Motioner i Andra kammaren, Nr 65

Motion 1934:65 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

1

Nr 65.

Av herr Olovson i Västerås, om livränta ät förre
volontären Carl Gustaf Vestlund.

Genom olyckshändelse den 9 oktober 1925 vid dåvarande kungl. Västmanlands
regemente blev volontären vid regementets 8 kompani nr 183 Carl Gustaf
Vestlund genom ett löst skott, som träffade honom i högra ögat, så svårt skadad,
att han ännu och sannolikt även för all framtid är urståndsatt att själv försörja
sig.

Huru vid olyckstillfället tillgick, framgår av följande utslag, som meddelats
vid sammanträde med regementskrigsrätten vid nämnda regemente den 2 mars
1926 i det mål, som med anledning av olyckshändelsen hänskjutits till krigsrättens
handläggning:

»I målet är utrett, att då tjänstgörande vakten efter klockan sex eftermiddagen
den 9 oktober 1925 upplöstes, furiren nr 152/7 Hilding Gustaf Grönvall
i egenskap av vaktbefälhavare varken kommenderat »patron ur» eller genom
visitering förvissat sig om, att vaktmanskapets gevär varit oladdade; att av de
i vakten använda gevären, bland andra, ett tillhörigt volontären nr 147/8
Hildinger med isittande lösa skott blivit lagt på en bänk i kompanikorridoren;
samt att volontären nr 272/8 Emil Thorsten Wizell därefter klockan omkring sju
på aftonen tagit geväret ifråga och upplyft detsamma i färdigställning, därvid
ett skott brunnit av och träffat volontären nr 183/8 Carl Gustaf Vestlund i
ansiktet med påföljd att högra ögat så skadats, att detsamma måst uttagas,
varjämte Vestlunds syn å vänstra ögat till ytterlighet nedsatts, på sätt i målet
ingivet läkareintyg utvisar; men förekommer icke anledning till antagande,
vare sig att Wizell avsiktligen avlossat skottet mot Vestlund eller att han
ens ägt kännedom örn, att geväret varit laddat eller osäkrat.

På grund härav finner regementskrigsrätten vad mot Wizell förekommit
icke kunna svårare anses, än att han genom vårdslöshet ouppsåtligen varit
vållande till den Vestlund tillfogade skada, men att Grönvalls försummelse i
tjänsten icke är av sådan beskaffenhet, att han skäligen kan anses delaktig i
nämnda vållande.

Regementskrigsrätten dömer alltså dels furiren nr 152/7 Hilding Gustaf
Grönvall, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, att för försummelse i
tjänsten undergå disciplinstraff av vaktarrest i fyra (4) dagar,

dels ock volontären nr 272/8 Emil Thorsten Wizell, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten och 14 kapitlet 17 § första stycket allmänna strafflagen,
jämförda med 131 § strafflagen för krigsmakten och 4 kapitlet 2 § allmänna
strafflagen, att för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff
av vaktarrest i femton (15) dagar och att för vållande till svår kroppsskada
böta tvåhundra (200) kronor till kronan.

Bihang till riksdagens protokoll 1634. 4 sami. ATr 65—61.

161 34 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

Saknar Wizell tillgång till böternas fulla gäldande, skola, jämlikt 36 §
strafflagen för krigsmakten, såväl dessa som arreststraffet övergå till fängelse
i tjuguåtta (28) dagar.

Regementskrigsrätten, som finner furiren Grönvall icke kunna åläggas någon
ersättningsskyldighet i målet, förpliktar volontären Wizell att till Vestlund
utgiva dels genast för sveda och värk femhundra (500) kronor och för stadigvarande
lyte ettusen (1,000) kronor, dels ock månatligen att den 1 i varje
månad förskottsvis gäldas etthundrafemtio (150) kronor, från det Vestlund
slutat sin anställning vid krigsmakten, till dess Vestlund fyllt tjugufem år,
samt därefter tvåhundra (200) kronor under Vestlunds återstående levnad.

Den, som med detta utslag icke åtnöjes etc.»

över krigsrättens ifrågavarande utslag anfördes besvär hos Kungl. Maj:t
och rikets krigshovrätt dels av krigsfiskalen vid regementet, Pettersson, och
den skadade volontären Vestlund, dels ock av volontären vid samma regemente
Wizell, som av krigsrätten ådömts skadeståndsskyldighet, samt furiren vid
regementet Grönvall, och den 5 oktober 1926 meddelade krigshovrätten följande
utslag i anledning av besvären:

»Kungl, krigshovrätten har tagit målet i övervägande och finner ej skäl att
i anledning av Peterssons och Vestlunds besvär göra ändring i krigsrättens
utslag.

