Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1961:801 Andra kammaren
Nr 801—802
Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
1
Nr 801
Av herr Hedlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62, m. m.
(Lika lydande med motion nr 669 i Första kammaren)
Med det hårda skattetryck som följde genom den allmänna omsättningsskattens
införande är det enligt vår mening nödvändigt att strävandena
inriktas på att skapa förutsättningar för sänkningar av den statliga inkomstskatten
och framför allt av kommunalskatten. Fn mera genomgripande
beskattningsreform bör givetvis anstå tills allmänna skatteberedningen
fullgjort sitt arbete. På vissa punkter är skattebelastningen dock
så hård, att dessförinnan delreformer bör genomföras så snart det statsfinansiella
och samhällsekonomiska läget tillåter. I nämnda syfte har vi
i motionerna I: 450 och II: 530 för möjliggörande av en sänkning av kommunalskatterna
föreslagit framläggande av en plan för successivt återställande
av den kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna, som
avsågs vid fastställande av grunderna för de särskilda statsbidragen till
kommunerna, och i motionerna 1: 462 och II: 543 har vi hemställt om att
plan skall framläggas angående skattesänkning genom successiv höjning
av de skattefria ortsavdragen upp till, räknat efter gift inkomsttagare i
ortsgrupp V, 5 000 kronor.
Såsom redovisas i propositionen nr 150 angående komplettering av riksstatsförslaget
har det statsfinansiella läget förbättrats väsentligt under den
senaste tiden. För det innevarande budgetåret beräknas statens inkomster
nu till 16 388 milj. kronor, vilket med 378 milj. kronor överstiger det i
årets statsverksproposition angivna beloppet. Driftbudgetöverskottet beräknas
därmed stiga från 469 till 1 197 milj. kronor och totalbudgetunderskottet
minska från 1 187 till 230 milj. kronor. För nästkommande budgetår
beräknas nu statens inkomster till 17 086 milj. kronor, d. v. s. 588
milj. kronor över det belopp som redovisades i statsverkspropositionen.
Driftbudgetöverskottet för budgetåret 1961/62 skulle härmed enligt finansministerns
bedömning stiga från 242 till 728 milj. kronor och totalbudgetunderskottet
minska från 1 050 till 462 milj. kronor.
De aktuella kraven på skattesänkningar måste givetvis avvägas mot de
utgiftskrävande reformer, som måste anses angelägna för framtiden. De
ökade uppgifter, som samhället måste påtaga sig i lraga om t. ex. utbildningen,
kraftförsörjningen och vägupprustningen liksom för tillgodoseende
1—2440 61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 4 saml. Nr 801—802
2
Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
av eftersatta gruppers behov, blir kostnadskrävande. I propositionen nr
150 har finansministern för budgetåret 1962/63 angivit ett utgiftsbehov,
som skulle öka statens lånebehov med ca 3/4 miljard kronor. Det måste
emellertid stå klart, att den offentliga utgiftsexpansionen så långt möjligt
måste hållas tillbaka. Vår bedömning är att möjligheterna till sparsamhet
med statliga utgifter inte tillvaratagits på tillfredsställande sätt genom de
beslut som riksdagen fattat. Från vårt håll har besparingsförslag framförts
på väsentliga punkter, varigenom en starkare statsbudget skulle ha möjNggjorts
än den som blir resultatet av de anslagsbeslut som riksdagen
fattat. Skall den statliga utgiftsexpansionen kunna hållas tillbaka på ett
effektivt sätt, måste besparingar genomföras på områden med mindre angelägenhetsgrad.
Detta måste emellertid i första hand ske vid budgetarbetet
i Kungl. Maj :ts kansli. Genom en sådan avvägning bör utrymme skapas
för såväl angelägna reformer, som medför nya utgifter, som för lika angelägna
skattesänkningar.
Den väsentliga ökningen av statsinkomsterna har givetvis skapat ett
läge, som ur statsfinansiell synpunkt bör kunna medge skattesänkningar
inom snar framtid i betydelsefulla avseenden. Avgörande för bedömningen
i nuvarande läge av möjligheterna till en skattesänkning är emellertid den
samhällsekonomiska situationen. Det efterfrågeöverskott, som man alltjämt
måste räkna med, manar härvid till försiktighet. I nämnda avseende
är det enligt vår mening nödvändigt att effektivare åtgärder snarast vidtages
till främjande av det personliga sparandet. De åtgärder som i detta
syfte föreslagits i propositionen nr 160, nämligen höjning av det skattefria
bottenbeloppet för kapitalinkomst och av avdraget för försäkringsavgifter
vid inkomsttaxeringen, är givetvis av betydelse men dock inte till fyllest.
Såsom föreslås i motion från vårt håll i anledning av sistnämnda proposition
bör redan till årets höstriksdag förslag framläggas om premiering av
sparandet genom särskilda spar- och utjämningskonton samt om premiering
av det personliga nysparandet.
