Motioner i Andra kammaren, Nr 71 (Motion 1942:71 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 71.

Nr 71.

Av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., angående viss ändring av lagen örn
semester.

Genom den år 1938 beslntade semesterlagen tillförsäkrades sådana i enskild
eller allmän tjänst anställda arbetstagare, som uppfylla de i lagen angivna
villkoren, rätt till avlönad semester under 12 helgfria dagar per kalenderår,
dock med undantag av vissa hos staten anställda för vilka gälla särskilda föreskrifter
rörande semester. Ehuru den sålunda genomförda lagen innebar ett
stort framsteg i socialt avseende blev lagens utformning emellertid i visst avseende
sådan, att härigenom ställdes den övervägande delen av landets skogsarbetare
utanför de förmåner lagen formellt erbjuder även nämnda arbetstagare.
Det må här bringas i erinran, att den s. k. semesterkommittén hade
föreslagit en kvalifikationstid av fyra månader såsom grundläggande villkor
för rätt till åtnjutande av semester. Visserligen kan man med tanke på skogsarbetarnas
anställningsförhållanden ha anledning framhålla, att även fyra månader
få anses utgöra en skäligen rätt lång kvalifikationstid och detta särskilt
i beaktande av att anställningen avser arbete utfört, hos en och samma arbetsgivare
under kalenderåret. Likväl har man anledning antaga, att örn semesterkommitténs
förslag i denna del genomförts, ett betydande antal skogsarbetare
därigenom ägt förutsättningar att kvalificera sig för rätt till semester i lagens
mening. Vederbörande departementschef följde emellertid icke semesterkommitténs
förslag beträffande kvalifikationstiden, utan föreslog i stället en tid
av sex månader, vilket också godkändes av riksdagen. Det framgick av departementschefens
motivering till ställningstagandet, att han sett sig föranlåten att
taga hänsyn till de erinringar mot lagförslaget som framkommit från arbetsgivarhåll
och då alldeles särskilt från skogsarbetsgivarna, villia bland annat
hade framhållit, att i vad det gäller skogsarbetarna vore det omöjligt att med
någon tillförlitlighet kontrollera vare sig arbetstidens längd i varje enskilt fall
eller den arbetsförtjänst varje enskild arbetare åtnjutit. Det hade även utsagts
från arbetsgivarnas sida, att trävaruhanteringen knappast hade råd att ikläda
sig de ekonomiska konsekvenserna av semesterlagen, detta på grund av att det
här gällde en exportindustri, vilken för sin existens var beroende av konjunkturerna
på världsmarknaden. En annan olägenhet var den, att det ofta vore
svårt avgöra vilka av de inom skogsarbetet anställda borde hänföras till någon
av kategorierna arbetsgivare eller arbetstagare.

Det har förflutit över tre och ett halvt år sedan semesterlagen trädde i
kraft, och man är nu i tillfälle att kunna konstatera, att endast ett mycket
litet antal skogsarbetare kunnat uppfylla de i förevarande hänseende gällande

Motioner i Andra kammaren, Nr 71.

villkoren för åtnjutande av avlönad semester eller semesterersättning-. Orsaken
härtill ligger i det förhållandet, att det överväldigande flertalet skogsarbetare
icke utföra arbete åt en och samma arbetsgivare så lång tid som sex månader
under ett år. Den längsta sammanhängande arbetstiden innehas under vintersäsongen,
då i regel ombyte av arbetsgivare ej så ofta förekommer. Under annan
tid av året, i den mån arbete kan erhållas, blir det för arbetstagaren att söka
skaffa sig arbete hos annan eller andra arbetsgivare än den hos vilken anställning
innehafts under vintern. Tillsammans uppgår måhända den hos olika
arbetsgivare utförda arbetstiden till sex månader och kanske till och med överstigande
denna under nuvarande goda sysselsättningsförhållanden, men detta
räcker ju icke för kvalificering enligt gällande bestämmelser. Vid sådant förhållande
måste det vara av behovet synnerligen starkt påkallat, att semesterlagen
omarbetas och ges en sådan utformning, att även skogsarbetare och med
dem eventuellt likställda arbetare erhålla möjlighet tillgodogöra sig i görligaste
omfattning den förmån, som genom denna lags tillkomst redan nu tillförsäkras
andra arbetargrupper i bättre ekonomiska förhållanden än skogsarbetarna.

Med avseende å de åtgärder som böra vidtagas i syfte att tillgodose det
ändamål varom här är fråga erbjuda sig olika möjligheter. Såsom i det föregående
anförts, skulle en förkortning av kvalifikationstidens längd medföra en
avsevärd förbättring. För att emellertid åstadkomma ännu större effektivitet,
sedd ur skogsarbetarnas och andra säsongarbetares synpunkt, borde kvalifikationstidens
längd begränsas till tre månader. Men även vid en kvalifikationslindring
av antydd beskaffenhet torde det komma att föreligga svårigheter för
åtskilliga skogsarbetare att kunna tillgodogöra sig avlönad semester av den
arbetsgivare hos vilken arbete utförts under kvalifikationstiden. Det förekommer
nämligen icke så sällan att skogsarbetare^ som under en arbetssäsong varit
anställd hos viss arbetsgivare, under nästa säsong på grund av omständigheter
varöver lian icke kan råda nödgas ta anställning hos annan arbetgivare. Vid
sådant förhållande kan det ju icke bli fråga örn avlönad semester, men väl
sem esterersättning.

