Motioner i Andra kammaren, nr 745 år 1961 (Motion 1961:745 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 745 år 1961

Nr 745

Av herr Andersson i Knäred m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition nr 45, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.

I proposition nr 45 föreslås att bl. a. pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
skall sammanslås till ett ämbetsverk, benämnt riksförsäkringsverket.
Vidare föreslås inrättandet av en särskild försäkringsdomstol, som
skall vara högsta instans i socialförsäkringsärenden. Behovet av en samordning,
såväl materiellt som administrativt, är på socialförsäkringsområdet
påtagligt. De föreslagna åtgärderna får därför hälsas med tillfredsställelse
till sina huvuddrag. Jämfört med nuvarande ordning torde de medföra
övervägande fördelar. En viss betänklighet inger dock den omfattning som
det nya ämbetsverket kommer att få. De avigsidor som kan finnas häruti
torde dock inte lämpligast elimineras genom att fördela uppgifterna på två
centrala institutioner. En avlastning av den centrala instansen bör i stället
eftersträvas genom att arbetsuppgifter och beslutanderätt överföres till
främst organ på länsplanet. Vi förutsätter att detta spörsmål ägnas fortgående
uppmärksamhet.

Enligt propositionen skall de uppgifter inom näringshjälpsområdet som
nu åvilar pensionsstyrelsen överföras till arbetsvårdsorganen. Enligt vår
mening utgör arbetsvärds- och rehabiliteringsverksamheten, i vilken ifrågavarande
näringshjälp ingår, ett avsnitt av socialpolitiken som måste ägnas
större uppmärksamhet. Skall den materiella samordningen mellan å ena
sidan sjukförsäkringen med anslutna försäkringar och å andra sidan pensionerna
bli effektiv och ändamålsenlig, fordras en arbetsvärds- och rehabiliteringsverksamhet,
som gör det möjligt för den enskilde att på bästa sätt
tillvarata sina efter sjukdom eller olycksfall kvarstående fysiska och
psykiska förutsättningar till självständig försörjning. Från vårt håll har
emellertid vid riksdagens början väckts motion angående förbättring av
arbetsvärds- och rehabiliteringsverksamheten. Av den anledningen framställer
vi inte nu något särskilt yrkande i frågan.

I detta sammanhang torde också böra beröras frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida ställning. Enligt vår mening bör eftersträvas en sådan
inriktning och samordning av sjukförsäkring, rehabiliterings- och arbetsvärd
samt pensionering att behov inte föreligger av en obligatorisk yrkesskadeförsäkring
som självständig försäkringsform. Det är angeläget att en

Motioner i Andra kammaren, nr 745 år 1961

sådan lösning eftersträvas vid övervägandena på ifrågavarande område.
Innan slutlig ställning tages finnes enligt vår mening inte skäl att nu vidtaga
någon inskränkning i socialförsäkringsbolagens rätt och möjlighet att
meddela yrkesskadeförsäkring. Såsom framhållits av Kooperativa förbundet
och andra remissinstanser bör inte konkurrensens betydelse på detta
område underskattas. Så länge yrkesskadeförsäkringen existerar som självständig
försäkringsform, bör därför socialförsäkringsbolagens möjligheter
att meddela sådan försäkring bibehållas, särskilt som socialförsäkringsbolagen
fullgjort sina åtaganden på området på ett berömvärt sätt. Vi yrkar
således avslag på departementschefens förslag att beslut nu skall fattas om
att socialförsäkringsbolagen skall upphöra att vara försäkringsgivare inom
den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

I propositionen har förutsatts att riksförsäkringsverket tills vidare skall
utnyttja de lokaler, som nu disponeras av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
I flera remissyttranden har framhållits lämpligheten av
att riksförsäkringsverket förlägges till annan ort än Stockholm. Bland
dessa återfinnes lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet. Nämnda
utredning kan inte finna att de olika omständigheter, som främst påverkar
lokaliseringen, talar för att verket måste förläggas till Stockholm.

