Motioner i Andra kammaren, nr 859 år 1962 (Motion 1962:859 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 859 år 1962

Nr 859

Av herr Heckscher m. fl., i anledning av Kungl. Maj. ts proposition
nr 140, angående viss ändring i gällande bestämmelser
rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m.

(Lika lydande med motion nr 705 i Första kammaren)

I proposition nr 140 framlägges för riksdagens yttrande fråga om viss
ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor
i s. k. tax-free shops på tullflygplats. I samma proposition framför Kungl.
Maj :t ett förslag som i realiteten innebär en långtgående avvikelse från
riksdagens grundlagsenliga rätt att själv utöva beskattningsmakten. Under
åberopande av bl. a. nykterhetspolitiska skäl föreslås sålunda, att riksdagen
skall bemyndiga Kungl. Maj :t att, då riksdagens beslut inte utan olägenhet
kan avvaktas, provisoriskt förordna om ändring av de skattesatser
som gäller enligt 1957 års förordning om skatt på sprit och vin. Det förutsättes
att sådant förordnande skall inom en månad eller om riksdagssession
ej pågår inom en månad från början av nästföljande session underställas
riksdagen för godkännande. Om riksdagen inte godkänner förordnandet
skall det upphöra att gälla. Bemyndigandet föreslås böra bli tidsbegränsat
och gälla t. o. m. den 30 juni 1967.

Ett genomförande av detta förslag öppnar vida möjligheter för regeringen
att utan att avvakta riksdagens medverkan öka den indirekta beskattningen
på vissa varor. Härigenom aktualiseras hela frågan om riksdagens inflytande
över statsfinanserna och regeringens möjligheter att vidga sin finansiella
självständighet och därmed sitt oberoende gentemot riksdagen.

»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta» bildar i 1809 års regeringsform
utgångspunkten för riksdagens finansmakt. Med stöd av denna
har också det parlamentariska system vuxit fram som givit riksdagen och
därigenom det svenska folket ett avgörande inflytande över regeringens
sammansättning. Riksdagens utövande av finansmakten har sålunda inte
endast bundit regeringsmaktens handlingsfrihet utan den har också bestämt
och påverkat regeringens sammansättning och därigenom blivit en
betydelsefull faktor i den parlamentariska utvecklingen. Om riksdagen
överlåter delar av sin beskattningsrätt till Kungl. Maj:t avstår riksdagen
härigenom från en väsentlig del av sitt politiska inflytande. Den i den föreliggande
propositionen förordade överflyttningen av beskattningsmakten
på alkoholbeskattningens område från riksdagen till regeringen måste därför
tolkas som ett direkt försök från regeringens sida att stärka sin ställ -

Motioner i Andra kammaren, nr 859 år 1962

ning på riksdagens bekostnad. En sådan utveckling måste med alla medel
förhindras. Mot denna bakgrund framstår det för övrigt som särskilt anmärkningsvärt
att regeringen i propositionen inte ens närmare utvecklat
och motiverat sitt förslag i denna viktiga konstitutionella fråga.

Departementschefen har däremot till stöd för den förordade omfördelningen
av beskattningsmakten från riksdag till regering anfört att de under
senare år framlagda förslagen till höjningar av omsättningsskatten på
vin och sprit har utlöst en kraftig efterfrågeökning under den tid som måste
förflyta mellan det förslag om skattehöjningarna framlagts och riksdagens
beslut om höjningen kunnat träda i kraft. Detta anses av departementschefen
vara i hög grad »otillfredsställande, särskilt från nykterhetssynpunkt».

Det är ingen ny erfarenhet att de diskussioner som alltid måste föregå
beslut om höjning av de indirekta skatterna leder till en temporär efterfrågan
just på de varor som drabbas av skattehöjningen. En sådan hamslringseffekt
har man kunnat konstatera inte minst vid de senaste årens beslut
om genomförande och höjning av den allmänna varuskatten. Samma
förhållande gäller vid höjning av spritpriserna. När riksdagen år 1958 beslöt
om ökad omsättningsskatt på vin och sprit steg sålunda inköpen under
tiden 3 till 9 februari samma år jämfört med samma tid 1957 med ca 15 %.
Inköpen av alkohol ökade också i december 1959 i anledning av den väntade
omsättningsskatten.