En annan utväg till lösande av skogsarbetarnas och andra säsongarbetares
semesterfråga och vilken sannolikt skulle äga förutsättningar att ge ännu effektivare
resultat synes ligga uti införandet i lagen av vissa undantagsbestämmelser
feli- dessa arbetstagare. En anordning av detta slag skulle stipulera skyldighet
för arbetsgivare att utge semesterersättning till sådan arbetstagare, som
inndhaft anställning under exempelvis minst en månad. Härigenom skulle åstadkommas
likställighet icke blott mellan olika grupper av arbetare utan jämväl
likställighet och skipande av rättvisa mellan olika arbetsgivare. Såsom förhållandet
nu är, nödgas vissa arbetsgivare finna sig i bestridande av kostnader för
antingen avlönad semester eller semesterersättning, medan andra återigen helt
och hållet undkomma ekonomiska återverkningar av semesterlagen. Visserligen
kan man anmärka, att utgivandet av semesterersättning regelbundet på detta

Motioner i Andra hammaren, Nr 71.

vis i realiteten utgör en löneförbättring och att detta ingalunda var syftet nied
semesterlagens tillkomst. Rent formellt kan ju detta äga sin giltighet, men emot
detta kan anföras att semesterlagen, sådan den nu är beskaffad, icke lägger
hinder i vägen för semesterersättnings utgående till den som kvalificerat sig
men sedermera icke är i den ställningen att semester kan tillgodogöras hos
arbetsgivaren. Yad som bär åsyftas är att få tillrättalagt ett på detta område
förefintligt missförhållande, bestående främst däri, att semesterlagen icke åstadkommer
den inbördes rättvisa och likställighet, som bör vara kännetecknande
för all lagstiftning av social karaktär.

Beträffande de förmenta svårigheter som skulle vara tillfinnandes däri,
att det många gånger vöre svårt att avgöra huruvida den ena eller den andra
av de inom skogsarbetet sysselsatta rättvisligen borde hänföras till någon av
kategorierna arbetsgivare eller arbetstagare, så kunna icke enligt undertecknades
mening dylika skäl utgöra hinder för genomförande av de ändringar i semesterlagen,
som äro nödvändiga för åstadkommandet av större rättvisa än nu. Visserligen
kan det förekomma gränsfall där tvivel kan förefinnas örn vad som
är det rätta i det särskilda fallet, men i vad det gäller det överväldigande flertalet
av de i skogsarbetet eller övrigt säsongarbete sysselsatta, så kan knappast
några svårigheter finnas för ett riktigt bedömande. Varken huggare eller körare,
vilka arbeta på ackord och utgöra flertalet av dem som sysselsättas i skogarna,
kunna betecknas som arbetsgivare. För åtskilliga år sedan innehade väl körare
en viss arbetsgivarställning, alldenstund det då var vanligt att dessa åtogo sig
inte endast körningen utan också allt ansvar som följde med bortsättning av
huggningen till mellan körare och huggare överenskommet pris. Numera har
detta tidigare tillämpade system försvunnit i största utsträckning. Både körare
och huggare uppgöra nu var för sig med de verkliga arbetsgivarna om arbetspriset.
I allmänhet torde det väl få anses riktigt, att den som anställer och
avlönar arbetare och i egenskap av företagare utnyttjar arbetskraft med tanke
på ekonomisk vinning av samma, måste anses vara arbetsgivare. Det finnes
ingen anledning att betrakta den som egen företagare, vilken åtager sig ett
skogsarbete på ackord, i all synerhet då på ackordet icke kan förtjänas mer
än till nödtorftig försörjning. Det bör för övrigt påpekas, att ackord med prislistor
tillämpas allmänt inom olika industrier, utan att någon därmed anses
vara egen företagare.

Det synes icke vara möjligt att nu omedelbart påyrka ändringar i lagtexten.
Ändamålsenligast torde vara att en utredning sker och att därvid icke
blott övervägas till genomförande de i det föregående omnämnda åtgärderna,
utan även eventuellt andra som på ett tillfredsställande sätt kunna leda till
det åsyftade ändamålet. Angeläget är dock att utredningen bedrives skyndsamt
och att förslag förelägges riksdagen utan onödig tidsutdräkt. Under hänvisning
till vad ovan anförts hemställes vördsamt,

Motioner i Andra kammaren, Nr 71.

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning angående sådan omarbetning av nu
gällande lag om semester, att därigenom beredas ökade möjligheter
för skogsarbetare och med dem likställda arbetare till
erhållande av avlönad semester eller semesterersättning, samt
att för riksdagen skyndsammast framläggas de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 21 januari 1942.

Evald Ericsson
i Sörsjön.

H. E. Nordström.

Lars Jonsson
i Haverö.

Verner Hedlund.
Östersund.

E. Oskar Åkerström.

P. L. Persson

i Undersvik.

K. J. Andersson,
Alfredshem.

Ernst Berg.

Fredrik Sundström.

Arvid Hallberg.

Gust. Pettersson
i Hällbacken.