Motioner i Andra kammaren, Nr 68 (Motion 1927:68 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

Nr 68.

Av herr Hage, om återinförande i lagen med vissa bestämmelser
rörande hyra av föreskrifter angående påföljder vid oskäliga
hyresanspråk.

Den under kristiden existerande hyresregleringslagstiftningen upphörde att
existera fr. o. m. den 1 oktober 1923 trots att eu mycket stark opinion
runt om i landet krävde lagens bibehållande och trots att ett dylikt upphävande
vid denna tidpunkt ej ännu beslutats i något annat land. I stället
trädde vid nämnda tidpunkt i kraft en »lag med vissa bestämmelser rörande
hyra». I sistnämnda lag, vilken delvis ännu äger gällande kraft, fanns
även en bestämmelse (§ 10 i lagen i fråga), där det stadgades vissa straff
vid utkrävande från hyresvärds sida av oskälig hyra (hyresocker). Nämnda
paragraf skulle emellertid, så vida den ej prolongerades, gälla endast till
den 1 oktober 192G.

Under loppet av 1926 års riksdag riktade Hyresgästernas Riksförbund,
till vilket är anslutet ett flertal hyresgästorganisationer runt om i hela landet
och som alltså kan anses utgöra eu representativ organisation för landets
hyresgäster, en framställning till regeringen, i vilken framställning uppmärksamheten
riktades därpå, att nämnda hyresockerbestämmelse skulle
falla bort ur lagstiftningen den 1 oktober 1926, om ej åtgärder vidtoges,
varigenom en prolongering av lagen genomfördes. Riksorganisationen framförde
även kravet på eu dylik prolongering.

Som motiv för denna framställning framhölls, att orsaken till att nämnda
hyresoekerparagraf endast erhöll giltighetstid intill ovannämnda tidpunkt
var den, att man antagligen utgick från den uppfattningen, att vid nämnda
tid bostadsbristen skulle vara något ej längre existerande ont. Nu framkommer
emellertid — framhöll riksorganisationen i sin framställning —
även av officiella undersökningar, att, åtminstone vad mindre lägenheter
beträffar, fortfarande bostadsbrist existerar i ett flertal samhällen. Förutsättningen
för lagens upphörande — fortsatte föreningen i skrivelsen —
existerar alltså ej, vilket fullt ut motiverar lagens prolongerande.

Det hette vidare i skrivelsen:

»För egen del ha vi fortfarande samma uppfattning, som vi förut givit
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1, samt. 13 höft. (Nr 68—72.) 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

uttryck åt, nämligen att nämnda lag erhållit en sådan utformning, att man
i mycket få fall kan nå en hyresockrare med straffbestämmelser, varför lagen
i samband med en allmän reformering av hyreslagstiftningen bör erhålla en
mera skärpt form. Men då det likväl framkommit genom notiser i pressen,
att i några fall lagen kommit till användning, synes det utgöra ett bevis
för, att lagen fortfarande är behövlig, och tillåta vi oss alltså hemställa,
att regeringen måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av prolongering
fr. o. m. den 1 oktober 1926 av paragraf 10 i lagen av den 10 mars 1923
med vissa bestämmelser rörande hyra.»

Skrivelsen i fråga remitterades till socialstyrelsen, som utan någon betänksamhet
tillstyrkte den föreslagna prolongeringen.

Emellertid kom, trots detta, någon proposition i frågan ej att avlåtas till
1926 års riksdag, och lagparagrafen kom alltså ur funktion fr. o. m. den 1
oktober 1926. Det är dock att märka, att lagen var gällande, då kontrakten
uppgjordes för hyresåret 1/10 1926—30/9 1927, vadan man från utgångspunkten
av hyresuppgörelserna, omfattande nämnda period, ej kan draga
några bestämda slutsatser angående verkningarna av en eventuell obefintlighet
av en dylik lag.

