Motioner i Andra kammaren, nr 6i7 år 1965

Motion 1965:647 Andra kammaren

4

Motioner i Andra kammaren, nr 6i7 år 1965

Nr 647

Av herr Lotliigius m. fl., angående fridlysning av större rovdjur.

(Lika lydande med motion nr 540 i Första kammaren)

Till våra större och mest uppmärksammade rovdjur höra björn, lo, järv
och varg. Dessa ha särskilt under de senaste åren varit föremål för ganska
ingående undersökningar. Föreliggande resultat ha föranlett livliga
diskussioner. De senast offentliggjorda undersökningarna ha utförts under
ledning av jägmästare Bertil Haglund och tillkommit med bistånd från
såväl statliga institutioner som privata stiftelser och enskilda företag. Resultaten
torde ge vid handen att viss revision av de hos allmänheten förekommande
vanföreställningarna om dessa rovdjurs levnadsvanor och skadegörelse
är möjlig. Samtidigt torde det stå klart att man från statsmakternas
sida snarast måste fatta ett beslut, huruvida man är beredd att utan
ingrepp se hur vargen och järven försvinna, medan björn och lo framdeles
komma att utgöra ett regleringsproblem.

Rovdjursbeståndet i vårt land — särskilt varg och järv — är så obetydligt
att jakten snarast måste omprövas. Denna utveckling accentueras
alldeles särskilt av att rovdjursjakten nu bedrives på ett helt annat sätt än
tidigare. Tekniska hjälpmedel — kikarsiktet, snöscootem, flygmaskinen
och helikoptern — ge människan alla möjligheter till snabb utrotning. De
nya vägarna långt in i våra nationalparker bidraga också till att rovdjuren
bli mer lättillgängliga för jakt och sammanträngas inom allt mindre
områden. Antalet vargar torde i dag uppgå till något tiotal och antalet järvar
till cirka 100 i hela landet. Björnen torde däremot ha ökat något. Avskjutningen
har också ökat och utgör enligt Bertil Haglund 25—35 djur
per år. Vad lon beträffar, säges den i likhet med björnen ha ökat något.
Spridningen har skett så, att problem kunna uppstå för renskötseln i vissa
områden.

Intresset för varg- och järvjakten stimuleras av särbestämmelserna, att
envar har rätt att bedriva sådan jakt, även på annans mark, under förutsättning
att djur bevisligen uppehålla sig i trakten. Länspolischef Hans
Fjelner, som i en skrivelse uppvaktat Konungen i detta ärende, meddelar
att den som dödat varg kan påräkna i genomsnitt 4 000 kronor per varg
och 500 kronor per järv i skottpengar, varav staten betalar 100 respektive
20 kronor. Björnjakt är tillåten i de fyra nordligaste länen under september
och oktober samt i övriga delar av landet under hela året. Kronans
mark är undantagen. Jakt å lo tillåtes i hela riket under december och

Motioner i Andra, kammaren, nr 6i7 år 1965

5

januari månader. Mot bakgrunden av att vissa rovdjursarter äro på väg att
helt försvinna ur vår fauna och andra tvingas byta fångstområden, torde
det vara nödvändigt att förutsättningslöst göra en bedömning av den framtida
lämpliga målsättningen.

Inom hela Centraleuropa ser man de svenska nationalparkerna och de
stora obebyggda områdena i våra nordligaste län såsom den sista resten
av naturliga reservat inom Europa, där människor kan hämta rekreation.
Inte minst torde medvetandet om att man samtidigt har möjligheter att
få komma i kontakt med eller vara i närheten av resterna av en stam av
rovdjur, som bara för något eller några sekler sedan var allmän i hela
Europa, göra området mer attraktivt. Dessutom torde det från naturvärdssynpunkt
vara av intresse att inte helt slå ut dessa arter ur vår fauna. Givetvis
få de fyra rovdjursartema inte bedömas enbart som turist- eller naturvårdsintressen.
I förgrunden måste stå deras inpassning i samhället
med hänsyn tagen till alla de faktorer, som direkt eller indirekt påverkas
av dessa djurs levnadsbetingelser. Utan tvekan förorsaka rovdjuren skada
på tamdjur — främst på ren — men också övrig tillgång på vilt kan påverkas,
om vissa rovdjursarter bli för talrika. Bilden varierar och kan inte
bedömas eller avgöras generellt.

Välja vi att under kontroll behålla vilddjursfaunan, måste renägarna
kompenseras för de skador som kunna uppstå. Länspolischef Fjelner har
i sin skrivelse till Konungen framhållit att om bedömningen från statsmakternas
sida resulterar i att rovdjuren eller vissa av dem få leva kvar, så är
det nödvändigt med en effektivare kontroll och reglering. Det nuvarande
systemet med avskjutning på enskilt initiativ — stundom i förening med
belöningar — medför, säger han, en slumpmässig och planlös beskattning.
Detta gäller varg och järv.

Av ovan anförda skäl hemställa vi,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning avseende de större rovdjurens
eventuella fridlysning och reglering i vårt land.

Stockholm den 27 januari 1965

		Carl-Wilh. Lothigius
Per-Eric Ringdby	Jan-Ivan Nilsson	Per Petersson
Tore Nilsson	Bertil öhvall	Sven Ekström i Iggesund