Motioner i Andra kammaren, nr 888 år 1962 (Motion 1962:888 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 888 år 1962

Nr 888

Av herr Munktell och fru Gärde Widemar, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 171, med förslag till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna
havet m. m.

(Lika lydande med motion nr 734 i Första kammaren)

Internationella telekonventionen 1959 innehåller regler om hur samarbetet
på telekommunikationernas område skall bedrivas mellan staterna.
I konventionens artikel 14 punkt 2 (193) stadgas att konventionens regler
kompletteras av fyra administrativa reglementen, som äger bindande verkan
för alla medlemmar, nämligen telegrafreglementet, telefonreglementet, radioreglementet
och tilläggsradioreglementet. 1 radioreglementet finns ett stadgande,
enligt vilket det är förbjudet att utanför nationellt territorium upprätta
och driva rundradiostationer.

Fråga har uppkommit om karaktären av dessa bestämmelser. I propositionen
nr 171 synes departementschefen hävda den uppfattningen att konventionen
förpliktar Sverige till ingripande av den art, som det i propositionen
innefattade lagförslaget upptager med långtgående kriminalisering.
Om denna uppfattning är riktig, måste konventionen anses vara av sådan
art, att den enligt regeringsformen § 12 skolat framläggas för riksdagen för
godkännande. Uppenbarligen har emellertid Kungl. Maj :t tidigare bedömt
konventionen icke ha sådan karaktär, när denna den 16 december 1960
ratificerades av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande. Vad angår de till
konventionen hörande reglementena synes det, av ett senare Kungl. Maj :ls
beslut, som om Kungl. Maj :t ej ansett dessa innefattade i nyssnämnda
ratifikationsbeslut. Först den 14 april 1961 »godkände» nämligen Kungl.
Maj :t radioreglementet, som för Sveriges vidkommande trädde i kraft den
1 juli 1961. Man kan emellertid fråga sig om ej de fyra reglementena automatiskt
innefattats i ratificeringen av konventionen. Detta synes framgå
såväl av konventionens ordalydelse (artikel 14 nr 193) som av ratifikationshandlingen.
I så fall framstår »godkännandet» av radioreglementet den 14
april 1961 i en egendomlig dager.

Otvivelaktigt torde — såvitt nu är i fråga — Kungl. Maj :ts första bedömande
vara det riktiga. I konventionen eller reglementet kan icke inläggas
någon förpliktelse att vidtaga åtgärder av det slag, som innefattas i lagförslaget.
I konventionens artikel 21 stadgas fastmera uttryckligen, att konventionen
endast ålägger medlemsstat förpliktelser med avseende å stationer,
som upprättas eller drives av staten själv eller av auktoriserade före -

Motioner i Andra kammaren, nr 888 år 1962

tag på telekommunikationernas område. Denna förpliktelse torde Kungl.
Maj :t kunna fullgöra med tillhjälp av administrativa föreskrifter utan riksdagens
medverkan. Hade konventionen innefattat mera omfattande förpliktelser,
hade Kungl. Maj :t haft skyldighet att före ratificeringen förelägga
riksdagen förslag till de lagbestämmelser, som skulle erfordrats till fullgörande
av dessa. Redan i det förhållandet, att Kungl. Maj :t först nu, sedan
konventionen varit i kraft någon tid, föreslår åtgärder i syfte att upprätthålla
konventionens regler ligger ett medgivande att konventionen icke i och
för sig innehåller bestämmelser, som kräver lagstiftningsåtgärder från
svensk sida. De i propositionen åberopade rekommendationerna kan ej i och
för sig skapa några folkrättsliga förpliktelser. Statsrådet Kling uttalade i
Nordiska rådet den 22 mars 1962, att det är varje lands skyldighet att träffa
föranstaltningar för att skaffa respekt för ovannämnda förbud i radioreglementet.
Som framgår av det föregående kan därvid i allt fall icke bli tal
om skyldighet att vidtaga åtgärder av sådant slag, som föreslås i propositionen.
Någon folkrättslig skyldighet för medlemsstaterna att i intern rätt
generellt kriminalisera verksamhet som drives i strid mot förbudet föreligger
alltså icke. Frågan blir därför, om de föreslagna åtgärderna är ur
svensk och nordisk synpunkt önskvärda eller behövliga.