Det är särskilt en omständighet, som gör, att man har anledning att nu
åter upptaga denna fråga till prövning. Det är det förhållandet att, såvitt
man kan se, kommer inget förslag att till 1927 års riksdag avlåtas om
åstadkommande av en social hyreslag.

För åstadkommande av en dylik lag har dock riksdagen enhälligt uttalat
sig. Bland annat uttalade 1922 års riksdag, »att de i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom givna stadgandena angående hyra
äro behäftade med vissa brister». En reformering av nämnda föreskrifter
vore därför enligt 1922 års riksdags mening i hög grad behövlig.

I någon mån åstadkoms också vid 1923 års riksdag vissa förändringar i
hyreslagstiftningen. Men vissa av de förändringar, som ansågos önskvärda
av 1922 års riksdag, ha ej ännu kommit till stånd. En sådan ändring skulle
syfta till att åstadkomma s. k. optionsrätt för hyresgäster. I denna fråga
yttrade sig 1922 års riksdag på följande sätt:

»Även den av motionären omnämnda frågan om rätt för hyresgäst att
under vissa förhållanden få kvarbo i av honom förhyrd lägenhet jämväl
efter den avtalade hyrestidens utgång synes utskottet böra göras till föremål
för utredning. Det torde för såväl de enskilda som samhället vara ett
viktigt intresse, att hemmen såvitt möjligt skyddas och onödiga flyttningar
undvikas.»

För tanken på att en defenitiv lagstiftning mot hyresockerpris borde
skapas uttalade sig även 1922 års riksdag, då den anförde: »Såsom social styrelsen

uti sitt förenämnda utlåtande den 9 januari innevarande år erinrat,
skulle det vara för rättskänslan tilltalande, om event. försök att på otill

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

börligt sätt till vinning utnyttja den återinträdande friheten på hyresmarknaden
kunde stävjas genom ockerbestämmelser.»

Riksdagen har alltså tydligen sagt ifrån, att den är beredd att med
hänsyn till den utredning, som kan åstadkommas, antaga en socialt betonad
hyreslagstiftning, innehållande en del stadganden utöver de, som kommo
till vid 1923 års riksdag. Under loppet av 1926 års riksdag utlovades också
från den då sittande justitieministerns sida, att han skulle till prövning
upptaga frågan. Då ett regeringsskifte sedermera skedde strax därefter,
har saken ej avancerat längre, vadan någon lagstiftning rörande kela frågan
givetvis ej kan åstadkommas vid 1927 års riksdag, vilket man förut hela
tiden förväntat från hyresgästernas håll. På en punkt torde dock redan
vid denna riksdag ett beslut kunna fattas, nämligen rörande de omtalade
hyresockerbestämmelsema. Det är visserligen sant, att någon lagstiftning
mot prisocker numera ej längre existerar med avseende på förnödenheter i
allmänhet. Men detta är givetvis beroende därpå, att med avseende på
nämnda förnödenheter efter kristiden inträtt ett mera normalt prisläge och
att tillgången i allmänhet är fullt tillfredsställande. Med avseende på bostäder
däremot — särskilt mindre sådana — råder alltjämt i stor utsträckning
förhållanden, som med avseende på pris och knapp tillgång erinra om
kristiden.

Av en i dagarna offentliggjord statistik rörande Stockholms stad framgår
även, att »hyrespriserna under perioden gått starkt i höjden. Hyran per
eldstad för lägenheter utan centralvärme har ökats med 22 %» (yttrandet
gäller perioden 1921—1925).

Med avseende på priset kan exempelvis erinras därom, att hyresindexen
för landet i dess helhet skurit igenom den allmänna livsmedelsindexen och
nu enligt de sista siffror som offentliggjorts står på siffran 188, under det
att livsmedelsindexen sänkt sig ned till siffran 171.

