Motioner i Andra kammaren, nr 78 år 1955

Motion 1955:78 Andra kammaren

8

Motioner i Andra kammaren, nr 78 år 1955

Nr 78

Av herr Gustafsson i Skellefteå, angående omläggning av villkoren
för olika företagsformer att erhålla bostadslån.

I den bostadspolitiska debatten har frågan om de olika företagsformernas
konkurrensvillkor intagit en framskjuten ställning. Motioner
med ändringsförslag, avsedda att åstadkomma större likhet i konkurrensvillkoren,
har vid upprepade tillfällen avgivits från olika håll.
Problemet har viss principiell innebörd, vilket bidragit till att tillspetsa
debatten.

Exakt likställighet mellan de olika företagsformerna beträffande
den statliga långivningen skulle uppnås genom att införa samma lånegränser
för såväl enskilda företag som bostadsrättsföreningar och allmännyttiga
företag. Mot en anordning med helt lika lånegränser har
dock anförts vissa skäl, som inte alldeles saknar berättigande. Om man
i enlighet med förslag av 1951 års bostadsutredning höjer tertiärlånegränsen
till 90 procent av avkastningsvärdet, förefaller inte kravet på
den egna kapitalinsatsen kunna anses orimligt. Å andra sidan skulle
en höjning av bostadsrättsinnehavarnas egen insats medföra att bostadsrättslägenheter
bleve oåtkomliga för en betydande del av den bostadssökande
allmänheten, vilket i sin tur skulle medföra att bostadsrättsformen
trängdes tillbaka, sannolikt till förmån för hyreshus i
offentlig regi. En sådan utveckling vore beklaglig. Bostadsrättsformen
har betydande fördelar, dels därför att systemet med särskild fond
för inre reparation gör lägenhetsinnehavarna ekonomiskt intresserade
av att vara aktsamma om lägenheterna, dels därför att den egna insatsen
utgör säkerhet för hyresbetalningen samt skapar intresse hos
de boende för fastighetens ekonomi och dels därför att insatsen i en
bostadsrättsförening utgör ett lämpligt sparmål.

Det som verkar hämmande på den enskilda företagsamheten på bostadsområdet
är inte i första hand storleken av den egna insatsen, särskilt
inte om man följer bostadsutredningens rekommendation och
höjer den till 90 procent, utan snarare det förhållandet, att den enskilda
bostadsförvaltningen inte kan beräkna att få fullgod ränta på
toppkapitalet samt ersättning för risktagandet, när lägenheterna skall
uthyras i konkurrens med företagsformer, där staten lämnar räntesubvention
för hela avkastningsvärdet samt stat och kommun tar
risken utan någon som helst ersättning. De förmåner i form av räntesubvention
och offentligt risktagande, som de allmännyttiga företagen erhåller
genom de hundraprocentiga tertiärlånen, är mycket påtagliga. Om
man i nuvarande ränteläge anser att toppräntan i ett bostadsföretag hör

Motioner i Andra kammaren, nr 78 år 1955

9

vara exempelvis 5 procent, så erhåller allmännyttiga företag i jämförelse
med enskilda företag en extra räntesubvention, uppgående till två procent
på den del av avkastningsvärdet som ligger mellan 85 och 100 procent. Beräknas
avkastningsvärdet till 500 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,
motsvarar detta en årlig mersubvention på 1: 50 kr. per kvadratmeter.
Tidigare har man med viss rätt kunnat göra gällande, att denna fördel
uppvägts genom att de allmännyttiga företagen i större utsträckning ån
de enskilda fått mottaga de för fastighetsförvaltningen dyrare barnfamiljerna.
Men sedan en överenskommelse träffats med de enskilda fastighetsägarna
om uthyrningen, saknar denna invändning berättigande.

Om man medger att de olika företagsformernas karaktär kan motivera
någon olikhet i lånegränserna men ändå vill ha ett likvärdigt statligt stöd,
måste man finna någon utväg att avlägsna de ekonomiska fördelar, som
de allmännyttiga företagen på grund av de hundraprocentiga lånen och
räntesubventionen erhåller i jämförelse med andra företagsformer. En
utväg är att variera den kontanta subventionen. Företag som erhåller
mindre räntesubvention skulle, om denna utväg anlitas, kompenseras genom
att tillerkännas i motsvarande grad högre kapitalbidrag. En annan
tänkbar lösning är att höja lånegränsen för enskilda företag till 90 procent
av avkastningsvärdet samt låta denna lånegräns även utgöra gräns
uppåt för räntesubventionen. De lån, som bostadsrättsföreningar och allmännyttiga
företag erhåller över 90 procent av avkastningsvärdet, skulle
således åsättas en ränta, som ungefär motsvarar det verkliga ränteläget.
En sådan anordning kommer att minska det stöd staten ger till bostadsbyggandet.
Förändringen hör därför vidtagas vid en tidpunkt, när det
av andra skäl anses motiverat att minska det sammanlagda statliga
bostadsstödet. Båda de här antydda metoderna är likvärdiga ur ekonomisk
synpunkt. Metoden med höjd ränta på toppkapitalet har dock den
fördelen, att den kan användas även när staten upphör med kapitalbidragen.

Oavsett principiell inställning till de olika företagsformerna bör det
vara i allas intresse att de allmännyttiga företagens resultat kan jämföras
med en på ungefär likvärdiga villkor arbetande enskild företagsamhet.
Om e n företagsform skall dominera bostadsmarknaden i framtiden, bör
det vara på grund av reell överlägsenhet och inte på grund av att den
beviljats speciella fördelar av det allmänna. De statliga stödåtgärderna
hör därför utformas så att de ger lika start åt de tävlande företagslormerna.

Med hänvisning till ovanstående får undertecknad föreslå,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1956 års riksdag till omläggning
av lånevillkoren för olika företagsformer i sytlc att
uppnå mera likvärdiga konkurrensvillkor, varvid de i
motionen anförda synpunkterna hör beaktas.

Henning G usla f sson
i Skellefteå

Stockholm den 20 januari 1955