Behovet av medicinsk expertis kan tillgodoses, om verket lokaliseras till
ett regionsjukvårdscentrum eller till en större stad med kort resväg till dylikt
centrum. I fråga om ekonomisk expertis bör en tillfredsställande lösning
kunna erhållas genom samarbete med exempelvis riksbankens eller kreditbankens
regionalförvaltningar. Enligt utredningens översiktliga bedömning
torde goda möjligheter föreligga att i andra städer än Stockholm lösa personalrekryteringen.
Då det här gäller en statlig verksamhet av betydande
storleksordning och med relativt obetydligt behov av kontinuerligt samarbete
med departement och övriga centrala myndigheter finner utredningen lämpligheten
av en utflyttning påtaglig. Utredningen anser att även den föreslagna
försäkringsdomstolen ävensom försäkringsrådet bör utflyttas och
förläggas till samma ort som riksförsäkringsverket. Utredningen uttalar att
frågan om verkets lokalisering snarast bör bringas till en lösning samt framhåller
att den ännu inte kunnat utföra så detaljerade undersökningar att ett
konkret utflyttningsprogram nu kan presenteras men förklarar sin avsikt
att snarast fullfölja arbetet i denna del och framlägga de förslag som föranledes
därav.

Såsom framgår av utredningens yttrande är fördelarna med lokalisering
till annan ort påtagliga. Vissa skäl synes tala för alt man redan nu fattar
principbeslut i frågan. Då det emellertid torde komma att framläggas mera
konkreta förslag från den nämnda utredningen inom en relativt nära framtid
synes detta överflödigt. Självfallet måste dock möjligheterna till en lokalisering
till annan ort nogsamt beaktas vid utbyggandet av den nya organisationen.
Det får inte komma i fråga att man genom lokalanskaffning, bygg -

6 Motioner i Andra kammaren, nr 745 år 1961

nation eller annan åtgärd binder verkets lokalisering till det inte minst av
lokalbrist präglade Stor-Stockholmsområdet för längre tid än som är nödvändigt.
Sedan vederbörliga förslag utarbetats och principbeslut fattats bör
omlokaliseringen genomföras så snart ske kan.

En för socialförsäkringarna gemensam högsta prövningsinstans har länge
framstått som angelägen. Försäkringarnas omfattning och ekonomiska betydelse
för medborgarna, ifrågavarande lagstiftnings omfattning och uppdelning
på olika försäkringsgrenar och den räckvidd, som de administrativa
besluten därigenom får, påkallar en enhetlig rättslig prövning, om samspelet
mellan lagstiftning och tillämpning skall leda till den materiella trygghet
och samordning som är synnerligen betydelsefull för medborgarna och som
måste vara vägledande för samhällets socialpolitiska strävanden. Vi biträder
förslaget om inrättande av en sådan högsta prövningsinstans och finner i
likhet med departementschefen det lämpligast med ett nytt organ benämnt
försäkringsdomstolen. Likaledes biträder vi de föreslagna riktlinjerna för
försäkringsdomstolens kompetens, sammansättning och arbetsformer. I
fråga om den ordning som förordats för väckande av besvär från riksförsäkringsverkets
sida samt i fråga om ersättning till enskild part för inställelse
torde dock vissa erinringar böra göras.