Rörande denna fråga och rörande bostadsfrågans läge i allmänhet efter
den 1 oktober 1926 avgav för en tid sedan socialstyrelsen en rapport (se
Sociala Meddelanden nr 12, 1926), där det bland annat påvisades, att överhuvud
taget tillgången på större våningar endast undantagsvis understiger
efterfrågan. Sämre ställer det sig givetvis med tillgången på smålägenheter.
Denna har visserligen endast i tre städer — Enköping, Karlshamn och Eslöv

betecknats såsom otillräcklig, men i 15 andra städer uppges knapp tillgång
råda på småfolksbostäder.

Den i de mindre städerna officiellt registrerade husvillheten, som aldrig varit
stor, har nu ytterligare nedgått. Husvillhet förekom egentligen endast i
Hälsingborg, Stockholm, Malmö, Eskilstuna, Norrköping och Linköping. Nedgången
i husvillheten — ännu bo dock cirka 3,700 personer i 19 städer i
kommunala nödbostäder — sammanhänger givetvis med den starka ökning i
bostadsbyggnadsverksamheten, som inträtt under senare år. Emellertid angives
bostadsbyggandet på många håll för närvarande vara i avtagande,

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

vilken även gäller de mindre städerna. I fråga om hyreshus har produktionen
sålunda i 34 städer betecknats såsom avtagande, i 26 såsom oförändrad
och endast i 14 såsom tilltagande. Beträffande den för de mindre
städernas vidkommande ej sällan mera betydelsefulla egnahemsbyggnadsverksamlieten
är den avtagande tendensen dock ej fullt så framträdande.

Vad angår hyresnivåns läge framgår av undersökningen, att den enda
framträdande olikheten gentemot tidigare uppgifter är, att hyrorna för
närvarande synas visa något starkare benägenhet att falla för större lägenheter.
I fråga om mindre och medelstora lägenheter anses hyresnivån i
flertalet fall icke visa någon som helst rörelsetendens.

Ur denna rapport kan man inhämta två upplysningar, åtminstone med
avseende på mindre lägenheter, nämligen dels att det i en hel mängd samhällen
råder bostadsbrist eller knapp bostadstillgång samt att bostadspriserna
alltjämt — icke minst på grund av förut nämnda omständigheter —
stå kvar vid den höga nivå, till vilken de svingat sig upp, under det att ett
småningom skeende nedgående jämsides med livsförnödenheternas och lönernas
sänkning skulle vara det naturliga och eftersträvansvärda.

Man kan alltså säga, att i viss utsträckning föreligger alltjämt samma
omständigheter, som under kristiden motiverade tillkomsten av en hyresprisockerlag.
Man utgick då från att åtminstone en eller annan hänsynslös husägare
skulle begagna situationen till att påtvinga hyresgästen en oskälig ockerhyra.
Att så skett och sker alltjämt torde vara odisputabelt. Exempelvis har i
pressen pålysts, vilka ockerhyror, som kunnat i vissa fall avkrävas affärsinnehavare
för lägenheter, belägna vid en mera central plats i ett samhälle.

Från ovan nämnda utgångspunkter torde man kunna fullt tillräckligt
motivera, att den intill den 1 oktober 1926 gällande liyresockerlagen får förnyad
giltighet. Det har visserligen sagts, att nämnda lag ej kommit till
någon synnerligen stor användning. Detta torde — som förut antytts —
bland annat bero därpå, att lagen är utformad med en sådan ängslig försiktighet
och med så många restriktiva undantagsbestämmelser, att den
kan träffa endast de mest uppseendeväckande fallen. Man borde från den
utgångspunkten kunna ha anledning påyrka en skärpning i bestämmelserna,
sådan motionären föreslog i motion nr 210 vid 1923 års riksdag. Det torde
emellertid ej finnas någon möjlighet att i riksdagen erhålla majoritet för
ett dylikt yrkande, varför jag inskränker mig till att yrka, att lagen får
behålla den senast gällande lydelsen eventuellt med strykande av den del
av paragrafen, som börjar med orden: »Vad i första stycket stadgas» och

slutar med orden: »efter hans förhållanden nödig lägenhet». Av pressen
har åtminstone kunnat konstateras, att i ett eller annat fall lagparagrafen
kunnat användas för ett inskridande mot husägare av det mest hänsynslösa
slaget. Så exempelvis meddelades för något år sedan (eller kanske tidigare),
att Göteborgs rådhusrätt med användande av nämnda lag dömt eu grosshandlare
i staden att höta 3,000 kronor, utgiva 3,200 kronor i skadestånd

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

till hyresgästen samt betala kärandens rättegångskostnader med 1,200 kronor.

