Motioner i Andra kammaren, nr 66 år 1961 (Motion 1961:66 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 66 år 1961

Nr 66

Av herr Senander m. fl., om sänkning av pensionsåldern.

Lika lydande med motion nr 50 i Första kammaren)

Bland landets arbetare och andra anställda blir kravet på en sänkning av
pensionsåldern allt starkare. Många omständigheter kan därvid anföras som
skäl. Den ständigt ökade hetsen i arbetet, de vetenskapligt utstuderade metoderna
för ett maximalt utnyttjande av arbetskraften såsom MTM och liknande
system, en ofta infam påpassning av förmän och tidsstudiemän jämte
återverkningarna av det allmänna jäktet i samhällslivet leder till en allt
snabbare förslitning av arbetskraften. Till detta kommer att vilo- och fritiden
inskränkts genom de allt längre avstånden mellan hemmen och arbetsplatserna,
vilket förhållande inte ens tillnärmelsevis utjämnats genom arbetstidsförkortningen.
Det finns många tusentals arbetare och andra anställda
som måste beräkna 1—2 timmar eller mera per dag för att komma
till och från arbetet.

Vad som här sagts om förhållandena i allmänhet gäller i synnerhet om de
grupper av arbetare och andra anställda som sysslar med tungt eller hälsovådligt
arbete. Dit hör gruvarbetare, byggnadsarbetare, skogsarbetare, vissa
kategorier inom den kemiska industrien, sådana som dagligen utsättes för
risken av röntgenbestrålning m. fl. För framtiden torde man också till de
hälsovådliga yrkena få räkna sysselsättning vid anläggningar för utnyttjande
av atomenergien.

Pensionsåldern är såväl inom folkpensioneringen som ATP 67 år. I de
flesta länder som genomfört ålderspensionering är pensionsåldern lägre än
i Sverige. Där är även pensionsåldern för kvinnor lägre än för män. Vidare
bör framhållas att lägre pensionsålder i allmänhet tillämpas vid arbete under
jord och för andra hälsovådliga eller tyngre yrken.

Sålunda har Sovjetunionen och flertalet socialistiska stater en pensionsålder
av 60 år för män och 55 för kvinnor. Även i åtskilliga kapitalistiska
stater är pensionsåldern lägre än hos oss. För gruvarbetare tillämpas i allmänhet
en ännu lägre pensionsålder. I Sovjetunionen är den för denna grupp
50 år, Buigarien likaledes 50 år, Tjeckoslovakien och Polen 55 år, USA 60
år, England och Västtyskland 65 år, Belgien 55 år, Frankrike 50 år, Nederländerna
55 år och Nya Syd-Wales 60 år.

Den höga allmänna pensionsåldern i vårt land måste också ses i förhållande
till de pensionsåldrar som tillämpas i statlig och kommunal tjänst.

6 Motioner i Andra kammaren, nr 66 år 1961

För dessa anställda gäller en högsta pensionsålder av 65 år. Det överväldigande
flertalet har rätt att avgå med full pension vid 60 och 63 års ålder.
Dessa pensionsåldrar måste betecknas som rimliga, och ingen har på senare
år ifrågasatt deras lämplighet.

Desto mera anmärkningsvärt är det, att statsmakterna inte tagit hänsyn
härtill utan fastställt en så hög pensionsålder som 67 år för såväl folkpensioneringen
som ATP. Av den kommunistiska riksdagsgruppen upprepade
gånger framställda yrkanden om en sänkning av pensionsåldern har icke
vunnit bifall under åberopande av kostnadsskäl. Även separata yrkanden
om en sänkning av pensionsåldern för grupper med tungt eller hälsovådligt
arbete har rönt samma öde. Med hänsyn till att staten i egenskap av arbetsgivare
för sina egna anställda tillämpar pensionsåldrar som ligger under 67
år borde konsekvensen ha bjudit den att även i egenskap av lagstiftare
följa en liknande linje.

Gentemot denna argumentation kommer säkerligen att anföras att pensionsåldern
inom ATP getts rörlighet med rätt att utfå pension redan vid
63 års ålder. Ävenså kan det åberopas, att 1958 års socialförsäkringskommitté
signalerat att samma förmån kommer att föreslås inom folkpensioneringen.
Men även om vad som är, och vad som eventuellt kommer att föreslås,
kan betecknas som framsteg och framför allt ett erkännande av behovet
av sänkt pensionsålder, så är det till föga glädje för dem, som är mest
trängda att sluta sin produktiva gärning innan den ordinarie pensionsåldern
inträder. Enligt bestämmelserna i ATP-lagen medför nämligen den tidigare
avgången en kraftig minskning av pensionen. För den som avgår vid 63 års
ålder — och utan tvivel är det många tusental som är i behov av denna tidigare
avgång — reduceras pensionen med inte mindre än 28,8 procent. För
alla som trots hårt arbete icke lyckats uppnå en så pass hög pensionsgrundande
inkomst, att de kan bära en reducering av nära 30 procent, återstår
endast tvånget att fortsätta sin dagliga gärning. Under sådana förhållanden
måste medgivandet om en tidigare avgång framstå som en ganska värdelös
gest.

Vi betraktar en allmän sänkning av pensionsåldern som en ur arbetarskyddssynpunkt
nödvändig och brådskande åtgärd. För kvinnor och grupper
med tungt eller hälsovådligt arbete bör därutöver pensionsåldern ytterligare
reduceras. Som en första etapp fastställes den allmänna pensionsåldern
till 65 år för män och 60 år för kvinnor.

Enligt vad som meddelats av ordföranden i 1958 års socialförsäkringskommitté
har frågan om lägre pensionsålder för grupper med hälsovådligt och
tungt arbete skjutits på en oviss framtid. Ett dylikt uppskov finner vi vara
omotiverat. Frågan om en sänkning av dessa gruppers pensionsålder har
varit aktuell sedan flera år tillbaka. Den kommunistiska riksdagsgruppen
har senast vid 1959 års riksdag i samband med behandlingen av lagen om

Motioner i Andra kammaren, nr 66 år 1961

allmän tilläggspension framhållit angelägenheten av en snabb behandling.

Vi kan inte godtaga en ytterligare förhalning av denna frågas lösning.
Om för dagen ingen definitiv lösning kan åstadkommas måste en provisorisk
sådan ske för de yrken om vilka inga tvivel kan råda att de är att hänföra
till tunga eller hälsovådliga sådana.

Med hänvisning till ovanstående får vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta fastställa pensionsåldern inom
såväl folkpensioneringen som allmänna tilläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan
på den slutliga utredningen av frågan, inför innevarande
års riksdag framlägga förslag till provisorisk lagstiftning i
syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern till 60
år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen
sysslar med särskilt tungt eller hälsovådligt arbete.

Stockholm den 18 januari 1961

Knut Senander

Henning Nilsson

H. Hagberg

Gustav Johansson