Motioner i Andra kammaren, nr 6kl år i963 (Motion 1963:641 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 6kl år i963

Nr 641

Av herr Enskog och fröken Elmén, om skyldighet för åklagare att
i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl.

(Lika lydande med motion nr 531 i Första kammaren)

Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken må talan om enskilt anspråk i anledning
av brott föras i samband med åtal för brottet. Grundas anspråket å
brott, som hör under allmänt åtal, är enligt 2 § samma kapitel åklagaren
på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans
anspråk ej befinnes obefogat. Enligt 45 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken
må åklagaren och målsäganden, sedan åtal väckts, utan stämning
väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn
till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Flertalet underdomstolar lär alltsedan rättegångsbalkens tillkomst ha
tillämpat stadgandena så, att icke blott den, som omedelbart tillfogats skada
på grund av brottet, utan även allmänna försäkringskassor, försäkringsgivare
samt andra, som på grund av lag eller avtal ersatt den skadelidande
och därigenom trätt i hans ställe, ägt att få sitt anspråk på ersättning
prövat utan stämning, om rätten funnit detta lämpligen kunna ske. Åklagarna
har också i betydande omfattning åtagit sig att i dylika fall föra den
skadelidandes talan.

I ett av högsta domstolen genom beslut den 20 mars 1962 avgjort mål
(N.J.A. 1962 s. 174) har högsta domstolen i strid med berörda praxis enhälligt
funnit att blott anspråk som grundar sig enbart på brottet får väckas
utan stämning. Grundas anspråket även på annan omständighet, såsom
försäkringsavtal, utbetalning av lön till skadad under sjukdom eller
dylikt, kan talan icke prövas utan stämning. Med anledning av högsta domstolens
principavgörande har riksåklagaren i cirkulärskrivelse till rikets
åklagare den 19 april 1962 erinrat dessa att åklagaren varken är förpliktad
eller berättigad att yrka ersättning till försäkringsbolag eller annan, som
ersatt skadan och inträtt i den skadelidandes ställe.

Bestämmelserna om rätt för målsägande att få talan om enskilt anspråk
prövad i samband med åtalet, om rätt för målsägande att utan stämning
väcka sådan talan och om skyldighet för åklagaren att i dylika fall föra
målsägandens talan har tillkommit för att göra det lättare för målsäganden
att få sin talan prövad i brottmålet. Detta är uppenbarligen ur många syn -

Motioner i Andra kammaren, nr 641 år 1963

punkter av värde. Att målsägande!! kan på ett enkelt och praktiskt sätt få
sin talan prövad i brottsmålet är för honom av betydelse, så mycket mera
som målsägandens möjlighet att utfå skadestånd i praktiken för honom
ofta ter sig oviss och målsägande!! därför av naturliga skäl är obenägen
att nedlägga arbete och kostnader på att förbereda och utföra sin talan.
För domstolen medför det betydande fördelar att talan kan väckas på det
förenklade sätt som ovan angivits. Särskilt gäller detta vid rådhusrätterna,
där civilmål och brottmål ofta handläggs på olika avdelningar. Väcks talan
genom stämning måste målet först förberedas i den ordning som gäller för
civila mål och därefter sammanslås med brottmålet. Detta medför såväl tidsutdräkt
som ett i flertalet fall onödigt arbete med dubbel diarieföring, särskild
delgivning, beslut om överflyttning m. m. Svårigheter med samordning
av målen kan också uppstå.

Även ur det allmännas synpunkt i vidare bemärkelse är det en fördel att
talan om skadeståndsanspråk och andra enskilda anspråk, där så lämpligen
kan ske, handläggs i brottmålet, dit de till sin natur hör. För ett
naturligt betraktelsesätt framstår det som en primär reaktion då brott begåtts
att gärningsmannen i mån av förmåga gottgör den genom brottet
uppkomna skadan. Denna grundsats har funnit ett uttryck i 6 § lagen om
villkorlig dom. Enligt detta lagrum skall den villkorligt dömde, om han
förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, göra vad i hans förmåga
står för att fullgöra sin skyldighet därutinnan. Vid ett stort antal
domstolar åläggs också i samband med villkorlig dom den tilltalade regelmässigt
jämlikt 8 § samma lag att helt eller delvis genom lämpligt avpassade
avbetalningar gottgöra den genom brottet uppkomna skadan. Även
villkorligt frigiven torde kunna åläggas skyldighet att underkasta sig förfogande
över arbetsförtjänst för gäldande av skadestånd. Denna möjlighet
torde emellertid sällan bliva av praktisk betydelse om icke skadeståndsskyldigheten
fastställts i brottsmålsdomen. I den mån till ovillkorligt frihetsstraff
dömda, såsom numera i viss utsträckning sker, erhåller avtalsenlig
lön, ökar frågan i betydelse.

Några bärande sakliga skäl att ur procedursynpunkt göra skillnad mellan
målsägande, som omedelbart drabbats av skadan, och den som i anledning
av försäkring eller annat förhållande inträtt i den skadelidandes rätt
föreligger icke. De skadeståndsanspråk varom nu är fråga är enligt vad
erfarenheten visar i det alldeles övervägande antalet fall av mycket enkel
natur och kan med fördel upptas till behandling i brottmålet utan vare
sig stämning eller civil förberedelse. Är så icke fallet, föreligger möjlighet
för domstolen att hänvisa vederbörande att efter stämning föra sin talan
eller, om talan redan upptagits, utskilja anspråket till särskild civil rättegång.
Några olägenheter av den hittills vid underdomstolarna i stor utsträckning
tillämpade praxis har veterligen ej yppats. Högsta domstolens
avgörande torde ej heller, såvitt referatet ger vid handen, grunda sig på

12 Motioner i Andra kammaren, nr 6M år 1963

något övervägande av de praktiska fördelarna med den ena eller andra
anordningen utan på en formal juridisk tolkning av lagrummen, stödd av
vissa uttalanden i förarbeten till rättegångsbalken och litteratur.

På grund av vad sålunda anförts och då någon ändring i den av högsta
domstolen antagna lagtolkningen, till vilken riksåklagaren anslutit sig,
svårligen kan förväntas utan lagändring, får vi härmed hemställa,

att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t göra
framställning om utredning angående sådan ändring i rättegångsbalken
att även den som på grund av försäkring
eller eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga väcka talan
utan stämning, om rätten finner det lämpligen kunna
ske, samt att åklagaren jämväl i dessa fall skall vara skyldig
att i samband med åtalet förbereda och utföra den skadelidandes
talan, om det kan ske utan olägenhet och hans
anspråk ej finnes obefogat.

Stockholm den 26 januari 1963

C.-G. Enskog Brita Elmén