Motioner i Andra kammaren, nr 671 år 1965 (Motion 1965:671 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 671 år 1965

Nr 671

Av herr Lassinantti m.fl., i anledning av Kungl. Maj.ts framställning
om anslag till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m.m.

(Lika lydande med motion nr 566 i Första kammaren)

I det betänkande som framlades av 1960 års naturvårdsutredning (Naturen
och samhället) liksom i Kungl. Maj :ts proposition 1963 (nr 71) framhölls
betydelsen av en intensiv naturvårdsupplysning, som inte endast skulle
ta sikte på det rent biologiska sammanhanget utan även sprida kännedom
om landskapsvårdens och miljöns betydelse för människans fysiska och
psykiska hälsa. Det betonades att denna upplysning måste begagna sig av
de effektiva upplysnings- och propagandamedel som numera finns. Den
skulle ta sikte på utbildning av ungdomsledare, lärare och fackmän av
olika slag. Särskilt underströks betydelsen av samverkan med skolan. Utredningen
framhöll även vikten av att utnyttja de stora folkrörelserna som
kanaler till den vuxna befolkningen. Som specialistorgan i dessa frågor
nämndes Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård,
vilka »sedan lång tid tillbaka gjort aktiv insats på området».

I nämnda proposition återges även detta uttalande av naturvårdsutredningen,
som vi här citerar:

»Vid bifall till utredningens förslag kommer att inledas ett aktivt skede
i svensk naturvård, kännetecknat av kraftigt ökade insatser från samhällets
sida. Det är att förmoda, att denna utveckling även kommer att
inverka avsevärt på de ideella organisationernas uppbyggnad och inriktning.
Det tillkommer emellertid helt organisationerna själva att besluta
härom. Under sådana förhållanden bör nu organisationernas fortsatta utveckling
och insatser allmänt tryggas, men ställning till det konkreta stödets
omfattning tas först sedan deras anpassning till det nya skedet verkställts.
»

Naturvårdsutredningen föreslog till sist, att bidrag till naturvårdsupplysningen
skulle anvisas med 300 000 kronor för budgetåret 1963/1964,
men underströk att denna verksamhet senare säkerligen skulle väsentligt
behöva utökas. Anslaget borde, framhöll utredningen, fördelas av Kungl.
Maj :t, på förslag av statens naturvårdsnämnd, efter överläggningar med
berörda organisationer. (Understrykningen gjord av oss.)

I nämnda proposition framhöll departementschefen att han delade

Motioner i Andra kammaren, nr 671 dr 1965 g

utredningens uppfattning att de ideella organisationerna även efter utbyggnaden
av den statliga organisationen har en viktig uppgift att fylla. Soin
ett betydelsefullt led i det intensifierade naturvårdsarbetet borde nämligen,
framhöll han, ingå en omfattande upplysningsverksamhet. »De ideella organisationerna
har särskilda förutsättningar för att omhänderha denna upplysningsverksamhet.
» För naturvårdsupplvsningen föreslogs ett anslag för
budgetåret 1963/1964 av 200 000 kronor, vilket också anvisades av riksdagen.
Av detta anslag erhöll Svenska naturskyddsföreningen 100 000 kronor
och Samfundet för hembygdsvård 80 000 kronor (vartill kom ett anslag till
samfundet under 6:e huvudtiteln för vägvårdande verksamhet på 20 000
kronor).

För budgetåret 1964/1965 har samma anslag utgått med 115 000 respektive
85 000 kronor (20 000 kronor). I statsverkspropositionen för 1965/1966
föreslås att anslaget för naturvårdsupplysningen utgår med 325 000 kronor.

De båda specialistorganisationerna har under den tid naturvårdsorganisationen
verkat haft tillfälle att pröva olika vägar för naturvårdsupplysningen.
Enligt vad vi erfarit har resultatet varit tillfredsställande, men
som framgår av de båda föreningarnas petita är de tillgängliga anslagen
alldeles otillräckliga. Sedan nu den nya naturvårdslagen trätt i kraft detta
år har behovet av en allsidig upplysning högst väsentligt ökat. Det gäller
inte endast att bibringa kunskap och väcka intresse hos den stora allmänheten,
utan också att förmedla kunskap till myndigheter, tjänstemän, företagare
etc. om lagens innebörd, tillämpning och möjligheter.