Självfallet skall enskild part äga rätt att hos försäkringsdomstolen överklaga
beslut som fattats av riksförsäkringsverket. Att inte någon fullföljdsbegränsning
därvid gäller framstår som synnerligen viktigt. Departementschefen
har därjämte föreslagit att riksförsäkringsverket skall kunna underställa
fattat beslut för prövning. Avsikten är uppenbarligen att ge det allmänna
som part betraktat möjlighet att utvinna prejudicerande utslag. Därvid
bör emellertid uppmärksammas att det allmänna med hänsyn till gällande
lagstiftning på socialförsäkringsområdet inte kan betraktas som en enhetlig
part. De allmänna sjukkassorna får anses utgöra en intresseinriktning
som i vissa fall kan komma i motsatsställning till exempelvis yrkesskadeförsäkringen
eller invalidpensioneringen, vilka även kan komma i inbördes
motsättning. Vid gränsfall torde inte alltid samma synsätt göra sig ur folkpension
ssynpunkt och tilläggspensioneringssynpunkt o. s. v. I pensionsfrågor
utgör f. n. även kommun direkt part, vilken självfallet skall kunna
överklaga hos försäkringsdomstolen. Enligt den organisation och arbetsordning
som förordats för riksförsäkringsverket kommer besvärsärendena
att behandlas på olika byråer och inom dessa avskilda arbetsgrupper. Det
är därvid förklarligt om man tar initiativ till ärendes underställning hos
försäkringsdomstolen med vägledning av de synpunkter, som gör sig gällande
inom den försäkringsgren man har att handlägga. Ett beslut, som
från en försäkringsgrens synpunkt kan te sig tillfredsställande, kan vara
otillfredsställande från en annan försäkringsgrens synpunkt. Huruvida ett
sådant ärende kommer att underställas försäkringsdomstolen torde i viss

Motioner i Andra kammaren, nr 745 år 1961

mån vara beroende av inom vilken byrå och grupp ärendet handlägges. Den
ordning som föreslagits för att från det allmännas sida få till stånd en normerande
och prejudicerande prövning i försäkringsdomstolen företer således
vissa brister. Andra vägar torde på enklare och säkrare sätt leda till
avsett resultat.

Besvärssakkunniga har i sitt remissyttrande föreslagit att ett allmänt
ombud skulle företräda det allmänna i förevarande avseenden. Lagrådet har
avstyrkt propositionen till denna del och i likhet med besvärssakkunniga
föreslagit inrättande av en befattning som allmänt ombud. Därvid har lagrådet
framhållit att Kungl. Maj :t hos riksförsäkringsverket bör förordna en
befattningshavare att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos
försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet. Talan bör från ombudets sida fullföljas
i de fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av
betydelse att domstolen prövar saken. Denna befattningshavare bör icke
deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.
Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos verket
som utses därtill.

För vår del instämmer vi i lagrådets synpunkter. Särskilt i inledningsskedet
är det angeläget med en ordning som ger så enhetligt bedömande och
förfarande som möjligt. Det allmänna ombudet bör således företräda det
direkt statliga intresset. Andra, enskilda eller allmänna instanser, som är
missnöjda med beslut i riksförsäkringsverket, får förutsättas på vanligt
sätt föra talan hos försäkringsdomstolen.

I propositionen föreslås att förfarandet vid försäkringsdomstolen i princip
skall vara skriftligt, men möjlighet till muntlig handläggning bör finnas,
emedan sådan handläggning i vissa fall kan väntas ge klarare belysning av
målet. Denna ordning innebär att domstolen till muntlig handläggning kan
kalla sakkunnig, vittne och part. I propositionen har föreslagits att ersättning
av allmänna medel för inställelse skall utgå till sakkunnig och vittne,
som domstolen självmant kallat. Enskild part som kallats av domstolen skall
däremot inte vara berättigad till ersättning. En sådan ordning är enligt
vår mening otillfredsställande. Det får förutsättas att domstolen kallar den
enskilde endast i fall, då det är av betydelse för sakens riktiga prövning.
Om den enskilde då saknar ekonomiska förutsättningar att inställa sig,
måste den rättsliga bedömningen bli lidande härpå. Det framstår också som
stötande att den enskildes bostadsort skall påverka hans möjligheter att
på kallelse av domstolen tillvarata sin rätt. Vi föreslår därför att ersättning
för inställelse skall utgå även till enskild part, då inställelsen skett på kallelse
av domstolen.

