Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957 (Motion 1957:8 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

Nr 8

Av herr Gustafsson i Borås m. fl., om en snar översyn av nu gällande
abortindikationer.

Historik

Frågan om abort eller graviditetsavbrott innan ett foster är kapabelt att
leva utanför moderns kropp, även om aborten sker av legaliserade motiv,
har varit föremål för livlig diskusison i vårt land under de senaste decennierna.
Utredningar och motioner har fört fram till i lag fastställda riktlinjer
och förfaringssätt.

I de flesta västerländska nationer finns nu bestämmelser, som reglerar
denna fråga, mer eller mindre stränga. Ytterligheterna representeras av
den spanska abortlagens helt avvisande inställning, där all abort förbjudes
— även om s. k. medicinska indikationer föreligger—och den svenska abortlagen
i dess senare utformning, till vilken full motsvarighet icke torde finnas
f. n. i något annat lands lagar. Danmark och Finland torde komma närmast
och sedan november 1955 även Ryssland.

Abortlagstiftningens utveckling i Sverige kan följas från 1200-talet.
Fosterfördrivning var förbjuden enligt den gamla västgötalagen. Stränga
straff infördes under 1400-talet, och på 1600-talet tillämpades dödsstraff
mot abortör om fostret ”undfått liv”, d. v. s. var livsdugligt. 1734 års
stränga lagstiftning mildrades 1864, då det stadgades att straffarbete upp
till sex år kunde utmätas på abortör. 1890 och 1921 minskades straffsatserna
ytterligare. 11921 års abortlag gavs inga undantag från straffbar fosterfördrivning,
men den klart medicinska indikationen underförstods som
undantagen.

De illegala aborterna ökade under 1920-talet på ett oroväckande sätt och
torde ha kulminerat under 1930-talets första hälft, då ca ett 70-tal kvinnor
årligen dog i allmän blodförgiftning efter abort. Det följande årtiondet
visar en förbättring i situationen så att antalet dödsfall under 1940-talets
första del var ca 35 per år eller blott hälften. Undersökningen 1946 kunde
redovisa att under tiden 1930—1946 skett ”en stadig och icke obetydlig
nedgång i det relativa antalet illegala utförda aborter i Sverige”.

1931 års riksdag hade att behandla en motion i hithörande ämne, och
första lagutskottet skrev då i sitt utlåtande ”att en så allvarlig och för folkets
hela liv djupt ingripande företeelse som fosterfördrivningens alltjämt
ökade frekvens självfallet måste, såsom ytterst bottnande i sociala missför -

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

hållanden och därav åtminstone i viss mån framkallad förändring i den
etiska uppfattningen hos stora delar av befolkningen, av lagstiftaren mötas
främst med kloka sociala omsorger och åtgärder, syftande till att åt
folkets breda lager giva en vidgad och fördjupad insikt på hithörande område”.
Utskottets påpekande om en förändring i den etiska uppfattningen
och att en ändring, en resning därvidlag är en viktig faktor för att rätt lösa
abortproblemet, bör här inte bortglömmas.

1921 års abortlag ersattes med den nu gällande, som trädde i kraft den
1 januari 1939. Denna lag har sedan varit föremål för mindre ändringar
1941 och 1942 samt en mera väsentlig 1946. Ändringen 1941 skedde i samband
med nu gällande steriliseringslag och var blott av redaktionell art.
Ändringen 1942 rörde närmast vissa straffbestämmelser och föranleddes
av ändringar i strafflagen. Lagändringen 1946 blev av mer genomgripande
art. Den socialmedicinska indikationen tillkom. Därjämte ändrades bestämmelserna
angående prövningsförfarandet, och den tid inom vilken legal
abort får äga rum utsträcktes i visst avseende.

Gällande indikationer

1938 års lag om avbrytande av havandeskap tillåter abort på:

1. Medicinsk indikation:

Den föreskriver att havandeskap får avbrytas, när på grund av sjukdom,
kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa . .. Begreppen sjukdom och kroppsfel
är givetvis rent kliniska, under det att begreppet svaghet, som avser jämväl
”utsläpade mödrar”, även har en viss social betoning.

2. Humanitär indikation:

När kvinnan hävdats genom brottslig handling, våldtäkt, otukt under
vissa omständigheter eller om kvinnan ej fyllt 15 år.

3. Eugenisk indikation:

När med skäl kan antagas, att kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag.

Denna lag var resultatet av 1934 års kommitté, som i sin redogörelse påpekade
bl. a. som faktorer för det ökade antalet aborter efter första världskriget
en förändrad livsuppfattning, delvis sammanhängande med religionens
minskade inflytande, vidare obenägenhet att underkasta sig prövningar
och svårigheter, som kan möta, vidare att det icke var de fattigaste
kvinnorna, som starkast önskade abort, utan att dessa återfanns bland
dem, som höjt sig till något bättre nivå och vilka fruktade, att barnets till -

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

komst skulle åstadkomma en standardsänkning. Ytterligare en faktor, som
gavs betydelse, var den inträffade förändringen angående den sexuella moralen
och vad därmed sammanhänger. Man angav även att hos många hade
den uppfattningen blivit rådande, att fostret vore allenast en del av kvinnans
kropp, som hon själv hade att bestämma över, och denna förändring
i befolkningens livsuppfattning var enligt utredningens uppfattning av stor
betydelse vid bedömandet av aborternas ökning.

Den sociala abortindikation, som utredningen föreslog, kunde justitieministern
ej godkänna utan ansåg, att genom införandet i den medicinska
indikationen av orden ”När på grund av svaghet hos kvinnan barnets ankomst
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv och hälsa..vore de
skäl, som anförts, tillgodosedda. Lagförslaget tillgodosåg icke de kretsar,
vilka ansåg att sociala missförhållanden motiverade avbrytande av havandeskap
på sociala indikationer.

1946 kompletterades 1938 års lag på det sättet att den första indikationen
enligt 1938 års lag delades på två:

1) Medicinsk eller socialmedicinsk indikation: När på grund av sjukdom,
kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa.

2) Social-medicinsk indikation: När med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden
och omständigheter för övrigt kan antagas att hennes själsliga
och kroppsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst
och vården om barnet (s. k. förutsedd svaghet).

Efter att ha framhållit, att lagen blivit tillämpad endast i ett mindre antal
av de fall som åsyftas med indikationen ”svaghet”, anförde justitieministern
i sin proposition till lagändring 1946 bl. a. följande:

Detta är ägnat att ingiva betänkligheter ur flera synpunkter. Det är
troligt, att åtskilliga kvinnor blivit försatta i stora svårigheter och att
många av dem råkat i händerna på okunniga abortörer med stora risker
för liv och hälsa. Att så ringa hänsyn tagits till den social-medicinska indikationen
kan lätt medföra en minskad benägenhet hos det abortsökande
klientelet att över huvud taget vända sig till läkare. De abortsökande kvinnorna
måste känna, att de vid sådana hänvändelser för prövning i den lagstadgade
ordningen verkligen möta förståelse för konfliktläget.

I sin motivering till införandet i lagen av den nya socialmedicinska indikationen
anförde sedan justitieministern bl. a.:

Den särskilda bestämmelse, som jag ansett behövlig, bör söka karakterisera
sådana fall av social-medicinsk indikation, där tvekan nu kan råda
om de gå in under lagen men möjlighet till abort synes böra finnas. Såsom
jag förut antytt, anser jag, att man härvid kan gå något utöver vad som
närmast varit avsett vid lagens tillkomst. De medicinska krav, som enligt

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

den nuvarande bestämmelsen uppställas, böra alltså något avtrubbas, samtidigt
som det sociala momentet understrykes starkare. I det förra hänseendet
har det synts mig lämpligt att i den nya bestämmelsen undvika ett
uttryck, som kan anses innebära krav på någon akut fara för kvinnan, och i
stället använda någon bestämning, som direkt för tanken på en mera långsam
nedslitning av hennes krafter. Vidare har jag ansett behövligt utmärka,
att man icke skall taga hänsyn enbart till vad barnets födsel innebär
för kvinnan utan, minst lika mycket, även till de omsorger och den arbetsbörda,
som barnet för framtiden kan antagas vålla henne. Vad åter angår
de sociala skäl, som skola motivera att avbrytande av havandeskapet må
ske, trots att i och för sig tillräckliga medicinska skäl ej föreligga, har jag
ansett dem böra utmärkas genom angivande att åtgärden skall framstå
som motiverad när hänsyn tages jämväl till kvinnans levnadsomständigheter.

Motioner

I anledning av motioner, som väcktes i ärendet och i vilka gavs uttryck
för farhågan att den föreslagna bestämmelsen i realiteten komme att innebära
medgivande av abort på sociala indikationer, ehuru så icke varit avsikten,
underströk första lagutskottet, att bestämmelsen enligt sin ordalydelse
icke medger abort på rent sociala skäl. Utskottet framhöll, att även
medicinska synpunkter skall anläggas vid bedömandet men att därvid emellertid
icke förutsättes, att sjukdom, kroppsfel eller svaghet förefinnes hos
kvinnan vid tiden för ingreppet.

Det sociala momentets betydelse vid bedömandet av abortindikationen
framkommer synnerligen starkt i medicinalstyrelsens förord till ”Råd och
anvisningar rörande tillämpningen av abortlagen”, där det anges, att ”i det
stora antalet fall av abort, som numera utföres på grund av nedsatt krafttillstånd
hos kvinnan och där kraftnedsättningen i stor utsträckning beror
på sociala missförhållanden, har ingreppet sin största betydelse för den
enskilde”.

Under de tio år som gått sedan lagen av år 1946 trädde i kraft har ett
flertal motionärer framträtt i riksdagen med yrkande i skilda riktningar.

Vid 1953 års riksdag framlades motion om en fastare fixering av abortlagens
tillämpningsområde (II: 115) och om vissa utredningar i befolkningsfrågan
(II: 157). Motionerna avslogs av riksdagen på förslag av första
lagutskottet, som ansåg att då 1950 års abortutredning ännu icke förelåg
och att innan så var fallet kunde man icke bedöma huruvida en revision
vore lämplig eller erforderlig. Utskottet framhöll likväl att ”Abortfrågan
är av sådan betydelse för samhället att den kräver oavlåtlig uppmärksamhet
från statsmakternas sida”.

Det finns all anledning att ge rätt åt och fullfölja denna deklaration.
Befolkningsutredningen skrev i sitt betänkande att sociala abortindika -

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

tioner skulle komma att ”innebära en i själva vår lagstiftning inskriven
inkompetensförklaring beträffande vårt samhälles möjligheter att komma
till rätta med allvarliga sociala missförhållanden”.

1950 års abortutredning framlade sitt betänkande i september 1953 och
angiver varje legal abort såsom en nödlösning, den enda utvägen i (det
eller) de föreliggande fallen på grund av brist på andra möjligheter i vårt
samhälle att bättre lösa problemet. Förslaget om hjälp- och stödåtgärder
för att avhjälpa sociala missförhållanden och svårigheter har i icke ringa
grad följts av statsmakterna. Sådana hjälpåtgärder är moderskapsförsäkring,
moderskapsunderstöd, anstalter för förlossningsvård i ökad omfattning,
barnhem, mödrahem, rådgivning och stöd av personlig natur, positiv
hjälp av socialt och ekonomiskt slag m. m. Mycket återstår att göra i fråga
om praktiska åtgärder och då inte minst ett väsentligt ökat materiellt stöd
åt barnaföderskor, som just på grund av ekonomiska nödlägen — katastroffall
— umgås med tanken på abort. Det synes dock angeläget, att de av
abortutredningen framlagda förslagen kompletteras på väsentliga punkter.

Som en röd tråd har genom våra svenska abort- och befolkningsutredningar
löpt hypotesen att legal abort skall hämma eller rent av upphäva
den kriminella. Detta var huvudmotivet till 1938 års lag och denna lags
utvidgning över ett större klientel av år 1946. Efter 1946 års tillägg ökade
de legala aborterna starkt. Mellan åren 1938 och 1943 rörde sig antalet
legala aborter mellan siffrorna 433 och 703. Antalet verkställda legala
aborter enligt medicinalstyrelsens rapporter är följande:

Statistik

År	Antal levande födda	Antal legala aborter
1938	93 946	443
1939	97 380	439
1840	95 778	506
1941	99 727	496
1942	113 961	568
1943	125 392	703
1944	134 991	1088
1945	135 373	1623
1946	132 597	2 378
1947	128 779	3 534
1948	126 683	4 585
1949	121 272	5 503

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

1950	115 414	5 889
1951	110 168	6 328
1952	110 192	5 322
1953	110 144	4 915
1954	U 105 084	5 089
1955	]) 107 314	x) 4 562

*) Preliminära siffror.

Först sedan år 1948 är statistiken tillförlitlig enär medicinalstyrelsen
efter det årtalet infordrar noggranna uppgifter om det totala antalet aborter.
Orsakerna till de senare årens relativa nedgång i de legala aborterna
kan sägas vara flera: sjunkande nativitet, vidgad och fördjupad erfarenhet
och bedömningsförmåga hos de instanser som handlägger abortfrågorna
samt viss verkan av vidtagna stödjande och hjälpande åtgärder. Frågan
av intresse i detta sammanhang är huruvida de legala aborterna minskat
de kriminella.

Legala och kriminella aborter

Av undersökningar som gjorts i Lund, Malmö, Stockholm och Norrköping
synes framgå att antalet på sjukhus intagna aborter av annat slag
än legala (alltså kriminella plus spontana) icke har minskat. Dr Simon
i Norrköping påvisar i sin undersökning ett procentuellt oförändrat antal
spontana och illegala aborter i sjukhusmaterialen men en samtidig kraftig
stegring av de legala. De legala säges mera utgöra ett tillägg till de kriminella.
Inga säkra tecken på att legal abortering minskar den kriminella har
hitintills presterats. Mot en sådan effekt av de legala aborternas ökning
talar f. ö. — framhålles från sakkunnigt håll — det förhållandet, att de
kriminella aborterna till 70 % kan hänföras till ogifta, under det att de
legala till 70 % gäller gifta eller ”samboende” kvinnor. 1950 års abortutredning
påvisar det allvarliga i en förskjutning i det legala abortklientelet
i riktning mot en övervikt beträffande gifta kvinnor. Utredningen visar
även att ”1 diskussionen kring abortfrågan har upprepade gånger gjorts
gällande att möjligheten att få legal abort kommit vissa kategorier av
kvinnor, som eljest aldrig skulle ens ha reflekterat på den utvägen, att söka
få havandeskapet avbrutet”. Gynekologerna har inte svårt att verifiera
detta resonemang. Ett sådant förhållande talar emot att en ökning av de
legalas frekvens skulle påverka de kriminellas. 1950 års utredning, som
hade att bl. a. utreda relationerna mellan legala och illegala aborter, vill
gärna tänka sig att ökningen av de legala har minskat de illegala med motsvarande
siffra men slutar hela sitt resonemang med följande slutsats:

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

”Det kan ju tänkas att minskningen endast är skenbar och att det i själva
verket skett en ökning av den illegala abortfrekvensen i stället.” Det betyder
kapitulation inför svårigheterna. Vi torde ha en kriminell abortfrekvens
av ungefär samma omfattning som vi haft de senaste 40—50 åren.

De legala aborternas antal — även om en minskning glädjande nog kan
konstateras de senare åren — är så stort, att starka skäl föreligger för
uppmärksamhet från statsmakternas sida. För närvarande sker omkring
10 % av de legala aborterna på indikationen ”förutsedd svaghet”, under det
att 50—60 fe ges på indikationen ”svaghet”. Praxis beträffande vilken av
de två benämningarna som får bilda grundval för läkarens beslut är mycket
divergerande. Norrköpings-materialet från åren efter 1946 (redovisat
i Socialmedicinsk Tidskrift) visar att i 22 % förelåg ren medicinsk indikation,
i 69 ro s. k. social-medicinsk indikation och i 9 % eugenisk indikation.
Däremot fanns intet fall med s. k. humanitär indikation. Granskning av
motiven vid ”förutsedd svaghet” (social-medicinsk indikation) gav: 1)
”utsläpad moder” (täta graviditeter och dålig hjälp) i hälften av fallen;
2) 2/3 av fallen hade olyckliga äktenskapliga förhållanden; 3) dåliga bostadsförhållanden
spelade även stor roll och likaså dålig ekonomi. Den
social-medicinska indikationen, där läkaren skall kunna skåda in i framtiden,
kan icke sägas ge en sådan preciserad vägledning som i en så viktig
sak det här gäller måste vara för handen.

Senkomplikationer

Senkomplikationema vid abort anses alltfort vara ofullständigt kända.
Undersökningar pågår, som bör kunna avhjälpa denna brist. Läkare framhåller
med skärpa att komplikationer i det omedelbara efterförloppet förekommer
och måste beaktas, likaså risken för sterilitet. Hösten 1956 redogjordes
för hur man på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm gjort den
iakttagelsen att vid abort efter tre månaders havandeskap ofta uppstår
svårartade komplikationer, som varit relativt okända inte bara för allmänheten
utan även för läkarna. Professor Swanberg har på Södersjukhuset i
Stockholm gjort ingående undersökningar och funnit sig ha skäl konstatera
att i tio ä femton procent av legala abortfall uppstår efteråt synnerligen
plågsamma och svårbotade fall av cystbildning hos kvinnan. Skadan
är enligt facklärare synnerligen svårbotad, och man vet ännu ej vilken behandlingsmetod
som är lämpligast. Operationen säges i dessa fall vara
mycket svår att utföra.