Mot bakgrunden av vad vi ovan anfört blir vår bedömning att strävandena
till skattesänkningsreformer bör intensifieras. Av de reformönskemål
som anmäler sig på området måste givetvis flertalet anstå tills allmänna
skatteberedningen fullföljt sitt uppdrag. Hit hör exempelvis marginalskatteproblemet.
En annan fråga i sammanhanget utgör socialavgifterna.
Såsom framgått av material som skatteberedningen lämnat debiteras årligen
ca 200 000 personer med så låg inkomst, att de därför ej kan påföras
skatt, dock socialavgifter med tillhopa ca 25 å 30 milj. kronor. Enligt vår
mening bör allmänna skatteberedningen pröva möjligheterna av att avskaffa
nämnda socialavgifter och finansiera ändamålen i stället genom
skatterna.
Det angelägna är att skattesänkningssträvandena inriktas på lättnader
i första hand för mindre och medelstora inkomsttagare. Av skattebered
-
Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
3
ningens material har framgått, att det totala skatte- och avgiftstrycket är
förhållandevis mycket hårt i de ifrågavarande inkomstlägena. För en gift
skattskyldig utan barn är sålunda den totala skatten 29,9 % vid en årsinkomst
av 6 000 kronor, 34,7% vid en årsinkomst av 10 000 kronor,
36,7 % vid en årsinkomst av 14 000 kronor och 39,6 % vid en årsinkomst
av 20 000 kronor. Det hårda skattetrycket på dessa grupper har föranletts
av den allmänna omsättningsskatten, men framför allt av kommunalskatten,
vilken senare höjts under 1950-talet med i genomsnitt 50 %. Härtill
kommer, att skatteunderlaget varierar kraftigt kommunerna emellan,
i stort mellan 20 och 80 skattekronor per invånare, vilket gör att samma
utgift per standardenhet, t. ex. för en skola, i vissa kommuner leder till
tre å fyra gånger högre skatter per skattekrona än i andra. Den stora skillnaden
i kommunal utdebitering mellan landets kommuner — från 10 till
20 kronors utdebitering per skattekrona — härrör i huvudsak från denna
skillnad i skatteunderlag.
Lättnader för de mindre och medelstora inkomstgrupperna kan i nuvarande
läge beredas effektivast genom höjning av de skattefria ortsavdragen,
som medför procentuellt väsentligt större skattelättnader för de
lägre inkomstgrupperna, samt genom att möjligheter skapas för sänkning
av kommunalskatterna. Reformer i nämnda avseenden bör kunna genomföras
oberoende av den slutliga ståndpunkt, som skatteberedningen kommer
att ta till frågan om skattesystemets tekniska utformning. På dessa
punkter har vi, såsom ovan framhållits, i motioner i januari begärt, att
planer skall framläggas för reformernas genomförande.
I årets statsverksproposition gjorde finansministern den bedömningen,
att skattereformer innebärande sänkning av skattetrycket över huvud taget
inte kunde övervägas. I den förevarande propositionen nr 150 förklarar
finansministern, att en höjning av ortsavdragen framstår som en av de
angelägnaste skattereformerna, men att en sådan reform kan genomföras
endast i samband med en omläggning av beskattningen. Departementschefen
uttalar i propositionen önskvärdheten av att allmänna skatteberedningen
bedriver sitt arbete i denna del med sådan skyndsamhet, att den
kan redovisa sina överväganden under loppet av nästa år. I propositionen
framhåller finansministern också angelägenheten av att åtminstone minska
takten i den eljest förutsebara uppgången i de kommunala utdebiteringarna.
Det är att hälsa med tillfredsställelse, att regeringen nu dock
har sin uppmärksamhet riktad på de skattefrågor som vi aktualiserat
genom de ovannämnda motionerna.
På grundval av nuvarande statsfinansiella och samhällsekonomiska
situation framstår det som angeläget, att beslut om höjning av ortsavdragen
fattas snarast, avseende såväl den statliga som den kommunala beskattningen.
Såsom vi angav i vår tidigare motion i frågan bör ortsavdragen
successivt höjas med 1 000 kronor för makar och 500 kronor för ensam
-
4
Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
stående. Denna höjning motsvarar dock inte fullt den penningvärdeförsämring,
som ägt rum sedan de nuvarande avdragsbeloppen för den statliga
beskattningen fastställdes 1952. En sådan reform kan beräknas medföra
ett skattebortfall för staten av ca 320 milj. kronor och för kommunerna
av ca 360 milj. kronor. I samband med denna höjning av ortsavdragen
bör dyrortsgrupperingen beträffande skatterna successivt avskaffas
och ett glesbygdstillägg införas för landets nordligare delar. Skattebortfallet
ökas härigenom med 50—60 milj. kronor. Enligt vår mening är det
nödvändigt, att kommunerna i lämpliga former tillföres kompensation för
det bortfall av skatteunderlag, som sker vid höjning av ortsavdragen. Kommuner
med skattekraft upp till medelskatteunderlaget bör under alla förhållanden
erhålla full kompensation för skattebortfallet, medan därutöver
en gradering av skatteersättningen bör kunna övervägas i förhållande till
kommunernas skatteunderlag. En sådan kompensation till kommunerna
måste fastställas samtidigt med beslut om höjning av ortsavdragen.