Lagstiftningens ändamål uppgives vara att förhindra störningar från
radiostationer, vilka för sina sändningar begagnar våglängder, som enligt de
förutnämnda internationella överenskommelserna tilldelats visst land, och
vilka sänder från öppna havet eller i luftrummet däröver. Otvivelaktigt utgör
sändningar från radiostationer, som utan särskilt tillstånd begagnar
våglängder, vilka ej tilldelats dem, ett internationellt problem. Därvidlag
spelar emellertid de stationer, som sänder från öppna havet eller luftrummet
däröver, en tämligen begränsad roll. Det finns för närvarande på mellanvågsbandet
ungefär 500 stationer, vilka sänder på ej tilldelade våglängder.
På snart sagt varje våglängd finns sådana stationer, ofta flera på varje
våglängd. Flertalet av dessa stationer är belägna inom staters territorier,
vilka är medlemmar av internationella teleunionen och sålunda bundna av
telekonventionen. Veterligen har ingen av dessa stater inskridit med åtgärder
i syfte att hindra sådana sändare att fortsätta verksamheten.

Om man verkligen vore intresserad av att komma till rätta med de ovan
berörda förhållandena, måste hela problemet tagas upp på bred internationell
front. I första hand måste då uppmärksamhet ägnas åt de landbaserade
stationerna, som utgör det egentliga problemet.

I propositionen lämnas icke någon redogörelse för i vilken omfattning
sändningar försiggår från radiosändare på öppna havet, oaktat i 3 § lagförslaget
förbindelse med sådana sändare föreslås kriminaliserade i vid
omfattning. Som exempel på dylika sändare kan nämnas en amerikansk
propagandasändare, vilken är stationerad i Medelhavet. Denna lär vara så
stark, att den kan tänkas förorsaka störning i Sverige och sålunda komma
in under reglerna i 1 och 2 §§ lagförslaget. Varje svensk, som skulle komma
att medverka i dylika stationers sändningar på sådant sätt som angives i

Motioner i Andra kammaren, nr 888 år 1962

3 § lagförslaget, skall bestraffas härför. Detsamma gäller i princip också
varje utländsk medborgare, låt vara att fråga om åtal i sådant fall skall
prövas av Kungl. Maj :t. Det bör understrykas, att Nordiska rådets omtalade
rekommendation, som åberopas till stöd för lagförslaget, icke torde omfatta
dessa sändare då där endast talas om sändning avsedd att mottagas i de
nordiska länderna. De danska och norska lagförslagen går icke heller så
långt som det svenska i nu förevarande avseende.

Vad ett medlemsland efter radioreglementet har att göra därest störningar
från en radiostation utanför staten skulle förekomma, är att anmäla
förhållandet till den internationella frekvensregleringsbyrån. Några
störningar synes hittills icke ha förekommit i Sverige från de stationer, varom
närmast är fråga. I allt fall har några dylika anmälningar icke gjorts
från svensk sida.

Sammanfattningsvis kan sägas att lagförslaget begränsat och tämligen
slumpartat ingriper mot sändningar, som sker utanför den internationella
våglängdstilldelningen. Då det därtill kan fastslås, att de radiostationer, som
enligt propositionen utgör anledning till lagförslagets framläggande icke har
någon störande effekt, är lagförslagets egentliga syfte uppenbarligen icke
att skapa ordnade förhållanden beträffande våglängdsfördelning och förhindra
radiostörningar. Det egentliga syftet torde fastmera vara — såsom
lagrådet antytt — att värna de nationella radiomonopolen. Den förändring,
som vidtagits i lagtexten efter lagrådets granskning, kan icke fördölja
detta förhållande. Detta framgår så mycket tydligare, som motsvarande förändringar
ej gjorts i de danska och norska lagförslagen, med vilka det
svenska avses skola bilda en enhet.

Lagförslaget går mycket långt i fråga om kriminalisering av åtgärder
vidtagna utanför svenskt territorium. Traditionellt bestraffas i Sverige i
sådant avseende endast gärningar av svenska medborgare och gärningar
riktade mot svenskt intresse. Nu vill man kriminalisera en rad gärningar
som helt faller utanför denna ram. Detta allmänna spörsmål behandlas i det
brottsbalkförslag, som för närvarande ligger på riksdagens bord. Uppenbarligen
bör ett lagförslag i föreliggande angelägenhet anpassas till de allmänna
regler, som brottsbalken kan komma att innehålla om svensk strafflagstiftnings
tillämpning i rummet.

På angivna skäl får vi hemställa,

att riksdagen måtte avslå proposition nr 171.

Stockholm den 15 maj 1962

Henrik Munktell Ingrid Gärde Widemar

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620743