Aborten ur juridisk och etisk synpunkt

Abort, avbrytande av havandeskap eller fosterfördrivning, vilken term
man nu vill använda, är en handling som jämväl måste bli föremål för ett

1 Biltanc/ till riksdagens protokoll 1957.

It so ml. Nr 1—S

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

etiskt bedömande. Det gäller ju en fråga om liv eller död då ju ett havandeskap
inte kan ”avbrytas” på annat sätt än att man dödar fostret. Ståndpunkten,
att livet skall skyddas ända från dess tillkomst i moderlivet, är
också fastslagen i den internationellt antagna läkar-etiken. ”Livet är heligt”,
heter det i den codex ethicus som antagits av Sveriges läkarförbund,
och denna deklaration kungör för alla att läkaren slår vakt om livet, varhelst
det finns. Man kan säga att läkaren härigenom utgör en av de personliga
trygghetsfaktorerna i tillvaron. Det blir även ytterst sett läkarenoperatören
som har att ta ansvaret vid en abort.

Den fråga som här beröres hör på det närmaste samman med frågan
fostret. Den senaste abortutredningen har inte behandlat eller tagit upp
frågan om fostrets status. Är det en individ eller endast ett det? Sakkunniga
framhåller att fostret från befruktningsögonblicket ur biologisk synpunkt
är en individ med unik kombination av egenskapsanlag från både
modern och fadern. I Svenska Läkartidningen nr 47 årgång 1954 redogör
dr L. Simon närmare för hithörande spörsmål och skriver:

För att få bakgrund till frågan om fostrets liv, har jag frågat mig för
hos kloka jurister och min fråga löd: ”Har fostret juridisk rätt att få
leva?” Jag blev då hänvisad till Hagströms föreläsningar i straffrätt och
fick där bl. a. följande upplysningar. Jag citerar: ”Från det ögonblick befruktningen
har ägt rum, är ett foster i juridisk mening för handen. Det
ligger i sakens natur, att fostrets utvecklingsstadium är utan betydelse för
frågan angående straff enligt lag för handlingar riktade mot fostret. Fostret
betraktas av lagen inte blott i förhållande till främmande person utan
också i förhållande till modern själv som något från henne skilt såsom ett
självständigt brottsobjekt”.

Sakkunskapen ger här stöd för att fostret enligt Sveriges rikes lag har
en juridisk rättighet, nämligen rätten att få leva. Fostret är icke ett det
utan skall betraktas biologiskt och moral-etiskt och juridiskt som en individ.
Starka och allt betvingande skäl måste därför föreligga om ett abortingrepp
skall anses vara berättigat. Fostrets rätt att leva kan vägas mot
modems eventuella livsfara, och ingen torde väl vilja göra gällande att modem
som har ett realiserat livsvärde parallelliseras med fostrets potentiella
livsvärde, men fostrets rätt till liv måste skyddas, så att den lagliga aborteringen
nedbringas till den minsta tänkbara omfattning.

Även om abort kan vara indikerad på medicinsk, humanitär och eugenisk
indikation, så synes dock särskilt den social-medicinska vara sådan att
den ger rum för alltför divergerande tolkningar. Man måste betänka, att
med nuvarande bestämmelser det inte ens fordras att en psykiater undersöker
den abortsökande kvinnan vid svaghetsindikation och icke heller att
den läkare som gör undersökningen är specialutbildad inom den gren av

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

medicinen till vilken ett medicinskt abortmotiv hör. Allt talar för att en
översyn av nu gällande abortindikationer i ett sammanhang vore att rekommendera,
men att översyn och eventuell revidering särskilt bör ta sikte på
den social-medicinska indikationen ”s. k. förutsedd svaghet”.

