Motioner i Andra kammaren, nr 91 år 1959 (Motion 1959:91 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 91 år 1959

Nr 91

Av herr Norup m. fl., om viss vidgning av direktiven för veterinärhögskoleutredningen.

En betydande del av jordbrukets inkomster härrör från animalieproduktionen.
Irrationella faktorer, såsom sjukdomar och dödlighet hos djurbesättningarna,
får därför stora ekonomiska återverkningar såväl för den
enskilde jordbrukarens ekonomi som för landet i sin helhet. Åtgärder till
förebyggande och bekämpande av de ekonomiskt så förlustbringande husdjurssjukdomarna
är därför ett betydelsefullt led i animalieproduktionen.
Stora framgångar har åtminstone vad angår storboskapen vunnits vid bekämpandet
av tuberkulosen och den smittsamma kastningen. I fråga om
svinskötseln är dock alltjämt den största förlustbringande faktorn svinsjukdomarna
och den därav beroende stora dödligheten hos svinen.

Landets produktion av kött och fläsk (av storboskap, kalv, får, häst och
svin) uppgick 1957 till 339 milj. kg. Fläskets andel i produktionen har under
senare år stegrats och uppgick nyssnämnda år till drygt 210 milj. kg
motsvarande 62 % av den totala kött- och fläskproduktionen. Med utgångspunkt
härifrån och ett producentpris av 3: 70 kronor per kg kan värdet av
1957 års svinslakt beräknas till i runt tal 780 milj. kronor. För jämförelsens
skull kan nämnas, att jordbrukarnas inkomster år 1955 av vegetabilier utgjorde
568 milj. kronor och av skogsprodukter 1 123 milj. kronor. Fläskproduktionen
har således en utomordentligt stor betydelse för de enskilda jordbrukarna
och det är mycket stora värden som omsätts inom svinhållningen
och fläskproduktionen.

Svinbesättningarna är i stort sett av två slag, nämligen uppfödarbesättningar
och gödsvinsbesättningar. I de förstnämnda hålles suggor, galtar och
smågrisar till dess de senare uppnår en ålder av 6—8 veckor. Vid denna
tidpunkt försäljes de, mestadels via lantbrukarnas egna försäljningsorganisationer,
till gödsvinsbesättningar. Här hålles grisarna under 4—5 månader,
då de vid en uppnådd levandevikt av drygt 90 kg försäljes till slakt.

Svinsjukdomarna kan i stort sett också uppdelas i två grupper, nämligen
de som huvudsakligen finns i uppfödarbesättningarna, och de som mest
uppträder i gödsvinsbesättningarna.

I uppfödarbesättningarna orsakas de viktigaste sjukdomarna av infektioner,
felaktig utfodring åt avelsdjuren och — i samband med avvänjningen
— åt smågrisarna, samt ärftliga faktorer. Deras skötsel förutsätter stor
kunnighet hos ägarna respektive hos deras rådgivare, såsom veterinärer.

Motioner i Andra kammaren, nr 91 år 1959

Gödsvinsbesättningarna drabbas mest av infektionssjukdomar. I båda kategorierna
spelar stallarnas struktur en viktig roll.

Det är förenat med stora svårigheter att exakt beräkna de förluster som
svinsjukdomarna orsakar.

Genom stickprovsundersökningar, ävensom genom en särskild undersökning
av de s. k. hälsokontrollerade svinuppfödarbesättningarna, vilken undersökning
skett i samarbete med hushållningssällskapen i våra viktigaste
smågrisproducerande områden, har veterinärhögskolan uppskattat dödligheten
bland smågrisarna vid de kontrollerade uppfödarbesättningarna till
omkring 20 %. Hälsokontrollen omfattar emellertid endast omkring % av
avelssvinmaterialet. Någon motsvarande undersökning har icke utförts rörande
icke hälsokontrollerade uppfödarbesättningar. Å andra sidan föreligger
många uppskattningar av smågrisdödligheten från sådana besättningar;
medeltalsiffran rör sig om 25 %. Denna dödlighetssiffra skulle
sålunda gälla % av hela vårt avelssvinantal. Dödligheten i gödsvinsbesättningarna
har uppskattats variera mellan ett par och 15 %, i enstaka fall
mera.

Mot denna bakgrund kan man dra slutsatsen, att blott % — % av alla
födda grisar uppnår den ålder, då de i allmänhet slaktas, dvs. ca 6 månader.
År 1957 var fläskproduktionen, som nyss nämnts, 210,6 milj. kg. Om
den genomsnittliga slaktvikten per gris antas vara 66 kg, motsvarar nämnda
fläskkvantitet 3,2 milj. slaktade svin. Vid en total dödlighet av 25 % innebär
detta, att 4,3 milj. grisar föddes, varav 1,1 milj. dog före uppnådd slaktvikt.
1 Den samlade ekonomiska förlusten härav, som givetvis varierar avsevärt
beroende på foderpriser och fläskpriser och i förhållande till de utgifter,
som grisen kan ha orsakat innan den dog, kan emellertid uppskattas
till flera tiotal miljoner kronor.

Ehuru det är avsevärt svårare att skatta de förluster, som orsakas av
sjukdomar, som inte leder till svinens död, har representanter för veterinärhögskolan
— trots osäkerheten i skadeverkningarnas omfattning — antagit
att förlusten på grund av sjukdomar, som försenar grisarnas utveckling,
bör skattas till ungefär samma belopp som förlusten på grund av ovannämnda
dödlighet.