En upplysningsverksamhet av denna art kräver eu stab av verkligt kunniga
medarbetare och dessutom allsidig sakkunskap för att upplysningen
skall få helt vederhäftig karaktär. Man måste här, som naturvårdsutredningen
också framhåller, kunna utnyttja tillgängliga massmedia, såsom
TV, radio, film och press, samt bygga upp en permanent kontakt med olika
folkrörelser, skolor, bildningsorganisationer o.s.v. Men man måste även
räkna med rent reklammässiga kampanjer med affischering, annonser,
trycksaker, affischer o.s.v., som är mycket kostnadskrävande.

Vi vill särskilt i detta sammanhang understryka, att en upplysningsverksamhet
av denna art måste fullföljas år efter år. Det kan inte vara en
reklamkampanj som en enda gång blommar upp och sedan försvinner; den
måste ständigt återkomma och nötas in. Reklamen måste därtill också vara
strängt vederhäftig. Vetenskapliga och andra experter måste anlitas och
deras synpunkter och rön efterhöras och omarbetas i för folkupplysning
lämpliga former. Även denna del av verksamheten måste regelbundet förnyas.
Även på naturvårdens område sker ständiga förändringar, inte minst
i fråga om den viktiga miljö- och landskapsvården. En kampanj som haft
giltighet under ett år kanske måste göras om till ett annat.

Det som ovan framhållits angående upplysningsverksamhetens karaktär
och utformning medför att kostnaderna måste bli relativt höga. Del anslag

Motioner i Andra kammaren, nr 671 år 1965

som nu utgår, kronor 250 000, är helt otillräckligt, inte minst med tanke
på att de båda specialistorganen av detta anslag endast har 200 000 kronor
till sitt förfogande. Med hänsyn till att hela naturvården i dagens läge är
en synnerligen angelägen samhällsuppgift måste anslaget till naturvårdsupplysning
anses helt otillfredsställande. Det kan nämnas, att endast en relativt
begränsad reklamkampanj för naturvården kräver en summa av omkring
300 000 kronor. Vi är därför av den bestämda uppfattningen, att
det nu i statsverkspropositionen föreslagna anslaget för 1965/66 på 325 000
kronor måste utgå med högre belopp om verksamheten skall fa någon verklig
effekt. Vi anser att 500 000 kronor är ett minimum och att denna summa
successivt bör ökas.

En fråga som synes oss synnerligen angelägen är fördelningen av ifrågavarande
anslag mellan specialistorganen. Det har i det föregående framhållits
att myndigheterna är av den uppfattningen att nämnda organ spelar
en mycket viktig roll i dessa frågor och att man mer och mer måste
inrikta sig på att dessa organisationer i sin uppbyggnad och inriktning kommer
att ta hänsyn till sin speciella uppgift. Det har också sagts från utredningens
sida, att det bör ankomma helt på organisationerna själva att
besluta om på vilket sätt utvecklingen skall inverka på föreningarnas
struktur.

När det gäller tidigare anslag har myndigheterna konsekvent följt den
principen att de båda föreningarna varit principiellt jämställda. De har
också haft ungefär samma anslag för sin naturvårdande verksamhet. Nu
har emellertid statens naturvårdsnämnd i sina anslagsäskanden för budgetåret
1965/66 frångått denna av statsmakterna tidigare tillämpade princip
och föreslår en sådan utökning av den ena föreningens (Svenska naturskyddsföreningen
— riksförbund för naturvård) anslag, att det i själva
verket kan betyda att den andra organisationen (Samfundet för hembygdsvård
— riksförbund för bygdekultur och landskapsvård) måste lägga ned
eller i varje fall starkt inskränka den verksamhet den bedrivit i snart 50
år. Man måste känna oro inför naturvårdsnämndens motivering, då den
söker katalogisera de nu existerande organisationerna och tycks utgå ifrån
att det vore tillräckligt på detta område att endast ha en medborgarorganisation.
Redan i debatten om naturvårdslagen i andra kammaren den 9
december 1964 framhölls av en ledamot, att det är en felbedömning från
naturvårdsnämndens sida »om man redan nu skulle gå in för att diskriminera
sådana medborgarorganisationer, som kan redovisa en langvarig
verksamhet».