I fråga om domstolens sammansättning delar vi departementschefens uppfattning
att både jurister och lekmän skall ingå. Med hänsyn till den be -

Motioner i Andra kammaren, nr 745 år 1961

dömning som gjorts i fråga om antalet ärenden som kan komma i fråga
synes dock antalet ledamöter i domstolen högt tilltaget. En reducering av
antalet — utan att den inbördes relationen mellan antalet jurister och antalet
lekmän rubbas — bör komma i fråga i vart fall inledningsvis. Vi förordar
att domstolen besättes med fyra jurister och tre lekmän. Erfarenheten
i fråga om arbetsbelastning får sedan bli avgörande för ev. framtida ändring
av antalet ledamöter.

Med anledning av övergången till enkelkassesystem inom sjukförsäkringen
föreslås i propositionen att Kungl. Maj :t bemyndigas fatta beslut om ersättning
för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än enligt
14 och 15 §§. Avsikten synes vara att med detta bemyndigande ersätta den
beslutsrätt om ersättning för s. k. merprestationer, som enligt 18 § nu tillkommer
lokalsjukkassa. Den föreslagna lagtexten har emellertid sådan
lydelse att bemyndigandet inte endast gäller vad som nu nämnes i 18 §
utan över huvud taget all ersättning som kan komma i fråga utöver vad
som sägs i 14 och 15 §§. Detta bör framgå av lagtexten. Av 18 § bör således
anges att bemyndigandet gäller kostnader för sjukgymnastik eller eljest
behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed
jämförlig behandling eller för konvalescentvård.

Även i fråga om de grunder efter vilka dylik ersättning skall utgå torde
riksdagen böra göra en närmare precisering, nämligen i fråga om ersättning
för resa. F. n. utgår ersättning för resekostnad i samband med s. k. merbehandling
om behandlingen utföres av läkare. Utföres behandlingen av t. ex.
sjukgymnast eller sjuksköterska och den sjuke besöker den som ger behandlingen
utgår ej reseersättning, och vid omvända förhållandet endast i
vissa fall. Stora skillnader i resekostnader för sådan vård och behandling
föreligger självfallet mellan försäkringstagarna inom ett landstingsområde.
Inom en lokalsjukkassas område är dessa skillnader mindre. När varje
lokalsjukkassa för sig beslutat och bekostat ersättningen för merbehandling
har det därför kunnat tolereras att ersättning för resekostnad ej utgått.
Genom övergången till sjukkassor som omfattar ett landstingsområde blir
emellertid skillnaderna så stora att det är nödvändigt att all vård och
behandling som bemyndigandet avser berättigar till ersättning för resekostnad
enligt de normer som gäller inom sjukförsäkringen i övrigt. Vi
föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger detta till känna.

Med hänvisning till ovan anförda hemställes,

A. att riksdagen vid sin behandling av propositionen nr
45 måtte besluta

a) att avslå propositionens förslag om att bolag, som avses
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången
av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt nämnda
lag,

Motioner i Andra kammaren, nr 7i5 år 1961

b) att riksförsäkringsverkets talan hos försäkringsdomstolen
må föras av allmänt ombud, för vilket ändamål befattning
må inrättas hos riksförsäkringsverket,

c) att försäkringsdomstolen tills vidare må bestå av fyra
lagfarna ledamöter och tre icke lagfarna ledamöter,

d) att ersättning till enskild part för inställelse vid försäkringsdomstolen
må utgå såvitt inställelsen sker på kallelse
av domstolen,

e) att bemyndiga Kungl. Maj :t dels att föreskriva att ersättning
inom sjukförsäkringen må utgå för försäkrads kostnader
för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad,
massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling eller för konvalescentvård, dels att fastställa
grunder för sådan ersättning;

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta de författningsförslag,
som föranledes av ovanstående yrkanden.

Stockholm den 11 april 1961

Alvar Andersson Johannes Antonsson Henry Brandt

i Knäred