Motioner i Andra kammaren, nr 82'/ dr 1960 (Motion 1960:824 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 82''/ dr 1960

Nr 824

Av herr Braconier, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr lbl, med förslag till lag om behörighet att utöva
låkaryrket m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 innehåller två skilda lagförslag, det
ena avseende behörighet att utöva låkaryrket, det andra förbud i vissa
faU mot verksamhet på hälsovårdens och sjukvårdens område, d. v. s.
mot kvacksalveri. Det förra lagförslaget har föregåtts av ett nordiskt
utredningsarbete syftande till att skapa en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare, men beträffande det senare har något sådant samarbete
i stort sett icke kommit till stånd. Nordiska rådet avgav i november
1959 en rekommendation (rek. nr 19/1959), vari rådet uppmanade
regeringarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att få till stånd en
mera likartad lagstiftning i fråga om behörighet att utöva läkekonsten.
Bakom rekommendationen låg önskemål om mera enhetliga bestämmelser
i Norden rörande kvacksalveriet. Rekommendationen omnämndes i propositionen,
men den torde icke ha inkommit till departementet vid sådan
tidpunkt att utrymme fanns för mera ingående nordiska överläggningar.

Departementschefen anser sig emellertid ha tillgodosett rådets rekommendation
genom att i lagförslaget förbud stadgas för utländsk medborgare
att utöva sådan verksamhet varom lagen handlar, d. v. s. kvacksalveri
mot ersättning. Genom detta förbud förhindras i annat nordiskt
land verksamma kvacksalvare, som ej är svenska medborgare, att
bedriva kvacksalveri i vårt land. På grund av att likartade regler finns
i övriga länder blir resultatet, som departementschefen påpekar, att en
kvacksalvare i ett nordiskt land icke kan flytta över sin verksamhet till
annat nordiskt land, när han finner sina möjligheter alltför begränsade
i hemlandet.

Denna lösning av ett nordiskt samarbetsspörsmål är knappast den
vanliga. I allmänhet brukar beträffande frågor av denna art likställighet
mellan nordiska medborgare eftersträvas. Departementschefen, som
inte synes främmande för tanken på ett allmänt förbud mot kvacksalveri
i ett senare skede, har måhända ansett sig kunna inleda en utveckling i
denna riktning genom att till eu början förbjuda utländska medborgare,
däribland även nordiska, att bedriva kvacksalveri i Sverige. Om senare
samma förbud kommer att gälla även svenska medborgare, skulle
önskad likställighet skapas mellan svenska medborgare och medborgare
i övriga nordiska länder!

Motioner i Andra kammaren, nr 82b år 1960

Vad som ur nordisk synpunkt bör eftersträvas är emellertid icke endast
att förhindra kvacksalvare från ett nordiskt land att utöva sin
verksamhet i ett annat utan även att såvitt möjligt göra innehållet i de
materiella reglerna rörande kvacksalveriet så likartade som möjligt.
Önskvärdheten härav framstår som uppenbar, då man skapar en gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare. Det synes då naturligt att även
det för lekmän icke tillåtna området begränsas på i huvudsak likartat
sätt överallt i Norden.

För närvarande föreligger icke oväsentliga skiljaktigheter mellan reglerna
i de olika länderna. Längst har utvecklingen nått på Island, där i
realiteten allt kvacksalveri är förbjudet och läkarkonstens utövande förbehållits
de medicinskt utbildade. I Finland är allt yrkesmässigt kvacksalveri
samt därjämte vissa andra former förbjudna, medan man i Danmark
och Norge har följt den principen att bl. a. behandlingen av vissa
sjukdomar samt användningen av vissa behandlingsformer absolut
förbjudits. (Om de nordiska ländernas regler se närmare Nordiska rådet
1959, s. 954- 957 och 968—970.)

Det bidrag, som från svensk sida skulle kunna lämnas till en internordisk
utjämning av denna lagstiftning, synes i främsta rummet vara
att man övervägde att överge den svenska lagstiftningens begränsning
till att gälla endast kvacksalveri mot ersättning. Man borde kunna i Norden
enas om ett absolut förbud mot behandling av vissa sjukdomar liksom
mot utövning av vissa behandlingsmetoder. Det synes rimligt och i
sak riktigt att över huvud taget all behandling av t. ev. tuberkulos,
kancer och epidemiska sjukdomar vore förbjuden för andra än medicinskt
utbildade, även om den inte sker mot ersättning.

I detta sammanhang hör även optikerfrågan beaktas. Finlands regering
har nyligen för riksdagen lagt fram ett lagförslag om auktorisation
av optiker i Finland. Det synes önskvärt, att även denna fråga togs upp
på nordisk bas och att man nådde fram till en likartad lösning. Departementschefen
förefaller icke vara främmande för tanken på ett auktorisationsförfarande
även i Sverige.

I propositionen behandlas även motsvarande fråga rörande de utbildade
psykologernas terapeutiska verksamhet. Nordiska rådet har även
på denna punkt rekommenderat regeringarna ett samarbete (se rek. nr
11/1958), bl. a. beträffande auktorisation av psykolog. Också detta spörsmål
synes snarast böra upptagas till behandling på nordisk bas. Dessa
problem äger så till vida sammanhang med kvacksalverilagstiftningen,
som en förutsättning för ett mera generellt förbud mot kvacksalveriet
torde vara att frågorna om såväl optikernas som psykologernas ställning
först vunnit en lösning.

i den man icke redan nu en närmare anpassning av de svenska reg -

Motioner i Andra kammaren, nr 824 år J960

lema till övriga nordiska länders är möjlig, torde överläggningar med
dessa böra upptagas om saken.

Under åberopande av det anförda hemställes,

att riksdagen i samband med behandlingen av förslaget
till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälsovårdens och sjukvårdens område måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att ett nordiskt lagstiftningssamarbete
upptages beträffande kvacksalveri och om
legitimation av optiker och psykologer.

Stockholm den 3 maj 1960

-Av.,,. »Ö! oiinuaii I,.vi / -ndb

Jean Braconier