Den reform, som vi sålunda förordar i fråga om ortsavdragen, bör träda
i kraft snarast och — om konjunkturläget visar sig medge detta — redan
fr. o. m. nästa beskattningsår. Om möjligt bör den första etapphöjningen
av ortsavdragen, räknat efter ortsgrupp V, fastställas till 500 kronor för
makar och 250 kronor för ensamstående, vilket skulle medföra skattebortfall
för staten med ca 160 milj. kronor och för kommunerna med ca 180
milj. kronor. Det statsfinansiella och konjunkturpolitiska läget får givetvis
avgöra i vilken takt ortsavdragsreformen kan genomföras. Allmänna
skatteberedningen bör kunna bedriva sitt arbete i ifrågavarande del så
skyndsamt, att en plan för den successiva ortsavdragshöjningen kan föreläggas
årets höstriksdag och om möjligt beslut redan då fattas om den
första etappen. Såsom vi ovan framhållit måste plan framläggas och beslut
fattas om kompensationen till kommunerna samtidigt med ställningstagande
i frågan om ortsavdragshöjningen.
En sänkning av kommunalskatten, som är den tyngsta bördan för de
lägre inkomstgrupperna, är såsom vi framhållit det mest angelägna. Den
ortsavdragsreform, som vi ovan förordat, får för de nämnda grupperna
sin största betydelse på kommunalskattesidan. Den kostnadsövervältring
från staten till kommunerna, som under en följd av år ägt rum genom
penningvärdeförsämringen och statsbidragens konstruktion, elimineras
härigenom emellertid endast till eu mindre del. Såsom exempel på kostnadsöverflyttningen
kan nämnas, att bidragskvoten från 1948 sänkts i
fråga om skolbyggnader från 50 till 37 %, i fråga om skolmåltider från
70 till 15%, i fråga om de folkpensionsförmåner, till vilkas finansiering
kommunerna bidrager, från 63 till 44 % och i fråga om vatten- och avloppsanläggningar
från 50 till 17 %. I tidigare motion har vi, såsom framhållits,
begärt att plan skall framläggas för successivt återställande av
den kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna som ursprungligen
Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
5
avsetts. Då reformer i detta avseende dels tekniskt nära sammanhänger
med ortsavdragskompensationen till kommunerna, dels också i fråga om
takten för genomförandet måste avvägas mot etapphöjningarna av ortsavdragen,
är det nödvändigt, att planläggningen i princip sker i samband
med densamma för ortsavdragsreformen.
Primärkommuner och landsting måste anses som de naturliga förvaltningsorganen
för en rad allmänna angelägenheter såsom skola respektive
sjukvård. Ur den kommunala självstyrelsens synpunkt är det väsentligt,
att kommunerna beredes ekonomiska förutsättningar att ombesörja dessa
angelägenheter utan att det för vissa kommuner behöver ske till priset av
en sämre standard eller orimligt hög kommunal utdebitering. Kommunernas
utgifter gäller f. n. till minst 75 % områden, där de har ringa eller
intet inflytande på kostnadsutvecklingen, främst i fråga om skola, sjukvård
och åldringsvård. Det kan enligt vår mening inte accepteras, att kostnaderna
härför på grund av ett varierande kommunalt skatteunderlag skall
fördelas så ojämnt på samhällets invånare som f. n. sker. På vissa områden
bör staten helt överta kostnaderna. Så bör enligt vår mening ske beträffande
de kommunala folkpensionskostnaderna, såväl i fråga om invalidpensionerna
som övriga inkomstprövade pensionsförmåner och därvid även
de kommunala bostadstilläggen upp till en viss miniminivå. Genom en
sådan reform skulle kommunerna avlyftas en utgiftssumma av ca 300 milj.
kronor per år. överförandet av dessa folkpensionskostnader till staten böi
emellertid av statsfinansiella skäl ske successivt, varvid staten i första
etappen övertar kostnader över viss kostnad per skattekrona i respektive
kommun, i andra etappen kostnader över viss lägre nivå o. s. v. På så sätt
åstadkommes även en riktig skatteutjämnande effekt. I fråga om andra
områden, såsom skolväsen, sjuk- och åldringsvård, måste statsbidragen
successivt återställas till ursprungligen avsett realvärde.