Statens naturvårdsnämnd finner det mindre lämpligt att de begränsade
bidragsmedlen sprides på två organisationer. Nämnden säger sig ha erfarit,
att det för närvarande icke är aktuellt med en sammanslagning av ifråga -

Motioner i Andra kammaren, nr 671 år 1965

varande organisationer. Nämnden finner det därför riktigast att huvudparten
av den bidragshöjning som kan komma i fråga går till en av dessa organisationer,
och nämnden har då stannat för att förorda att Naturskyddsföreningen
i första hand skall ges ökade resurser.

När det gäller Samfundet för hembygdsvård föreslår nämnden alltså
ingen väsentlig förhöjning trots att »nämnden gärna vill vitsorda att
samfundet visat en betydande aktivitet, särskilt när det gäller landskapsvården
och därmed sammanhängande problem».

Vi finner nämndens ställningstagande i denna fråga helt oriktigt. Ett
godkännande av dess principer skulle med säkerhet minska den samlade
effekten både av naturvårdsupplysningen och av landskapsvården, vars
miljövårdande och landskapsgestaltande verksamhet fått en allt större
betydelse i den stora miljöomdaning, som samhället nu genomgår.

Vid anslagsfördelningen bör man också beakta att Naturskyddsföreningen
utom det ordinarie statsanslaget sedan flera år uppburit ett speciellt anslag
— för närvarande 130 000 kronor — som utgår ur jaktvårdsmedel och
som åtminstone delvis bör kunna användas i upplysningsverksamheten.

Det torde vara på sin plats att här redogöra för den roll Samfundet för
hembygdsvård spelat när det gäller upplysningsverksamhet och praktisk
landskaps- och miljövård. Samfundet har ägt bestånd i nära 50 år och bildades
på initiativ av en rad representanter för natur- och kulturvård, arkitekter
och skolmän 1916. Huvuduppgiften har hela tiden varit landskapsvård,
byggnadskultur och frågor som gällt samhällsplanering, bebyggelse,
vägar och grustäkter. Parallellt med denna ingripande verksamhet har under
alla dessa år drivits en allsidig upplysningsverksamhet.

Man kan utan överdrift hävda, att det främst är Samfundet för hembygdsvård
som genom sin bildningsverksamhet fört ut natur- och bygdevårdens
idéer i skola och bildningsarbete. Vi nämner endast de många kurser som
anordnats tillsammans med lärarnas organisationer, varvid studiet av
natur och landskap med tillhjälp av en hel serie handböcker och andra
skrifter givit lärarna impulser för deras undervisning.

På liknande sätt har Samfundet för hembygdsvård verkat i bildningsarbete,
och de kurser — längre och kortare — som hållits i nära 50 år i samarbete
med bildningsorganisationer, studiecirklar och ideella organisationer
av olika slag, kan räknas i hundratal. Under de senaste åren har denna gren
av upplysningsverksamheten bedrivits i intim samverkan med de statligt
understödda studieförbunden och länens bildningsförbund. Att bildningsförbunden
i sina kurser nu i hög grad tar upp naturvård, landskapsvård
och kulturvård torde i stor utsträckning vara ett resultat av samfundets
pionjärarbete på detta område. Samfundet har även förmedlat föreläsningar
i natur- och landskapsvård vid universitet och högre skolor.

När det gäller den praktiska verksamheten för landskapsvården vill vi
här endast peka på ett par områden — även de av betydelse för upplys -

12 Motioner i Andra kammaren, nr 671 dr 1965

ningsarbetet — där Samfundet för hembygdsvård varit föregångare och
efter mångårigt arbete fått sina synpunkter allmänt beaktade. Vi tänker då
främst på den vägvårdande verksamheten, som bedrivits med statligt stöd
och i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan 1938. Här har
man såväl genom praktisk, konsulterande verksamhet (godkänd av statsmakterna)
som genom omfattande upplysningsverksamhet hos vägmän och
andra spritt kunskap om en riktig vägvård och därmed sammanhängande
landskapsvårdande problem. Inom denna avdelning, som haft tillgång till
en särskild expertkommitté, har en rad landskapsvårdande frågor behandlats,
som gått långt utöver de egentliga vägproblemen, såsom t.ex. landskapsprojekteringar,
grustäkters iordningställande, alléer, reklam i naturen,
nedskräpning o.s.v. Man har också genom s.k. vägdagar (i samarbete
med motorfolkets organisationer och vägförvaltningarna), genom utställningar,
bildserier m.m. sökt sprida en allmän upplysning i hithörande
frågor.

