Motioner i Andra kammaren, nr 81 (Motion 1952:81 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 81.

Nr 81.

Av herr Jansson i Hällefors, om statlig lånegaranti för förvärvande
av bostadsegnahem.

Enligt Kungli. Maj:ts kungörelse 546/1948 kan statligt lån och bidrag utgå
till uppförande av en- och tvåfamiljshus (bostadsegnahem) samt till förbättring
av sådana bostadslägenheter. Däremot finnes ingen lagbestämmelse som ger möjlighet
att lämna statligt lån eller lånegaranti till förvärv av tidigare uppfört bostadsegnahem,
som utbjudes till salu i bostadsmarknaden. Endast i sådana fall att
ifrågavarande bostadsegnahem har uppförts med stöd av statligt lån och i den
mån detta vid försäljningen inte är amorterat kan köparen vid förvärvet få
övertaga detta lån. Att inte någon bestämmelse om statlig lånegaranti finnes
i lagen om stöd till bostadsegnahemsverksamheten innebär, att obemedlade och
mindre bemedlade bostadssökande i de flesta fall äro förhindrade att framträda
som spekulanter till salubjudna bostadsegnahem. I stället tvingas en sådan sökande
att ställa sig i kön för att erhålla byggnadslov till uppförande av en sådan
bostad, varvid han har möjlighet att erhålla statligt lån och bidrag i undantagsfall
upp till 90 procent av produktionskostnaden.

Genom beslut av 1948 års riksdag (Kungl. Maj:ts kungörelse nr 366) är det
numera möjligt för en obemedlad eller mindre bemedlad att genom lantbruksnämnderna
under vissa villkor erhålla statlig lånegaranti till förvärv av ett
mindre jordbruk eller stödjordbruk fjordbruksegnahem) och enligt Kungl.
Maj: ts kungörelse nr 342 samma år till förvärv av jord eller skog till förstärkning
av eget jordbruk. Dessa möjligheter ha i mycket stor utsträckning utnyttjats
under den korta tid som bestämmelserna varit i kraft. -Tåg anser att mycket
talar för att riksdagen nu borde överväga, om inte en liknande bestämmelse om
lånegaranti till förvärv av bostadsegnahem borde införas i lagen om stöd till
bostadsegnahemsverksamheten.

På grund av de starkt ökade byggnadskostnaderna och även på grund av andra
orsaker har man inom tätorterna allt mer och mer tvingats övergå till byggandet
av flerfamiljshus. Bostadslägenheterna i dessa bostadshus ha blivit mycket eftersökta,
och mycket talar för att byggandet av större hyreshus kommer att starkt
öka, medan byggandet av bostadsegnahem alltmer kommer att minska. Det är
nämligen inte bara de starkt ökade byggnadskostnaderna som komma att påverka
utvecklingen i en sådan riktning. De ökade kostnaderna för anläggandet av vatten-
och avloppsledningar samt byggandet av vägar tvinga munera samhällena
att centralisera bebyggelsen på ett helt annat sätt än tidigare varit fallet.

Som här ovan framhållits, äro bostadslägenheterna i de nya flerfamiljshusen
mycket eftersökta, och många egnahemsägare, som på grund av ålder eller sjukdom
finna det svårt att kunna klara arbetet på sina fastigheter, försöka nu att

Motioner i Andra kammaren, nr 81. 0

sälja dessa och söka sig över till de nya större bostadshusen, där de slippa från
arbetet med eldning och skötsel av bostadstomten. Detta är en utveckling som
får betraktas som en naturlig generationsväxling och således kommer att fortgå
även i framtiden. Med hänsyn till nödvändigheten att söka begränsa bostadshemsbebyggelsen
inom och kring tätorterna anser jag att denna generationsväxling
är värd att på allt sätt stödjas av det allmänna. Detta skulle kunna sko
genom att flerfamiljshus byggas i större utsträckning än hittills och att staten
på av mig här föreslaget sätt underlättade möjligheten för bostadssökande, som
önska skalfa sig bostadsegnahem, att kunna göra detta genom inköp av salubjudna
sådana. På så sätt skulle man kunna begränsa egnahemsbebyggelsen inom
dessa områden, då inte obemedlade och mindre bemedlade sökande till sådana
ovillkorligen behövde bygga för att komma i åtnjutande av statligt stöd.

Med vad jag här sagt är det inte min mening att komma egnahemsbebyggelsen
till livs. Den har varit av stor betydelse när det gällt att åstadkomma ett bättre
bostadsbestånd samt skapa nya skönhetsvärden i våra tätorter och därmed ökad
trivsel för innebyggarna. Var epok har dock sin utveckling, så ock på bostadsbyggandets
område, och det torde få anses som tämligen säkert att egnahemsbebyggelsen
i tätorterna inte i längden kan fortgå i samma takt som under de senaste
tjugo åren.

När det gäller den rena landsbygden så kan man givetvis inte räkna med samma
utveckling beträffande bostadsbyggandet som i tätorterna från bostadsegnahem
till i ökad utsträckning större hyreshus. Här kommer väl även i fortsättningen
byggandet av en- och tvåfamiljshus att fortgå som hittills. Men även
på landsbygden finns problemet hur det skall bli möjligt för obemedlade och
mindre bemedlade bostadssökande att kunna förvärva salubjudna bostadsegnahem.

Den skillnad i bostadspolitiken och jordbrukspolitiken i förevarande avseende,
som jag här inledningsvis berört, framträder mycket påtagligt när, som i många,
fall sker, genom lantbruksnämndernas medverkan en jordbruksfastighet styckas
upp för att förstärka närliggande jordbruk och ett bra bostadshus blir kvar,
vilket med lämpligt tomtområde avstyckas till bostadslägenhet. Till de jordbrukare,
som köpa jorden eller skogen från den styckade fastigheten, kan lantbruksnämnden
med stöd av gällande bestämmelser lämna garantilån ända upp till
hela köpeskillingen, men till den som vill köpa den avstyckade bostadslägenheten
kan inte liknande stöd lämnas. När det gäller vissa jordbruk ha statsmakterna
sålunda sökt konuna fram till en ordning, där de ekonomiska förutsättningarna
hos en sökande till jordbruksfastighet inte skola få vara helt avgörande för huruvida
vederbörande skall kunna förvärva ett jordbruk eller ej. Enligt min uppfattning
tala starka skäl för att man söker komma fram till en liknande ordning
för underlättande av möjligheten till förvärv av bostadsegnahem.

Med hänvisning till ovanstående motivering har jag kommit till den uppfattningen,
att det borde lämnas möjlighet för länsbostadsnämnderna att i likhet
mod vad som sker på jordbrukets område lämna statlig lånegaranti vid förvärv
av bostadsegnahem och sålunda möjliggöra för obemedlade och mindre bemedlade

Motioner i Andra kammaren, nr 81.

bostadssökande att till en låg räntesats erhålla lån till sådana förvärv. En ändring
av lagen om stöd till bostadsegnahemsverksamheten i sådan riktning anser
jag därför bör komma till stånd. Några direkta kapitalutlägg av mera betydande
omfattning skulle en sådan reform inte behöva medföra. Länsbostadsnämnderna
komme med säkei’het att tillse, att den statliga lånegarantien inte komme att
sträcka sig längre än till de verkliga saluvärdena för ifrågavarande bostadsfastigheter.

Jag får därför hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till sådant tillägg i lagen om stöd till bostadsegnahemsverksamheten,
att statlig lånegaranti under vissa
villkor kan lämnas till förvärvande av bostadsegnahem.

Stockholm den 22 januari 1952.

Axel Jansson
i Hällefors.