Vidkommande åter Emil Thorsten Wizells fullföljda talan är väl i målet
ådagalagt, att ifrågavarande skada, såsom i krigsrättens utslag angives, förorsakats
av ett löst skott från ett volontären nr 147/8 Hildinger tilldelat gevär,
som Emil Thorsten Wizell vid tillfället tagit från en bänk i kompanikorridoren
och upplyftat i färdigställning,

men enär berörda gevär enligt gällande instruktion bort vid tillfället vara
oladdat,

samt Emil Thorsten Wizell saknar varje anledning antaga motsatsen,

alltså och då vid sådant förhållande Emil Thorsten Wizell, vilkens förenämnda
åtgörande med geväret icke innefattat åsidosättande av någon Emil
Thorsten Wizell åliggande tjänsteplikt, icke kan anses hava därigenom gjort
sig skyldig till vårdslöshet eller oförsiktighet, vadan den av skottet uppkomna
skadan måste betraktas såsom tillkommen av våda,

prövar kungl, krigshovrätten lagligt att, med upphävande av krigsrättens
utslag, såvitt Emil Thorsten Wizell rörer, förklara den mot honom förda
ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Kungl, krigshovrätten, som beviljat Emil Thorsten Wizell förmånen av fri
rättegång, tillerkänner på hans begäran advokaten Gösta Arnvik, vilken biträtt
Emil Thorsten Wizell i rättegången härstädes, för arbetet härmed ersättning
av allmänna medel med i sådant avseende fordrat belopp, sjuttiofem kronor.

Talan mot kungl, krigshovrättens utslag må hos Kungl. Majit fullföljas av
Vestlund. Det av Petersson å tjänstens vägnar utförda åtal må ej fullföljas
av annan än i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken omförmäld åklagare.

Klagan föres genom besvär, vilka etc.»

Några besvär över krigshovrättens utslag anfördes icke; Vestlund har upplyst,
att han icke då insåg vikten av att fullfölja målet.

3

Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

Vestlund kvarstod i tjänst vid regementet till ock med den 31 oktober 1926,
då kan meddelades avsked, samt anmäldes till erkållande av ersättning från
riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten kar också funnit Vestlund berättigad till ersättning,
dels jämlikt förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning med anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med den ändrade lydelse
nämnda förordning erhållit genom förordningen den 4 juni 1920, dels också
jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

Genom särskilda beslut har Vestlund av anstalten från ock med den 1 november
1926 tillerkänts livränta, som genom slutligt beslut den 27 juni 1930
bestämts att utgå från ock med den 1 juli samma år med 960 kronor för år,
därav 720 kronor enligt 1909 års militärersättningsförordning och 240 kronor
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Härvid har ifrågavarande ögonskada
ansetts medföra nedsättning av Vestlunds arbetsförmåga med 80 %, och Vestlunds
arbetsförtjänst jämlikt bestämmelserna i § 9 i förenämnda lag beräknats
till 1,800 kronor, varav vid bestämmande av livräntans storlek jämlikt särskild
föreskrift i nämnda lag två tredjedelar tagits i betraktande. På därom av
Vestlund gjord framställning kar försäkringsrådet med stöd av stadgande i § 6
olycksfallsförsäkringslagen för beredande av utbildning åt Vestlund vid gymnastiskt
institut den 26 augusti 1930 beslutat, att 100 kronor av enligt 1916
års lag utgående livränta finge utbytas emot ett kapital för en gång av 1,790
kronor, till följd varav ifrågavarande livränta från och med den 26 augusti
1930 av anstalten utgår med 140 kronor per år räknat.

Vestlund har sedermera dels hos försäkringsrådet, dels hos Kungl. Maj:t
anhållit, att den till honom utgående livräntan måtte höjas genom att den för
honom fastställda arbetsförtjänsten beräknats till högre belopp, men ha hans
framställningar icke föranlett någon åtgärd; besluten äro meddelade av försäkringsrådet
den 22 juni 1933 och av Kungl. Maj:t den 1 december 1933.

Vestlund hade givetvis bort överklaga krigshovrättens utslag för att i högsta
instans få målet avdömt, och det kan också ifrågasättas, huruvida han icke
bort genom stämning på kronan anhängiggöra talan i syfte att få sina ersättningsanspråk
till de av krigsrätten godkända beloppen fastställda och utdömda;
enligt § 13 i 1909 års militärersättningsförordning äger ju ersättningssökande,
som icke åtnöjes med honom enligt samma förordning tillerkänd ersättning,
att genom stämning anhängiggöra sin talan. Härifrån har Vestlund dock
avstått.

