Motioner i Andra kammaren, Nr 75

Motion 1929:75 Andra kammaren

kammare
Andra kammaren
riksdag
tvåkammaren
session
lagtima
Antal sidor
2

1

Motioner i Andra kammaren, Nr 75.

Nr 75.

Av herr Västberg, om upphävande av förordningen angående
nöjesskatt.

Frågan om nöjesskatten har tidigare varit föremål för riksdagens prövning.
Yrkanden om att förvandla den till statsskatt som ock att helt slopa
densamma ha emellertid avslagits av riksdagen. Saken kan dock tåla ett nytt
övervägande.

Nöjesskatten tillkom under den värsta kristiden. Dess motivering i propositionen
var ett genom det allmännas stegrade utgifter framkallat behov av
nya skattekällor. Nöjeslivets krav likställdes då med lyxutgifter, vilka främst
borde bli föremål för beskattning. Uppslaget att beskatta offentliga nöjena
skänktes med varm hand till kommunerna. Dessa bockade och tackade.

Senare försök, särskilt från representanter för landsbygden, att åstadkomma
en omläggning till statsskatt ha rönt ett bestämt motstånd i riksdagen.
Skälen ha varit två: dels att skatten saknade betydelse ur statsfinansiell synpunkt
och dels att dess uppbärande skulle vålla avsevärda svårigheter. Dessa
båda skäl äro avgörande mot en förändring av nöjesskatten från kommunaltill
statsskatt.

Men denna skatteforms godtyckliga, orättvisa och irrationella karaktär
framtvingar då i stället — även med hänsyn till det förbättrade ekonomiska
läget i landet — så mycket starkare kravet på nöjesskattens totala slopande.
Skälen för ett sådant yrkande äro många och bärande.

Nöjesskatten snarare skärper än mildrar det ojämna kommunala skattetrycket
i landet. Sålunda ha många kommuner med låg utdebitering en mycket
väsentlig inkomst av skatten, men flertalet kommuner med högt skattetryck
sakna möjlighet att utnyttja densamma till förbättring av sitt finansiella läge.
Kedo visningen av uppburna nöjesskattemedel visar, att främst de största städerna
ha nytta av denna kristidsskatt, medan landsbygdens kommuner i stort
sett icke ens ha intresse av att införa densamma. Kunna landskommunerna
själva icke begagna denna skatteform så får dock deras mera nöjeslystna befolkning
vara med och betala skatt till de ofta bättre situerade medborgarna i städerna.
Särskilt städer med eu omgivning av tätbebyggda orter — både industri-
och jordbrukskommuner — ha i nöjesskatten en bekväm form för att
övervältra egna skattebördor på andra. Det kan icke ligga i på dylikt sätt
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 4 sand. 16 höft. (Nr 75—77). 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 75.

beskattade kommuners intresse att bevara en sådan orättvis skatteform. Såsom
en illa avvägd indirekt skatt drabbar densamma de mindre bemedlade
folklagren proportionsvis hårdast och åstadkommer därmed en ytterligare förskjutning
i skattetrycket medborgarna emellan i icke önskvärd riktning. Nöjesskatten
pålägges även sådana slag av nöjen, vilka snarare borde röna uppmuntran
från samhällets sida genom anslag än att bli objekt för en illa motiverad
och godtycklig belastning. Uppenbara inkonsekvenser vidlåda även
denna skatt. Sålunda riktas den mot den offentliga dansen, utövad på allmän
lokal mot inträde, men ej mot dansen som lockbete för spritserveringen å
restauranger och musikkaféer, och den drabbar högst uppmuntransvärda teaterföreställningar
för skolungdom, men däremot icke sådana primitiva khlturnjutningar
som en boxningsmatch inom klubbramens skydd, för att nu ej nämna,
att den behjärtansvärda Folkets park-rörelsen bestraffas med nöjesskattens
åderlåtning i sin ekonomi som uppmuntran från samhällets sida för att den
gjort förstklassig teaterkonst och god musikkultur till breda medborgarlagers
egendom.

På anförda skäl får jag hemställa,

att riksdagen måtte besluta att från och med 1 juli i år
upphäva förordningen av den 30 maj 1919 angående nöjesskatt.

Stockholm den 18 januari 1929.

Mauritz Västberg.

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket