Motioner i Andra kammaren, Nr .7.7

Motion 1918:33 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr .7.7,

Nr 33.

År heirar Wikl 1111(1 i Oviken och UäckstrÖlll, om skrivelse
till Kung/. Maj.t angående sådan ändring i jaktstadgan,
att förbudet mot användande av sax upphäves i fråga
om fångande av rovdjur.

Med anledning av eu riksdagens skrivelse av är 191:2 upptog Kung!.
Maj:t i den samma år utfärdade jaktstadgan förbud mot användande av
sax för fångande av andra djur än rovfåglar.

Fastän sålunda detta saxfångstförbud icke varit gällande längre än
cirka fem års tid, kan man likväl redan nu tydligt förmärka de skadliga
verkningarna av detsamma åtminstone i Norrlands skogstrakter. Räven,
det rovdjur, som det ju här huvudsakligen gäller, har under dessa år förökats
i oroväckande grad, under det att det smärre villebrådet i synnerhet
hare och skogsfågel minskat högst avsevärt, ja, på många ställen hotar
att alldeles försvinna.

Nu invändes ju från åtskilliga håll, att räven icke är så farlig för
det mindre villebrådet, som inånga mena, och att sålunda det senare förhållandet
ingalunda behöver vara eu följd av det förra utan kan bero på
helt andra orsaker.

Var och en, som något vandrat omkring i skogarna och där sett lämningar
eftei lävcns måltider, och var och eu, som någon gång varit i tillfälle
att beskåda det inre av eu rävlya och de massor av ben o. d. av
hare och skogsfågel, som där finnas, har dock en helt annan uppfattning
om den saken. För alla, som i denna fråga har någon praktisk erfarenhet,
står det fullständigt klart, att räven är det mindre villebrådets farligaste
fiende, och att eu ökning av rävstammen ofelbart för med sig minskning.

i;

Motioner i Andra kammaren, Nr Hd.

ja, utrotande av hare och skogsfågel. Och, dill'' det för rå veu icke längre
finnes tillgång på småvilt, blir det ofta jordbrukarnas får, som få sitta
emellan. I trakter, där räven är alltför talrik, finns det många exempel
på huru den anställt stor skada bland fårhjordarna, i det den dödat
och uppätit icke allenast lammen utan även fullväxta får. Det måste sålunda
ligga såväl i jägares som jordbrukares intresse att förhindra, att rävstammen
allt för mycket ökas. Men skall saxfångstförbudet fortfarande
bibehållas, finns det åtminstone i Norrland ingen möjlighet att förhindra,
att räven alldeles tar överhand. I dess vidsträckta skogstrakter är nämligen
stövarejakton å räv förenad med mycket stora svårigheter. Då räven
där jagas, håller den sig nämligen ej — såsom i de södra och mellersta
delarna av vårt land — inom något mindre område utan går ofta nog fram
hela mil i nästan rak riktning, varför det merendels beror endast på eu
lycklig slump, om jägaren lyckas frilla den. I de norrländska landskapen
är det sålunda otänkbart att endast genom jakt med hund kunna tillräckligt
reducera rävstammen och hindra den att allt lör starkt förökas i förhållande
till det övriga villebrådet. Endast med saxfångstens hjälp torde
detta vara möjligt.

Dä riksdagen år 1912 avlät den ovan nämnda skrivelsen, sag den
frågan uteslutande ur djurskyddssynpunkt och betecknade saxfångsten som
ett upprörande djurplågeri, som vore ovärdigt vår upplysta tid. Det skall
villigt erkännas, att detta fångstsätt lätt kan urarta till djurplågeri, om
det bedrives av därtill inkompetenta personer, men detsamma kan ju med
lika stort fog sägas om allt slags jakt och djurfångst. Även jakten blir
ofta ett upprörande djurplågeri, då oförståndiga och oskickliga personer
sysselsätta sig därmed. Men jag vågar bestämt påstå, att i allmänhet
den räv, som fångats i sax, icke har plägats mera än den, som ofta nog
hela dagen varit jagad och hetsad av eu eller flera hundar, samt får sluta
sina dagar antingen under hundarnas tänder eller genom ett skott ur
jägarens bössa. Ur .djurskyddssynpunkt spelar det sålunda enligt min
uppfattning ingen roll, om räven fångas i sax eller skjutes för hund.

Men eu sak, som bör ihågkommas vid bedömandet av denna fråga,
är, att rävjakten för hund i de allra flesta fall är och förblir en nöjesjakt,
under det att saxfångsten åtminstone på många trakter i Norrland
bedrevs som ett f/auska lönande näringsfång. Det är därför icke underligt,
att det nu för mången fattig kännes hårt att icke få försöka sig på rävfångst,
fastän räven kanske dagligen stryker förbi husknutarna, och det
kan° knappt förvåna, att bland allmänheten den uppfattningen mer och

Mali mur i Andra kammaren, Sr .7.7. 7

incr gör sig gällande, att jaktstadgan är till endast för att gynna nöjesj
.''i ga re.

l’a grund av vad vi sålunda anfört våga vi föreslå,

att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära sådan ändring av gällande jaktstadga, att
förbudet mot användande av sax vid fångande av rovdjur
upphäves.

Stoekholm den 22 januari Ibis.

I). )\ll,linål.

IT. Bäckström.