Den beräknade totala förlustsiffran betingad av svinsjukdomar skulle sålunda
för vårt land röra sig om ett belopp av 70—100 milj. kronor årligen.

Veterinärhögskolan svarar ett obetingat ja på frågan, om det är troligt,
att ökad forskning och undervisning i svinsjukdomarna kan medföra väsentligt
förbättrade resultat för svinuppfödningen. För nästan varje sjukdom
eller dödsorsak — dessa djur dör ju undantagslöst i »sin bästa ålder» —
kan man finna, att ökade kunskaper om sjukdomens natur, eller bättre insikt
i problemen hos den ansvarige veterinären, borde ha kunnat eleminera

i Som jämförelse kan nämnas att USA med sin 25—30 gånger större svinstock för
1954 räknade med att 40 milj. grisar dog före uppnådd slaktvikt. Som synes ligger dödlighetssiffran
i samma storleksklass.

Motioner i Andra kammaren, nr 91 år 1959

förlusten eller en del av den. Detta gäller även den kategori av spädgrisar,
som dör nära före eller vid förlossningen. Här kan man redan med våra nuvarande
kunskaper många gånger peka på felaktig utfodring eller annan
felaktig skötsel av suggan, eller på s. k. prenatala infektioner som orsaker.
När suggan »ligger ihjäl» grisar, heror det ofta på att grisarna är svaga
respektive att suggan genom svaghet, olämplig kondition vid förlossningen
eller lynnesrubbningar är ovarsam.

En nödvändig förutsättning är emellertid, att forskningen för att lära
känna sjukdomarnas natur och därigenom finna medel att förebygga dem
och att förbättra behandlingen av sjuka djur göres effektiv och att resultaten
av denna forskning genom en god undervisning kan komma de veterinärstuderande
till del, som i sinom tid skall omhänderha sjukdomsbekämpningen
ute på fältet.

Förutsättningarna i dessa hänseenden är emellertid synnerligen små,
för att inte säga nästan obefintliga.

Vid veterinärhögskolans medicinska avdelning för icke-idisslare, där undervisning
och forskning i svinets sjukdomar sker, har icke funnits och
finns fortfarande ingen klinik för svin. Det är paradoxalt, att ett djurslag
som nu svarar för 60 % av landets produktion av fläsk och kött, måste
hållas som inhysingar i veterinärhögskolans gamla häst- och hundstallar
och därmed under förhållanden, som är synnerligen onaturliga för detta
djurslag. Med en takhöjd av ca 4 m och oisolerade stengolv i häststallarna
är det under den kalla årstiden icke möjligt att hålla spädgrisar. Rastningsmöjligheterna
saknas helt, vilket medför, att avelsdjur (suggor och galtar)
icke kan hållas permanent. För undervisnings- och forskningsändamål
måste dräktiga suggor fortlöpande inköpas, vilka senare nedslaktas. Fargaltar
blir sterila efter ett halvt år på grund av avsaknad av motion, och sedan
ett och ett halvt år hålles inte längre någon fargalt.

Vi är väl underkunniga om att frågan är föremål för viss utredning genom
den s. k. veterinärhögskoleutredningen, som bl. a. har till uppgift att
ägna uppmärksamhet jämväl åt veterinärhögskolans lokalbehov. Från veterinärhögskolan
har upplysts, att fråga därvid uppkommit endast om viss
ombyggnad av högskolans snart 50-åriga häststallar till svinstallar. Även
med en synnerligen dyrbar modernisering skulle dock dessa stallar, enligt
högskolans mening, icke på långt när komma att fylla rimliga krav på
användbarhet för medicinsk forskning och undervisning i svinsjukdomar.

Svinproduktionen har — som av det föregående framgår — utvecklats
till en av vår jordbruksnärings viktigaste grenar, utan att den veterinärmedicinska
forskningen och undervisningen rörande svinets sjukdomar förstärkts
i motsvarande mån. Mot denna bakgrund är det sålunda trots allt
inte så förvånansvärt, att svinhållningen förlorar omkring 100 milj. kronor
per år genom sjukdomarnas härjningar. Man måste fråga sig om vårt folkhushåll
har råd med den väldiga merkostnad för fläskproduktionen som

Motioner i Andra kammaren, nr 91 år 1959

sjukdomarna innebär, särskilt som forskning och undervisning med all
säkerhet skulle kunna väsentligt minska sjukdomsförlusterna. En intensifierad
forskning och effektiviserad undervisning i svinets sjukdomar är
onekligen en väsentlig rationaliseringsfaktor i vår jordbruksnäring.

Under åberopande av vad sålunda anförts får vi hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla,

att veterinärhögskoleutredningens direktiv måtte vidgas att
avse utredning jämväl av möjligheterna att uppföra fristående
svinstallar av sådan utformning, att de kommer att
motsvara sådana krav, som ur forsknings- och undervisningssynpunkt
synes böra ställas å dylika svinstallar.

Stockholm den 20 januari 1959

Sam Norup

Gustaf Svensson

i va

Harry Wahrendorff

Rune Gustavsson

i Alvesta

Erik Grebäck

Erik Larsson
i Norderön
Fritz Börjesson