Vestlund befinner sig nu i stora svårigheter. Hans synförmåga är till ytterlighet
nedsatt — det ena ögat är ju förlorat, och å det andra är synen allenast
Vio av den normala — och ehuru han på olika sätt sökt ordna så, att han kunnat
erhålla lämpligt arbete, har han icke lyckats. Han har sålunda genomgått en
teoretisk och praktisk kurs i massage och sjukgymnastik m. m. och i nämnda
kurs förvärvat goda vitsord, och han har vidare vintrarna 1928—1930 genomgått
en 3-årig kurs vid Tärna folkhögskola. Han har vid sina studiers bedrivande
hela tiden måst läsa med användande av förstoringsglas, vilket enbart
detta vittnar om hans energi och allvarliga försök att ordna för sin utkomst.
På grund av sin nedsatta synförmåga kan han icke erhålla anställning vid

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

allmän inrättning, där lian kunde lia användning för sin utbildning till sjukgymnast
och massör, och hos privata företagare anser man sig av samma skäl
icke kunna anställa honom. Endast vid enstaka tillfällen har han kunnat
erhålla någon inkomst genom eget arbete, dock har hans arbetsinkomst icke
något år överstigit ett belopp av 100 kronor. På grund av det iråkade olycksfallet
har han alltså förlorat sina försörjningsmöjligheter, och den ersättning,
som utgår till honom, är så ringa, att han svårligen allenast med hjälp därav
kan försörja sig. Då han dessutom är alldeles ensamstående, är det givet, att
han är i behov av ytterligare understöd.

Det synes mig skäligt, att han får komma i åtnjutande av den ersättning,
som krigsrätten vid Västmanlands regemente jämlikt ovan återgivna utslag tillerkände
honom. Den omständigheten, att volontären Wizell, vilken av krigsrätten
ansågs skadeståndsskyldig, genom krigshovrättens utslag befriades från
skadeståndsskyldighet, bör icke beröva Vestlund den ersättning, som av krigsrätten
ansågs skälig. Vestlund är ju icke till någon del skuld till olyckshändelsen,
även örn andra befunnits vara oskyldiga till skadans uppkomst.

I andra liknande fall, där vederbörande anhängiggjort talan mot kronan,
har staten måst vidkännas kostnader utöver dem, som utgå jämlikt militärersättningsförordningen
och lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Jag
ber få åberopa t. ex. det ersättningsmål, som föranledde Kungl. Maj:ts proposition
nr 76 till 1930 års riksdag och riksdagens i anledning därav fattade beslut.
Visserligen förelåg i åberopade fallet en Kungl. Maj:ts dom rörande
kronans skyldighet att solidariskt med vissa personer — dessa ha dock senare
genom särskilt riksdagsbeslut befriats från skyldigheten — erlägga skadestånd,
men i sak ändrar detta intet. Även här ifrågavarande Vestlund har
skadats genom olyckshändelse av liknande art under sin militära anställning,
och Vestlund måste anses lia lidit större men än den i nämnda proposition omnämnda
furiren. Billighet och rättvisa bjuder därför, att Vestlund av riksdagen
beredes högre ersättning än den honom hittills tillerkända, helst som det att
döma efter utgången av ovan åberopade mål och andra liknande finns anledning
antaga, att Vestlund, örn han uttagit stämning på kronan, torde blivit tillerkänd
högre ersättning; genom att han avstått från rättegång ha kronans
kostnader minskats.

Ersättningen till Vestlund, som nu uppnått en ålder av 26 år, bör från och
med den 1 juli 1934 utgå med det belopp, som av krigsrätten vid Västmanlands
regemente i förenämnda utslaget av den 2 mars 1926 ansågs skälig, nämligen
200 kronor per månad eller 2,400 kronor för år.

Avskrifter av de handlingar, som kunna vara av betydelse för ärendets prövning,
komma att av mig överlämnas till vederbörande utskott.

Då Vestlund förut tillerkänts livränta med 960 kronor per år, tillåter jag
mig hemställa,

att riksdagen måtte bevilja förre volontären vid förutvarande
kungl. Västmanlands regemente Carl Gustaf Vestlund, förutom
den livränta han jämlikt gällande bestämmelse uppbär från riksförsäkringsanstalten,
en årlig livränta att utgå från anslaget till
allmänna indragningsstaten av 1,440 kronor.

Stockholm den 17 januari 1934.

Emil Olovson,
Västerås.