Under alla förhållanden — även om en dylik lag ej så ofta kan komma
till användning — kan det likväl vara av betydelse att den existerar. Den
kan ha — åtminstone i någon mån — en rent prohibitiv verkan. Det är
rimligt, att det åtminstone finnes i svensk lagstiftning någon liten ansats

— ett litet försök — till att hålla tillbaka hyresocker. Om riksdagen ansett
sig kanna gå in för en kartell- och trustlagstiftning, som syftar till att
ingripa mot prisuppskörtning, som, grundar sig på en kartells maktställning,
bör det ej väcka några principiella betänkligheter att definitivt och
även under något mera normala tidsförhållanden gå in för en liknande
lagstiftning, då det gäller att ingripa mot orimliga hyrespriser, som kunna
genomdrivas på grund av att respektive husägare kunna utnyttja den maktställning
å la kartell, som kan åstadkommas på grundvalen av den knappa
bostadstillgången, som i ett flertal samhällen — även under förutsättning
av fortsatt bostadsbyggande — torde komma att bestå i flera år framåt.

Från samtliga dessa utgångspunkten tillåter jag mig alltså att påyrka,
att den t. o. m. den 30 september 1926 gällande hyresockerbestämmelsen åter
skall träda i gällande kraft, intill dess en ny socialt betonad hyreslagstiftning
efter skeende utredning må kunna träda i kraft.

Då nämnda prisockerbestämmelse kan anses utgöra en del av den övergångslagstiftning,
som kommit till stånd efter hyresregleringslagens avveckling,
kan det till sist ej vara ur vägen att erinra därom, att i vårt grannland
Norge nämnda hyresregleringslag avvecklats först under år 1926 samt
att det bestämts, att avvecklingen skall ske under en så lång period som
fram till år 1931. Det må tillåtas mig att här som bilaga närsluta den
norska avveeklingslagen, varav tydligt och klart framgår, att de norska
lagstiftarna på denna fråga anlagt mera markerat sociala synpunkter än
vad som skett i vårt land — någonting, som väl borde vara särskilt motiverat,
då det gäller att åstadkomma skydd för det, som enligt alla politiska
partiers mening utgör den grundval, på vilken samhället vilar, nämligen

— hemmet.

Under hänvisning till ovanstående motivering samt med begäran, att
respektive utskott måtte utforma de övergångsbestämmelser m. m., som vid
ett bifall till motionen kunna anses behövliga, hemställes alltså,

att riksdagen för sin del måtte besluta, att i lagen med
vissa bestämmelser rörande hyra den 10 mars 1923 skall —
helst dock med uteslutande av 2:a stycket i paragrafen —
åter införas en § 10 av följande lydelse:

Den, som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad,
eller vid överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet
tager eller för sig eller annan betingar vederlag, av vad
slag det vara må, som enligt vad han insett eller bort inse, är

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

uppenbart oskäligt, straffas med böter fr. o. m. tjugofem
t. o. m. tiotusen kronor eller med fängelse i högst ett år.
Såsom uthyrning av lägenhet skall anses även upplåtande
eller överlåtande av delägarerätt i fastighet eller i bolag
eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen
är att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där
av omständigheterna framgår, att sådant förfarande, som
där beskrives, icke inneburit utnyttjande av annan persons
trångmål med avseende å möjligheten att vinna eller bevara
tillgång till en efter hans förhållanden nödig lägenhet.

Pälles någon till straff för brott, som i denna paragraf
sägs, må domstolen, efter ty skäligt finnes, kunna förpliktiga
gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis, värdet
av taget eller avtalat vederlag.

Denna lag träder i kraft den---

Stockholm den 19 januari 1927.

Ernst Hage.

Bilaga.

Lov om endringer i lov om boligforholdene av 12 juli 1918 med tilleggslov

av 23 juli 1919.

Vi Hankön, Norges Konge, gj0r veterlig:

åt Oss er blitt förelagt Stortingets beslutning, av 5 juli 1926 sålydende:

§ 1. Lov om boligforholdene av 12 juli 1918 med tilleggslov av 23 juli
1919 får ikke anvendelse på eiendommer, som blir ferdig til å tas i bruk
efter denne lovs ikrafttreden, og heller ikke på ledighet eller rum som ikke
har vaert bortleiet f0r lovens ikrafttreden.

Fra samme tid bortfaller kommunestyrets adgang efter den nevnte lov
til å beslutte innf0relse av kommunal reglering av husleie eller utvidelse
av reguleringen.

§ 2. § 7 i lov om boligforholdene av 12 juli 1918 skal lyde således:

Når kommunestyret har fattet beslutning som nevnt i § 1, lste ledd, jfr.
§ 2, kan husleie for ledighet eller ruin som angitt i beslutningen, ikke rettsgyldig
forh0ies uten nevndens samtykke. Efter klage fra leieboer kan nevnden
også påby husleie nedsatt fra den tid, som der kan bli lovlig opsagt til,
eller som leieavtalen utlpper til. Kommunestyret kan derhos beslutte, åt
nevnden kan påby husleie nedsatt fra samme tid selv om ikke klage
föreligger.

Svares leien helt eller delvis i arbeidsydelse, kan nevnden, dersom ydelsen
ophprer, fastsette leien i penger.

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

Som förlåtelse av husleien regnes også åt der pålegges leieboeren nye
ekonomiske förpliktelser, såsom: overtagelse av aktier i leiegård, godtgjprelse
for tillåtelse til fremleie, for belysning, centralopvarmning, rengjpring,
overprelse til leieboeren av plikt til vedlikehold, overdragelse av innbo o. lign.

Ved avgj0relse av om hustete skal tillätes forhpiet eller påbys nedsatt,
skal nevnden gå ut fra hvad den anser for eu rimelig leie. Nevnden bdr
herunder tillstrebe en skrittvis utjevning av leieprisene, således åt der ved
lovens utlppstid i almindelighet ikke blir vesentlig forskjell mellem leieprisene
og leveomkostningens for 0vrig.

Er eiendommens eller leilighetens vedlikehold åpenbart fors0mt, kan ne\nden
gjdre leieforh0ielsen betinget av åt visse i beslutningen angitte reparasjoner
eller forbedringer företas, således åt leieforhpielsen f0rst trer i kraft,
når det er godtgjort för nevnden, åt reparasjonen eller forbedringen er
foretatt.

§ 3. § 9 i lov om boligforholdene av 12 juli 1918 skal lvde således:

Ved avgjprelsen av, om opsigelse eller leieforholdets oph0r skal tillätes
eller ikke, skal nevnden se hen så vel til utleierens som leieboerens forhold.
Saerlig skal den ta hänsyn til, om leieboeren på rimelige vilkår kan skaffe
sig annen tjenlig bolig eller rum. Samtykke l>0r dog i almindelighet ikke
nektes, når nevnden finner, åt leieforholdet er av mere förbigående beskaffenhet
og fra begge parters side er forutsatt å skulle ophpre, når den i
avtalen fastsatte tid er utlppet. Det samme gjelder, når leieboeren har
undlatt å iaktta almjndelige og for vedkommende eiendom passende husog
ordensregler. Det samme gjelder også, når leieboeren bor i sin arbeidsgivers
hus, og leieforholdet som f0lge av arbeidsforholdets oplter skal bortfalle,
samt når eter, som har erhvervet eiendommen ved arv eller — f0r
husleieregulering blev innf0rt i kommunen — på annen inåte beviser, åt
han er husvill og selv trenger leiligheten. Dog skal der i de tre siste
tilfelle settes en rimelig frist, f0r fraflyttelse skal finne sted, likesom nevnden
skal påse, åt opsigelsen ikke blir benyttet som kampmiddel i arbeidstvist.

Er en leieboer avgått ved d0den, kan gjenlevende ektefelle, barn. foreldre
og spskende, som har bodd sammen med avdpde, og som vil överta leieavtalen
med rettigheter og förpliktelser, ikke liten nevndens samtykke opsies
eller tvinges til fraflyttelse fra helighet eller ram, som omfattes av kommunestyrets
beslntning efter § 1, lste ledd, jfr. § 2. Det samme skal også
gjelde, hvor dddsboet har fortsatt leieforholdet.

§ 4. Bestemmelsene i lov om boligforholdene av 12 juli 1918 § 1, änne!
tedd (jfr. § 2, og § 9, annet ledd) om förbud mot opsigelse av leieboere og
mot å tvinge leieboere til fraflytning liten husleienevudens samtykke skal
fra 1 juni 1928 hare gjelde:

a) beboelseleiligheter på inntil 2 rum med eller liten kjpkken,

b) rum som er bortleiet til drift av hotell og pensjonat.

For Oslo kommunen utskytes dog dette tidspunkt til 1 juni 1930.

§ 5. Forsåvidt angår andre rum eller leiligheter enn de som er nevnt i
§ 4, kommer fra 1 juni 1928 — i Oslo fra 1 juni 1930 — fplgende bestemmelser
til anvendelse istedenfor dem, som er gitt i lov om boligforholdene
av 12 juli 1918 § 9, fprste ledd:

1. Leieboer, som blir opsagt, kan innen en frist av 4 åker efteråt
opsigelsen er meddelt ham, innbringe opsigelsen til prpvelse av den i
lov om boligforholdene av 12 juli 1918 § 12 omhandlede ankenevnd.
som kan beslutte, åt opsigelsen ikke skal ha rettsgyldighet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

Likeledes kan en leieboer, når leieforholdet efter avtalen oph0rer
liten opsigelse, innbringe sp0rsmålet om leieforholdets forlengelse for
ankenevnden, som med bindende virkning for utleieren kan gi leieboeren
rett til inntil videre å fortsette leieforholdet.

Innbringes opsigelsen eller spprsmålet om leieforholdets forlengelse
for ankenevnden, kan leieboeren ikke tvinges til fraflyttelse f0r tidligst
4 åker efter ankenevndens avgj0relse.

2. Ankenevnden b0r i almindelighet ikke motsette sig leieforholdets
oph0r:

a) når antall bortleiede rum må anses for stort i forhold til antallet
av personer som bor i dem (fremleiere ikke medregnet) ;

b) når den finner, åt leieboeren efter sine ekonomiske forhold på
rimelige vilkår kan skaffe sig annen tjenlig kolig;

c) når den finner, åt leieforholdet er av mere förbigående beskaffenhet
og fra begge sider er forutsatt å skulle ophpre, når den efter
avtalen fastsatte tid er utl0pet;

d) når eieren selv trenger leiligheten, fordi han er husvill, og han
har erhvervet eiendom>men 3 år f0r opsigelsen finner sted;

e) når leieboeren har undlatt å iaktta almindelige og for vedkommende
eiendom passende hus- och ordensregel*;

f) når leieboeren bor i sin arbeidsgivers hus, og leieforholdet som
f0lge av arbeidsforholdets oph0r skal bortfalla. Denne bestemmelse kommer
ikke til anvendelse, når det er varslet eller föreligger arbeidsnedleggelse
eller arbeidsstengning.