En annan verksamhetsgren inom landskapsvården där samfundet kan
räkna sig som pionjär är den som gäller kraftverksutbyggnaden. Dessa
frågor tog samfundet upp inom sin vägbyrå redan på 1940-talet och skapade
sedan en särskild, av regeringen sanktionerad avdelning för vattenfrågor.
Det har under många år varit en av samfundets största uppgifter, och man
kan redan se resultatet i den planläggning, vård och gestaltning av en råd
kraftverksbyggen i vars miljöutformning samfundet deltagit. Samfundet
tog också här initiativ till det samarbetsorgan för naturvård, som under
landshövding Bo Hammarskjölds ordförandeskap genomförde den viktiga
överenskommelsen 1961 mellan vattenfallsstyrelsen och naturvårdsintressena.
Även i samband med denna naturvårdande verksamhet har en omfattande
upplysningsverksamhet bedrivits framför allt i Norrland.

En viktig plattform för långsiktig upplysningsverksamhet fick samfundet
1950 i Markaryds folkhögskola, som startades av samfundet och där
samfundet alltfort tillförsäkrats ett stort inflytande över undervisningen.
Utom den ordinarie undervisningen i denna skola bedriver samfundet kursverksamhet
i flera folkhögskolor där ämnena natur- och landskapsvård,
nutidsorientering, framtidsfrågor och samhällsplanering intar en framskjuten
plats.

Till upplysningsverksamhet kan hänföras den permanenta kurs »Bygge
och landskap» som samfundet startade 1964 i samarbete med Ystads stads
yrkesskola. Avsikten är att bygga ut denna kurs till en skola i samverkan
med skolöverstyrelsen och lokala myndigheter och organisationer. Viktiga
ämnen i undervisningen här är landskapsvård, miljö- och samhällsplanering
och fritidsbebyggelse.

En aktuell fråga inom upplysningsverksamheten som samfundet tagit
upp under 1963—1964 är kommunerna och deras problem i samband med
naturvårdens nyorientering samt aktuella plan- och byggnadsfrågor. En

Motioner i Andra kammaren, nr 671 år 1965

råd kurser och konferenser har hållits med kommunala förtroendemän,
dels inom kommunregionerna, dels länsvis. Kurser av denna typ förberedes
nu över hela landet.

Vi nämner i första hand förbundet på Gotland, som bland annat verkat
för kulturlandskapet, särskilt lövängarnas bevarande, strandskydd och
planering; förbundet i Värmland, som tagit en råd initiativ bland annat för
aktiv landskapsvård; förbundet i Uppland, som huvudsakligen drivit sin
verksamhet för naturvårdsupplysning och landskapsvård; förbundet i
Östergötland, som gjort en inventering beträffande viktiga naturområden
och hållit kurser för lövängsvård. över huvud taget kan konstateras att
hembygdsförbunden i kontakt med Samfundet för hembygdsvård mer och
mer inriktat sig på naturvårdsfrågorna.

För dessa och liknande aktioner förfogar samfundet över en rad experter
på olika områden.

För att göra det möjligt att på ett effektivt sätt fullfölja sina syften just
inom bildning och information har samfundet utom en expertkommitté
för naturvården sedan något år haft till sitt förfogande en särskild informationsgrupp
bestående av en rad aktiva unga pedagoger, arkitekter och
journalister. Gruppen, som redan genomfört flera åtgärder på området,
planlägger nu en särskild naturvårdsfilm, modernt undervisningsmaterial
för grundskolan samt en speciell Plt-skrift med information om samfundets
naturvårdande uppgifter samt TV- och radioframträdande med naturvårdsupplysningsprogram.