Det skall inte bestridas att en temporär efterfrågan av vissa varor i samband
med en skattehöjning kan medföra vissa statsfinansiella och samhällsekonomiska
olägenheter. Givetvis förstärkes dessa ju kraftigare skatteökning
det är fråga om. Vanligtvis brukar dock riksdagen på förhand
kunna bedöma dessa konsekvenser och taga hänsyn till dem när skattebeslutet
fattas. Självfallet går det inte att helt undanröja de hamstrihgstendenser
som gör sig gällande i samband med väntade skattehöjningar så
länge beskattningsrätten ligger hos riksdagen. Detta skulle nämligen förutsätta
att riksdagens skattebeslut föregicks av hemliga överläggningar vilket
inte endast är tekniskt mycket svårgenomförbart utan står i klar strid
mot grundlagens anda och mening.

Finansministern synes vidare göra gällande att särskilda förhållanden
råder på alkoholbeskattningens område med hänsyn till att skattehöjningarnas
hamstringseffekt även har nykterhetspolitiska olägenheter. Av den
tillgängliga fylleristatistiken kan man likväl inte utläsa något som helst
samband mellan hamstrings- och nykterhetstillståndet. Någon ökning av
fylleriet i samband med hamstring av vin och sprit har ej heller på annat
sätt kunnat förmärkas. Det bör också framhållas, att försäljningen efter
en hamstringsperiod kraftigt sjunker. Det finns därför inte något stöd för
antagandet att det är de alkoholskadade som genom sina inköp utlöst efterfrågeökningen.

I propositionen framhålles också att den snabbehandling i riksdagen av
framlagda propositioner om höjning av alkoholbeskattningen, som tillgripits
under de senaste åren, i praktiken begränsat möligheterna till initiativ

Motioner i Andra kammaren, nr 859 år 1962

från riksdagens sida samt även i övrigt medfört svårigheter att ägna frågan
samma grundliga behandling som eljest sker.

Otvivelaktigt har denna snabbehandling medfört vissa olägenheter på
sätt departementschefen framhållit. Men ett bemyndigande till Kungl. Maj :t
att provisoriskt förordna om höjning av beskattningen på vin och sprit
undanröjer icke dessa olägenheter utan förstärker dem snarare. Riksdagens
möjligheter att i efterhand riva upp ett av Kungl. Maj :t fattat provisoriskt
beslut om en höjning av vin- och spritpriserna får anses ytterligt begränsade.
I praktiken blir sålunda riksdagen bunden av Kungl. Maj :ts beslut
och några initiativ till ändring eller upphävande av beslutet kan visserligen
diskuteras men knappast realiseras. Det nu framlagda förslaget om ett
överförande till Kungl. Maj :t av rätten att besluta om alkoholbeskattningens
höjd medför därför i realiteten än mindre möjligheter för riksdagen att
sakbehandla frågan.

Departementschefen har slutligen till stöd för den begärda fullmakten
åberopat Kungl. Maj:ts nuvarande rätt att för viss tid självständigt förordna
om uttagande av antidumpings- och utjämningstullar och att där
särskilda skäl föreligger under förutsättning av riksdagens efterföljande
prövning provisoriskt förordna om förhöjd tull eller särskild tullavgift.

Det finns knappast något fog för att som ett prejudikat för den nu föreslagna
i princip vittgående inskränkningen av riksdagens beskattningsrätt
åberopa den redan år 1910 införda rätten för Kungl. Maj :t att i särskilda
starkt begränsade fall bestämma över tullbevillningen. Detsamma gäller
Kungl. Maj:ts rätt att uttaga antidumpings- och utjämningstullar. När
riksdagen år 1950 lämnade Kungl. Maj:t förnyat bemyndigande att uttaga
sådana tullar skedde detta mot bakgrunden av Sveriges anslutning till allmänna
tull- och handelsavtalet. Statsmakterna räknade nämligen med att
en sådan anslutning skulle kunna medföra särskilda svårigheter att snabbt
möta en eventuell dumping från utlandet genom vanlig tullhöjning. Det var
sålunda här ej fråga om någon begränsning av riksdagens finansmakt utan
endast ett praktiskt hänsynstagande till vad den handelspolitiska utvecklingen
krävde.

Kungl. Maj:ts proposition om rätt för Kungl. Maj:t att själv provisoriskt
förordna om höjning av vin- och spritskatterna bör på anförda grunder
klart avvisas.

Under hänvisning till ovanstående hemställes,

att riksdagen måtte avslå det i proposition nr 140 framlagda
förslaget till »förordning angående rätt för Kungl.
Maj:t att förordna om ändrad skatt på sprit och vin m. m.».

Stockholm den 25 april 1962

Gunnar Heckscher Leif Cassel T. G. von Seth

Rolf Eliasson Ernst V. Staxäng Tage Magnusson

Karin XVetterström Eric Nilsson Carl östlund