3. Ankenevnden b0r i almindelighet ikke tilläte leieforholdets oph0r,
når det til leieboerens husstand hprer barn under 15 år, og leieboeren
ikke antas å kunne skaffe sig annen tjenlig bolig f0r fraflytning skal
finne sted. Denne bestemmelse kommer dog ikke til anvendelse i det
tilfelle, som er omhandlet förän i nr 2, b.

4. Ankenevnden kan gj0re tillåtelsen til leieforholdets oph0r betinget
av åt leiligheten bortleies eller tas i bruk på nytt innan eu bestemt frist,
og åt ny bortleie hare skjer til personer, som har hjemstavn i kommunen.
Til opfyllelse herav kan ankenevnden kreve stillet sådan sikkerhet,
som den finner påkrevd.

5. Ved avgj0relse av om leieforhold som omfatter butikklokaler skal
tillätes å oph0re, skal ankenevnden — foruten til om andre tjenlige
lokaler kan skaffes — også ta hensyn til om forretningens flytning kan
antas å ville medfpre vesentlig varig nedgång i forretningens omsetning.

§ 6. Kommunestyret kan bestämma, åt erlivervsmessig formidling av utleie
av hus, leilighet eller rum — til beboelse eller til forretningsbruk — hare
kan drives av den, som får bevilling av formannskapet. Bevillingen skal gis
for et bestemt tidsrum og skal når som helst kunne tilbakekalles. Kommunestyret
kan gi naermere regler för, hvorledes bevillingen skal ut0ves.

Med b0ter eller fengsel inntil 3 måneder straffes den, som for betaling
formidler avsluttelse av leieforhold, der strider mot bestemmelsene i lov om
boligforlioldene av 12 juli 1918 eller i denne lov.

§ 7. Fplgende bestemmelser i lov om boligforlioldene av 12 juli 1918
opheves:

§ 1, annet ledds annet, tredje og fjerde avsnitt angående adgang for kommunestyret
til å beslutte

Motioner i Andra kammaren, Nr 68.

åt leilighet eller rum, som har vaert brukt til beboelse, ikke må tas i
bruk til forretningslokale liten husleienevndens samtykke,

åt leilighet eller rum,, som har vaert brukt til hotell, ikke må tas i bruk
til forretningslokale av annen art uten nevndens samtykke,

åt nevndeu kan samtykke i fremleie helt eller delvis av en leilighet.
Likeså opheves nevnte lovs § 1, tredje ledd, § 2, siste ledd, § 14, § 15, nr
2, 3 og 4, § 16 og § 1—3 i lov av 23 juli 1919 om tillegg og förändring i lov
om boligforholdene.

I de tilfelle hvor nevnden f0r lovens ikrafttreden har gitt samtykke til
fremleie (jfr. lov om boligforholdene av 12 juli 1918 § 1, annet ledds fjerde
avsnitt), kan fremleieren ikke tvinges til fraflytning f0r 3 måneder efteråt
huseieren har varslet leietageren om åt fremleie må oph0re.

§ 8. Bestemmelsene i denne lov er ikke til hinder for åt kommunestyret
kan beslutte en hurtigere avvikling av husleiereguleringen i kommunen enn
bestemt i loven.

§ 9. Denne lov trer i kraft 1 august 1926 og gjelder til 14 april 1931.
Fra sistnevnte dag opheves lov om boligforholdene av 12 juli 1918 med
tillegslov av 23 juli 1919.

Ti har Vi antatt og bekreftet, likesom Vi herved antar og bekrefter
samme som lov, under rikets segl.

Gitt i Oslo den 9 juli 1926.

(L. S.).

	Efter bemyndigelse:
	Ivar Lykke.
K. Wefring.	F. L. Konovo.	A. Venger.
I. E. Christensen.	TF. G hr. Magelssen.	Ande. Morell.

O. L. Bacr0e. E. Robertson.

N. F. Le gång er.