Motioner i Andra kammaren, nr 71 (Motion 1947:71 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 71.

Nr 71.

Av herr Vigelsbo in. fl., angående utredning av möjligheterna
att genom lagstiftning begränsa och råda hot på missförhållanden
inom den s. k. agenthandeln.

Förmedlingen av varor från tillverkare till förbrukare ombesörjes till
största delen av den bofasta handeln. Företagen inom densamma äro som
regel anslutna till olika organisationer, vilka sträva att skapa och vidmakthålla
sunda affärsseder. Värdefulla insatser på detta område ha gjorts av
jordbrukets föreningsrörelse, köpmannasammanslutningarna och konsumentkooperationen.
De tendenser i upplösande riktning, som kunnat iakttagas
under krisåren, få antagas vara av mera tillfällig natur. När varutillgången
blir rikligare och förhållandena mera normala, torde organisationerna
åter få ett bättre grepp över dem av medlemmarna, som överträtt gällande
bestämmelser på ena eller andra sättet.

Man kan konstatera, att den allmänna detaljhandeln i stort sett är tillfredsställande
ordnad och att förekommande missförhållanden som regel
klaras upp genom organisationernas medverkan. Vid sidan om dessa fasta
affärer finnes emellertid en annan handelsverksamhet, där varje slag av
kontroll saknas och inom vilken mer eller mindre förkastliga metoder användas.
Vi avse den på åtskilliga platser starkt florerande agentverksamheten,
i vilken ofta äro engagerade personer, som tillämpa allt annat än sunda
affärsprinciper. Därutöver sakna i många fall dessa agenter och de firmor
de uppgiva sig representera tillgångar, sä att de icke kunna gälda eventuella
skadestånd, som kunna utdömas på grund av rena bedrägerier. Kännetecknande
för agentverksamheten är vidare alt densamma i stor utsträckning
förlägges till mera avsides liggande bygder, där kontrollen är mindre
än i tätorterna och där risken för åtal följaktligen också är mindre.

Många exempel på de kännbara förluster, som den här påtalade kringföringshandeln
vållar konsumenterna, kunna uppräknas. Vi skola nöja oss
med att påpeka några fall som gälla försäljning av maskiner, kraftfoder
och tyger, vilka varor i förhållandevis stor omfattning försäljas genom
agenter. Det är ingalunda ovanligt alt en agent lyckats dupera köpare av
maskiner, så att de först efteråt förstått att den inköpta varan icke motsva -

Motioner i Andra kammaren, nr 71.

rat de förväntningar man med ledning av agentens beskrivning haft rätt
att vänta. Kvaliteten på oljor och mineralfoder är likaledes mycket svår att
fastställa av en köpare med den följd att mindervärdiga varor säljas till
alltför höga priser. I fråga om textilvaror av olika slag är allmänhetens
bristande sakkunskap särskilt märkbar. Talrika domstolsutslag styrka att
köpare av s. k. prima engelska helylletyger gjort stora förluster, då tygerna
i själva verket bestått av pappersblandat eller annat undermåligt material.
Förlusten har många gånger blivit ännu större därigenom att tyget
inte ens kunnat förarbetas till klädesplagg. Även mot den försäljning av
Irikåunderkläder och pälsverk, som bedrives av kringresande agenter, kunna
grava anmärkningar framställas.

Efter krigets avslutande har man kunnat förmärka ökad livaktighet från
de ambulerande försäljarnas sida. Dylika agenter ha försökt — och också
lyckats — att till lättrogna kunder avsätta olika varor av mer eller mindre
krisbetonad karaktär, vilka blivit överstående sedan krigsåren. Det har
gällt att finna avsättning för dylika produkter och få så höga priser som
möjligt. Inom den bofasta handeln synes i stor utsträckning hänsyn ha tagits
till kriskvaliteten vid prissättningen, men detta har som regel icke skett
inom agentverksamhelen.

Av de exempel som härovan lämnats framgår, att en lagstiftning är nödvändig
för alt komma till rätta med de affärsmetoder, som en del agenter
tillämpa. Det kan framhållas, att enligt näringsfrihetsförordningen av 1864
fordras tillstånd av länsstyrelse för att bedriva gårdfarihandel, d. v. s. afl
kringföra varor till försäljning på annat sätt än å marknad. Om däremot
varorna icke medföras vid försäljningen såsom sker vid agenthandeln, erfordras
icke något dylikt tillstånd. En sådan anordning förefaller i högsta
grad irrationell, då kunderna i det förra fallet dock ha möjlighet att kontrollera
varornas kvalitet, medan de i det senare helt få förlita sig på agenternas
beskrivning. Det torde icke med fog kunna göras gällande att behov
av lagföreskrifter är mindre trängande vid agentverksamhet än vid gårdfarihandel.

När det gäller att praktiskt utforma en lagstiftning på detta område,
kunna olika vägar tänkas. Bäst synes vara att helt enkelt föreskriva registreringsskvldighet,
vilken bör förläggas till vederbörande länsstyrelse, för
utövare av agenthandel. Vid anmälan till länsstyrelsen bör sökanden lämpligen
förete intyg om redbarhet och ordentlighet samt bevis att han inom
riket råder över sig och sin egendom. Genom dylik registrering bör man i
varje fall uppnå den fördelen, att upplysning om säljarens hemvist och
rättsliga forum kan erhållas. Då frågan är av stor räckvidd, torde det inte
vara möjligt att utan föregående utredning framlägga ett bestämt förslag
till lagstiftning.

Motioner i Andra kammaren, nr It. 11

Med anledning härav få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder
begränsa och råda bot på missförhållandena
inom den s. k. agenthandeln.

Stockholm den 17 januari 1947.

Sven J. Vigelsbo. Gustaf Svensson

i Va.

E. Pettersson, Anders Pettersson,

Ersbacken. DahL

J. W. Pettersson
i Norregård.

Ivar Johansson,
Mysinge.

Per Persson,
Norrby.

Per Svensson
i Stenkyrka.