I detta sammanhang kunde man även ta upp den från läkarhåll ofta
framförda tanken på att läkaren-operatören skulle kopplas in redan i ärendets
prövning och inte först sedan myndigheternas tillstånd beviljats. Redan
innan tillstånd lämnas borde det vara klart att behörig läkare åtagit
sig operationen. Ingen lag kan tvinga en läkare att utföra ett ingrepp som
han ej anser motiverat. Han har från viss synpunkt ansvaret för patientens
liv och hälsa och han måste under sådana omständigheter även ha en av
honom själv godtagen anledning att utsätta en kvinna för de akuta eller
framtida kroppsliga eller själsliga risker som ett abortingrepp alltid kan
innebära. För att eliminera anledningen till konflikter av denna art borde
i lagen finnas en föreskrift, att den läkare, som avses skola utföra ett visst
ingrepp, före den beslutande instansens behandling av ärendet får del av
detsamma. Om man anser ingreppet indikerat, skall han på handlingarna
skriva sitt godkännande och har därmed åtagit sig att framkalla abort i
händelse tillstånd beviljas.

Tvåläkarintygen

Abortutredningen tar på s. 135 upp frågan om de s. k. tvåläkarintygens
ställning. Utredningen ger nära nog chockerande uppgifter i sin redogörelse
och framhåller att eftersom inte tvåläkarutlåtandena blir föremål för
en sakgranskning i medicinalstyrelsen utan endast genomgås jämte operationsberättelsema
för kontroll av de formella betingelserna kan här finnas
möjlighet till mer eller mindre allvarliga felbedömanden. Av 213 utvalda
aborter år 1950 skulle 17 % ha avslagits om ärendena prövats i medicinalstyrelsen.
Där psykisk sjukdom angivits som grund skulle inte mindre än
50 % avslagits, om de prövats, och av särskilt utplockade 22 fall, som prövats
av ledamöter vilka förut tillhört socialpsykiatriska nämnden, konstateras
att 10 fall icke torde ha fått bifall på sin ansökan, om ärendena prövats
i medicinalstyrelsen på i utlåtandena anförda uppgifter. Risken för
missbruk är påtaglig och utredningen föreslår slopandet av tvåläkarutlåtandena.

I den nya utredning som verkställts av medicinalstyrelsen beträffande
Stockholm och som redovisats i pressen synes även klart framgå att tvåläkar-systemet
i dess nuvarande utformning företer påtagliga brister.
Abortfallen kan passera vid sidan av abortbyrån, där en kvinna i nöd kan
erbjudas samhällets stöd för att hon skall kunna föda sitt barn. Utred -

Motioner i Andra kammaren, nr 8 år 1957

ningens bestämda intryck är, att systemet med abort efter tvåläkarintyg
kommit att i viss mån underlätta för det högsta socialskiktet att erhålla
abort. Vad utredningen anfört synes alltså bekräftat av medicinalstyrelsens
stockholmsutredning. Av samtliga legala aborter för Stockholm, som
redovisas i medicinalstyrelsens nya utredning, har 299 aborter utförts på
intyg från två läkare (alltså inte med tillstånd från medicinalstyrelsen)
och av dem nära 50 % från ett sjukhus där antalet tvåläkarintyg var dubbelt
så vanliga bland privatpatienterna som bland salspatientema. Indikationen
för ingreppet har här i 96 % av privatfallen varit psykisk sjukdom,
svaghet eller förutsedd svaghet. Tvåläkarintygen säges vara nödvändiga
då läkaren ofta möter fall där tidsnöd föreligger och där snabb abort är
odiskutabel. Vid en översyn av abortlagen torde dock även denna fråga
lämpligen komma med.

Under åberopande av vad ovan anförts och i anslutning även till de överväganden
vartill 1950 års betänkande i abortfrågan givit anledning vill vi
härmed föreslå,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att en
översyn göres, snarast möjligt, av nu gällande abortindikationer.

Stockholm den 16 januari 1957

Axel Gustafsson i Borås	Edvin Gustafsson	Ernst V. St axäng
Axel Rubbestad	Jöns Nilsson i Bästekille	Einar Rimmerfors
Olof Hammar	Ruben Svedberg	Harald Larsson i Hädenäset
David Svenungsson	Gustav Boija	Edv. Jakobsson i Tobo
Eva Karlsson	Yngve Hamrin	S. Rimås
Eric Nyländer	B. 0. Carlsson 1 Bakeröd	Sven Gustafson i Göteborg
Sigfrid Löfgren	Arvid Nilsson i Lönsboda	Ture Königson
Rob. S. Jansson 1 Aspeboda	Olof Johansson	Augustinus Keijer
Sven Svensson i Krokstorp	Märta Boman	Elis Hastad
Tage Magnusson	Evert Svensson	Harald Hallén
	Alfa Boktr. Sthlm 1957