Med utgångspunkt från statsmakternas direktiv i samband med den
nya naturvårdsorganisationen har samfundet under föregående år tagit
initiativet till en stor aktion för naturvårdsupplysning i samarbete med
bl.a. ABF, SLS och andra bildningsförbund. Man har trätt i kontakt med
de stora folkrörelserna och ämnar få till stånd en kvalitativt högtstående
reklamkampanj, ungefär av det slag som skisserats i naturvårdsutredningen.
Detta arbete är just på planläggningsstadiet.

Det kan i detta sammanhang anföras, att de medel samfundet använt för
sin upplysande verksamhet till stor del anskaffats genom privata insamlingar
och anslag.

Beträffande statens naturvårdsnämnds synpunkt, att statsanslaget för
naturvårdsupplysning ej bör splittras, vill undertecknade framhålla, att
ett närmare samarbete mellan de båda här berörda organisationerna visserligen
är önskvärt, men om detta för närvarande ej kan ske annat än i
begränsad omfattning, bör enligt vår uppfattning detta ej hindra att anslag
utgår till var och en av organisationerna, som dock har i viss mån skilda
arbetsuppgifter; naturskydd och -vård å ena sidan och landskapsvård,
miljö- och kulturvård å andra. Detla är uppgifter som väl kan tänkas fördelade
på två specialistorgan. Vi har inhämtat att Samfundet för hembygdsvård
vid flera tillfällen föreslagit samarbete med Svenska naturskydds -

Motioner i Andra kammaren, nr 671 år 1965

föreningen. I början av december 1963 hölls sålunda ett möte med ledande
representanter för de båda organisationerna. Samfundet framlade då
preciserade förslag till samarbete och utsåg även en kontaktman. Vi har
erfarit att Naturskyddsföreningen ännu inte har lämnat svar på samfundets
förslag.

I detta sammanhang vill vi gärna påpeka, att det inom bildningsrörelserna
ofta har ansetts förmånligt att flera organ med samma huvudsyfte men
med olika individuell utformning erhållit statsanslag för sin verksamhet.
Som exempel kan anföras, att ett tiotal olika studieorganisationer har statsanslag
för sitt bildningsarbete. Det kan även framhållas att IOGT och
NTO arbetat parallellt — säkert till förmån för de gemensamma målen.
Även turist- och reseorganisationerna — t.ex. Reso, Svenska turistföreningen
och Friluftsfrämjandet — har arbetat jämsides, men med delvis skilda
specialuppgifter, utan att detta varit till förfång för deras verksamhet.

Beträffande samfundets organisation bör märkas, att ett tjugotal förbund
och omkring 450 enskilda föreningar är anslutna, representerande över
50 000 aktiva medlemmar. Inom flera av dessa förbund har i samarbete
med samfundet initiativ tagits som varit av betydelse för hela naturvårdsverksamheten.

Samfundet för hembygdsvård har tidigare fått sina statsanslag genom
ecklesiastikdepartementet, men i samband med naturskyddslagen 1952
flyttades organisationen över till jordbruksdepartementet, just med tanke
på samfundets huvudsakliga inriktning på naturvård. Med tanke på myndigheternas
direktiv vid det tillfället och senare verkar det omotiverat, att
samfundet nu skulle tvingas inskränka eller kanske rent av få nedlägga
den verksamhet som det de senaste åren nästan helt varit inriktat på.

Med anledning av vad som ovan framhållits får vi därför föreslå riksdagen
besluta,

att anslaget till naturvårdsupplysningen för budgetåret
1965/66 höjes från nuvarande 250 000 kronor till 500 000
kronor;

att förorda en sådan fördelning av det anvisade anslaget,
att de båda specialistorganen som hittills verkat på naturvårdsupplysningens
område blir likaberättigade.

Stockholm den 27 januari 1965

Ragnar Lassinantti

Ingvar Svanberg

Harald Larsson

Per Petersson

i Hedenäset

Bertil Jonasson

Elias Jönsson
i Ingemarsgården

Annie Jåderberg

6924 65 K L BECKMANS TRYCKERIER AB - STHLM 1965