Vid återställande av statsbidragens realvärde måste särskilt eftersträvas
en effektiv skatteutjämning till förmån för de skattesvaga kommunerna.
Med den utformning, som vi förordat för ortsavdragskompensationen till
kommunerna, uppnås i viss mån detta syfte. Det bör också vara möjligt
att göra en viss omdisposition av de särskilda statsbidragen, så att en starkare
skatteunderlagsdifferentiering erhålles. Vidare bör man överväga att
ersätta det nuvarande särskilda skattelindringsbidraget med ett allmänt
grundbidrag, utformat på sådant sätt att kommunerna genom tillskjutande
av skattekronor från staten garanteras ett visst skatteunderlag. På det sålunda
tillskjutna skatteunderlaget bör statsbidrag utgå, motsvarande en
viss maximerad utdebitering, exempelvis 65—75 % av genomsnittsutdebiteringen.
En sådan maximering bibehåller det kommunala incitamentet till
förbättring av det egna skatteunderlaget. Med ett sådant grundbidrag skulle
de särskilda statsbidragen kunna minskas till antalet från f. n. över 50 till
några få på områden, där en skälig kostnadsfördelning eljest inte kan
6 Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
åstadkommas, främst pa skolans område. Härigenom skulle sålunda en
administi ativ förenkling uppnås, samtidigt som ökade förutsättningar
skulle skapas för upprätthållande av den kommunala självstyrelsen. En
grundbidragsreform med ett garanterat skatteunderlag, motsvarande genomsnittsunderlaget,
skulle under förutsättning av att staten övertar folkpensionskostnaderna
på sätt vi förordat betyda en kostnadsåterflyttning
från kommunerna till staten på 300—400 milj. kronor.
Statens kostnader för återställande av bidragens realvärde blir såsom
framgått betydande. Det är emellertid inte fråga om nya utgifter utan om
återflyttning av kostnaderna från kommunerna till staten. Då ett sådant
återställande av kostnadsfördelningen är nödvändigt för uppnående av skäliga
skattelättnader för de mindre och medelstora inkomstgrupperna och
för en rättvis fördelning av skattetrycket mellan olika områden, måste
det tillsammans med höjning av ortsavdragen tillmätas hög angelägenhetsgrad.
Reformerna på området får givetvis genomföras successivt i den takt
besparingar i den statliga verksamheten och produktivitetsökningen i samhället
medger. De medel, som nu inbesparas genom att skatteersättningen
till kommunerna i anledning av 1957 års ortsavdragsreform successivt reduceras
för kommuner med högre skattekraft, bör anses reserverade för ändamålet.
Fragan om statsbidragen till kommunerna och skatteutjämningen överväges
f. n. av 1958 års skatteutjämningskommitté, vars förslag inte torde
kunna förväntas förrän efter ännu några år. Det är emellertid, såsom vi
framhållit, angeläget att grunddragen för lösningen av dessa frågor uppdrages
samtidigt med att ställning tages, i frågan om höjning av ortsavdragen,
dels pa grund av det tekniska sambandet med ortsavdragskompensationen
till kommunerna, dels därför att en avvägning bör ske mellan de
båda reformkomplexen i fråga om takten för genomförandet. Det synes oss
därför nödvändigt att redan till höstriksdagen framlägges en plan i princip
för återställande av statsbidragens realvärde, med beaktande jämväl av den
skatteutjämningseffekt som enligt vad vi anfört måste eftersträvas. Lämpligast
synes oss vara att en sådan plan utarbetas tillsammans av allmänna
skatteberedningen och skatteutjämningskommittén.
Med anledning av vad ovan anförts och med hänvisning till motiveringen
i motionen II: 530 får vi hemställa,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 150
måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t begära
I. att en plan måtte utarbetas och framläggas för innevarande
års höstriksdag angående skattesänkning genom
successiv höjning av de skattefria ortsavdragen upp till, räknat
efter ortsgrupp V, 5 000 kronor för makar och 2 500 kronor
för ensamstående i enlighet med vad i motionen anförts;
II. att en plan måtte framläggas till årets höstriksdag an -
Motioner i Andra kammaren, nr 801 år 1961
7
gående kompensation till kommunerna för skattebortfall, som
föranledes av den förordade höjningen av ortsavdragen, i enlighet
med vad ovan anförts, samt
III. att i samband därmed även plan i princip måtte framläggas
angående successivt återställande av realvärdet av de
till kommunerna utgående statsbidragen, i syfte att uppnå en
sänkning av kommunalskatterna och en effektiv kommunalskatteutjämning,
i enlighet med vad i motionen har anförts.
Stockholm den 16 maj 1961
Gunnar Hedlund
Lars Eliasson
i Sundborn
Nils G. Hansson
i Skegrie
Per Svensson
i Stenkyrka
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket