Motioner i Andra kammaren, Nr 65

Motion 1912:65 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

i

Nr 65.

Af herr Kronlund, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder
för beredande af en förbättrad ställning åt dem å statens
jordbruksdomäner bosatta torpar eklassen.

Torpareklassens ställning har på senaste åren blifvit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och särskilda åtgärder. En ingående undersökning
af orsakerna till denna klass’ tillbakagång och utvägarna samt sättet
för en förbättring af dess ställning är sålunda redan igångsatt.

Om det, såsom jag anser, måste vara en själfskrifven plikt för statsmakterna
att vidtaga genomgripande åtgärder för att trygga och förbättra
torparklassens bekymmersamma, osjälfständiga ställning samt tunga, sollösa
lott, synes det mig föreligga en alldeles särskild förpliktelse för staten att
tillse, att den torpareklass, som finnes å statens jordbruksdomäner och
genom hvars sträfsamma, plikttrogna arbete dessa domäner kunna skötas
och bearbetas, måtte fortast möjligt vinna en förbättrad ställning.

De åtgärder, som i sistnämnda afseende må kunna vidtagas från statens
sida, torde naturligtvis i viss mån påverkas af de åtgärder, som torde
ifrågakomma beträffande torparklassen i allmänhet, men dock icke i det
stora hela kräfva den tidsutdräkt, som ett genomförande af dylika åtgärder
beträffande torparne å enskildes jord medför. Delvis har ju staten
redan på senare åren vidtagit åtgärder till en omläggning af nu ifrågavarande
torpares, som jag härefter i min motien benämner statstorpare,
ställning t. ex. genom rätten för dessa att i vissa fall fä köpa sina torp.
Därmed är torp ar frågan beträffande statens jordbruksdomäner ingalunda
löst. De flesta torpare torde väl ännu såsom förut få vid förnyade arrendeupplåtelser
medfölja den utarrenderade jorden såsom ett slags lösegendom
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 sand. 24 käft. (Nr 65—67). l

2

Motioner i Andra kammaren. Nr 65.

och intaga väl i det närmaste gentemot kronoarrendatorn samma osjälfständiga
ställning som torpare i allmänhet.

Samma klagomål, som förspörjas från torpareklassen i allmänhet och
som nog torde bidraga till torpareklassens tillbakagång, förspörjas äfven
från statstorparna nämligen den alltför betungande dagsverksskyldigheten
för torpen, de dåliga bostadsförhållandena och den understundom förekommande
mindre hänsynsfulla behandlingen från arbetsgifvarnes sida.
Jag hänvisar till ett par skrifvelser, som bifogas motionen, och hvaraf den
ene genom mig inlämnats till Xungl. Maj:t och den andra kommit mig
till handa.

Hvad nu beträffar den förefintliga möjligheten för statstorparne att
ibland kunna få köpa sina torp skulle säkerligen många af dessa torpare,
äfven om den möjligheten förelåge, icke vilja eller kunna förvärfva sig
äganderätten till torpen med hänsyn till den stora skuldsättning, som
däraf ofta blefve en följd. En anordning, som af dessa torpare däremot
i dylika fall säkerligen skulle hälsas med glädje och tillfredsställelse, vore,
att få torpen direkt af staten åt sig upplåtna på nyttjanderätt mot erläggande
af en kontant årlig afgift, och därvid framstår den ofta förkättrade
så kallade tryggade besittningsrätten såsom den säkerligen i många
fall bästa upplåtelseformen. Om de statstorpare, hvilka ej kunna eller
vilja förvärfva äganderätten till torpen,'' finge besittningsrätten till dessa åt
sig direkt upplåtna af staten, vore därmed icke kronodomänernas arrendatorer
beröfvade torparnes arbetskraft. Torpen äro ju oftast så små att
arbetskraft därifrån kan vara att påräkna för arrendatorerna men då genom
arbetsaftal på frivillighetens väg. Äfven om de större kronodomänerna
ej skulle vid en dylik omläggning af torpsystemet med fördel kunna bibehållas
på en hand utan måste delas i flera mindre arrendegårdar och i
sådan form utarrenderas på flera händer, vore en dylik anordning endast
till gagn för utvecklingen, då därigenom bereddes utkomst åt en långt
större jordbruksbefolkning å statens domäner än hittills.

Det ligger för öfrigt något ytterst motbjudande i statens nuvarande
tillvägagångssätt gentemot statstorparne att så att säga utarrendera den
lefvande arbetskraften åt den enskilde arrendatorn samt öfverlämna åt
honom och hans godtfinnande att omhändertaga och sörja för statstorparne
d. v. s. att utnyttja hans arbetskraft, i många fall till det yttersta för att
sedan, när arbetskraften förbrukats, kanske mången gång låta den uteslutne
torparen drifvas från det gamla hemmet, samt att staten därmed anser
sig hafva fullgjort sin plikt mot dessa torpare.

Motioner i Andra hammaren, Nr 65.

B

Mig synes att förhållandena fortast möjligt påkalla en ändring i
hela detta arrendesystem från statens sida och att början därtill skulle
kunna göras genom att upplåta torpen å kronans jordbruksdomäner mot
kontant arrende.

En dylik upplåtelse torde icke heller behöfva anstå tills en eventuell
lagstiftning angående tryggad besittningsrätt blir förverkligad utan kan
lämpligen anses utgöra ett inslående på rätt väg mot detta mål, och en
dylik upplåtelse torde icke heller vara beroende af torparfrågans lösning
i sin helhet.

För hvarje år som förflyter i afbidan på åtgärderna för torparefrågans
lösning lärer väl ett flertal arrendekontrakt beträffande kronans domäner
utlöpa och nya kontrakt angående dessa ifrågakomma. Då i allmänhet
arrendetiden, för domänerna är tjugu år bindas de af dessa kontrakt
berörde torpare i sin handlingsfrihet under en lång framtid och utestängas
sålunda från att fortast möjligt komma i åtnjutande af den tryggade
ställning, statsmakterna kunna vara hågade medgifva dem och som
för dem är ett verkligt lifsintresse. Detta torde väl få betraktas såsom
en onödig hårdhet mot denna redan förut så styfmoderligt behandlade
arbetareklass och fördröjer för lång tid reformens realiserande.

För undvikande af denna hårdhet och olägenhet beträffande statstorparne
kan tänkas flera utvägar antingen att i de hädanefter uppgjorda
arrendekontrakten med kronans arrendatorer stipuleras, att dessa äro skyldiga
underkasta sig de förändrade bestämmelser angående statstorparne,
som kunna framdeles varda meddelade eller att de kronodomäner, för
Indika ny upplåtelse ifrågakomme, och därå torpare finnas, tillsvidare icke
upplåtas på längre tid än t. ex. högst fem år inom hvilken tid torparefrågan
åtminstone med hänsyn till statens domäner borde kunna antagas
vara löst. Detta senare alternativ eller arrendetidens bestämmande till
högst fem år synes mig vara att förorda, enär det förra alternativet torde
göra arrendevillkoren alltför osäkra för en arrendator för att denne utan
en betydande sänkning i arrendeafgiften skall våga sig på ett dylikt
arrende.

Äfven en förkortning i arrendetiden torde utan tvifvel i inånga fall
komma att medföra en minskning i arrendeafgifterna, men jag anser, att
staten är pliktig att vidkännas denna uppoffring, då det gäller att fortast
möjligt bringa litet ljusning åt dessa af staten själf så försummade torpare,

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes fortast möjligt taga
under öfvervägande och låta utreda, hvilka åtgärder
som böra vidtagas för att bereda den å statens
jordbruksdomäner bosatta torpareklassen en förbättrad
och tryggare ställning, samt i afbidan på åtgärder i
nämnda syfte eller, därest med dylika åtgärder synes
böra anstå, tills torparefrågan i dess helhet blifvit pröfvad,
i afvaktan därpå kronans till förnyadt arrende
ifrågasatta jordbruksdomäner, därå torpare finnas, måtte
tillsvidare utarrenderas endast på en kortare tid t. ex.
högst fem år.

Stockholm den 17 januari 1912.

G. Kronlund.

Afskrift.

Bilaga 1.

Riksdagsman Häradshöfding H. Herr G. Kronlund,

Skara.

Undertecknade torpare och lägenhetsinnehafvare på kronodomänen 1 mt
kaptensbostället Storegården i Longs socken av Barne härad Skaraborgs län vilja
härmed ödmjukast och vördsammast ombedja Eder Herr Häraradshöfding att Ni
i likhet med vad som blev uträttat för Kaställgårdens torpare, ville vid blivande
riksdag motionera och på samma goda sätt värka för att även denna egendom,
hellst i sin helhet måtte bliva styckad och försåld till Egnahem. Utbjudningen
ske först till på gården boende torpare och arbetare i ej större areal än högst
30 tnl pr hushåll samt sedan rästerande jord till ej förut jordägande personer
på rimliga och lämpliga villkor för köparna.

Ifall för den händelse åvanskrivna kan komma till stånd, granngårdarnas
jordägande folk ej måtte få köpa någon jord här för sammanslagning till sitt
förut ägande jordareal.

Eller för den händelse ej åvanstående köp kan komma till stånd, vi dock
måtte få friköpa våra torp och lägenheter hellst med någon jordtillökning.

Eller i fall båda här åvan väckta förslag ej kan genomföras vi dock måtte
få genom lag befrielse från att såsom nu sker lägga 3 ä fyrdubbelt arrende för
jorden genom dagsverksrätt oaktat vi besitta den sämsta jorden på gården, utan
att vi måtte få betala, i likhet med boställsinnehavaren, pr tnl. i mynt antingen

Motioner i Andra kammaren, Nr 65.

o

till Svenska staten själva eller boställsinnehavaren, dock med skyldighet och
rättighet göra på huvudgården efter överenskommelse träffat aftal vissa dagsvärken
pr vecka mot tidsenliga dagsvärkspriser, mot kontant ersättning.

Såsom nu tillvägagångssättet är på denna Kronodomän, och kanhända flera,
är det snart en skam att di få finnas till som de äro. Storegården har en jordareal
på något över 500 tnl och dess torpare äga nästan alla egna hus. Ytterligare
tre större Kronodomäner finnas i Longs socken.

Hela socknens jordareal är 16 hela hemman.

Om som åvan anhåller tacksamt och ödmjukast
Storeg. Long St. Levene den 11. Jan. 1912

A alla gårdens torpares och underhavandes vägnar
Gustav Schamyl Bengtsson.

Afskrift af afskrift, Bilaga 2

Till Konungen.

Den 14 mars 1914 tilländagår nuvarande arrendetiden för kronodomänen
Gudhem i Gudhems socken och förberedelser till ny arrendeupplåtelse har redan
vidtagits, i det att ny arrendeuppskattning å domänen nyligen lärer hafva ägt
rum. Enligt hvad vi erfarit, har därvid icke beträffande oss undertecknade föreslagits
någon förändring i vår ställning såsom torpare under den blifvande
arrendatorn.

Med anledning däraf våga vi härmed i underdånighet vända oss till Eders
Kungl. Maj:t med en ödmjuk anhållan att vid den förnyade utarrenderingen af
kronodomänen hänsyn måtte tagas till våra lifsintressen och till vår bekymmersamma,
tunga lott. Många af oss äro gamla och mycket slitna; jag August
Johansson är 68 år gammal och har bakom mig öfver 50 års slit och arbete å
domänen samt har under 59 års tid bott å det af mig nu innehafda torp; jag
Johan Petterson, som är 59 år gammal och barnfödd å domänen, har i tjugufem
år innehaft mitt nuvarande torp; jag Charlotta Pettersson, som nu innehar
torpet Krusekulla är änka efter aflidne torparen Gustaf Pettersson, som vid sin
död uppnått 66 års ålder och i tjuguett års tid innehaft mitt nuvarande torp;
vi Johannes* Andersson och Gustaf Johansson hafva båda uppnått 70 år; jag
JohannesJGlader 60 år och vi öfriga en ålder mellen 50 och 60 år med undantag
af mig Frans Jonsson, som blott är 47 år gammal.

Många af oss hafva haft och hafva ännu en stor barnskara att föda och
fostra. Sålunda har jag Johan Pettersson tio barn, däraf det äldsta 18 år gammalt,
och endast tre hemmavarande, jag August Robinsson åtta barn, däraf 6
hemmavarande, jag Frans Andersson åtta barn, däraf ännu 5 vistas i hemmet,

6

Motioner i Andra hammaren, Nr 65.

jag August Johansson sex barn, däraf ''4 hemmavarande, jag J. P. Källgren har
sex barn, däraf 3 hemmavarande.

För de fem större af oss innehafda torp hafva vi förut utgjort, förutom
körslor till en viss våglängd, sex mansdagsverken i veckan och fyrtioåtta kvinnsdagsverkén
om året, allt på egen kost för hvarje torp, som då hade en areal af
ungefär 13 k 14 tunnland. För ungefär fem år sedan nedsattes dagsverksskyldigheten
till tre mansdagsverken i veckan och tjugufyra kvinnsdagsverken om
året samtidigt hvarmed torparealen minskades till 8 å 9 tunnland för hvarje
torp. Numera erlägga undertecknade Johan Pettersson och Glader hvardera ett
årligt kontant arrende för torpen af 150 kronor i stället för den stadgade dagsverksskyldigheten.

För de mindre torpen, af livilka Johannes Andersson innehar ett om en
areal af 3—4 tunnland, erlägger Andersson kontant arrende med 65 kronor årligen;
jag August Johansson, som jämväl är barnfödd å domänen, utgör för
mitt torp med en areal af 3—4 tunnland ett mansdagsverke i veckan. Slutligen
innehar jag Gustaf Johansson ett litet torpställe om ej fullt ett tunnland jord,
hvarför jag fullgör femton dagsverken om året.

Torpens åbyggnader äro mer eller mindre förfallna, och de förbättringar,
som vid senast hållna syner påbjudits, äro endast delvis fullgjorda.

För oss, innehafvare af de större torpen med förut angifna dagsverksskyldighet
af tre mansdagsverken i veckan och tjugufyra kvinnsdagsverken årligen,
är det en tvingande nödvändighet att för utgörande af nämnda dagsverksskyldighet
hålla oss med dräng, därest icke våra vuxna söner vilja stanna i hemmet,
något som för hvar och en af oss medför en kostnad af omkring 500 kronor
årligen, lågt räknadt.

För oss alla har ett helt lifs oförtrutet, plikttroget arbete ej bjudit på stort
annat än ett knappt och ofta otillräckligt dagligt bröd, de hårdaste umbäranden
och ständiga, tärande bekymmer: sällan eller aldrig någon glädjeglimt i lifvet:
och hvarje ny arrendeperiod innebär tillika för oss nya anledningar till bekymmer
och ovisshet.

För hvarje år som går, blir det för oss, som för fullgörande af dagsverksskyldighet
nödgas hålla dräng, allt svårare att fullgöra denna vår skyldighet i
anseende till såväl svårigheten att anskaffa sådan, som de alltjämt stegrade
kostnaderna. Vi, som för närvarande åtnjuta lättnaden att till arrendatorn erlägga
kontant arrende för våra torp, äro alltid i ovisshet om en ny arrendator
fortfarande vill medgifva oss denna förmån.

Den beroende och ovissa ställning vi intaga till arrendeinnehafvaren gör
„ att våra vuxna barn numera lämna hemmen och ofta utvandra till städerna eller
emigrera till Amerika samt sålunda bidraga till att minska arbetskraften å landet.

Yi äro öfvertygade om att målet för Eders Kungl. Maj:ts omsorger om
statens domäner af ser ej allenast, att dess jord skötes väl och lämnar god afkastning
utan äfven och i lika hög grad att den därå bosatta befolkningen och
ej minst de många sträfsamma, under bekymmersamma förhållanden lefvande
jordbruksarbetare beredas en ljusare och mera tryggad ställning: och i den öfvertygelsen
hafva vi velat i största ödmjukhet hemställa att Eders Kungl. Maj:t

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 60.

\

täcktes tillåta oss vid den förnyade utarrenderingen af kronodomänen få af staten
direkt mot en kontant afgift arrendera våra torp eller, därest detta icke kan
medgifvas oss, att få friköpa torpen. Den förstnämnda utvägen vore för oss
den mest välkomna, då vi därigenom sluppe skuldsätta oss och ändock vunne en
i jämförelse med vår nuvarande ställning mer betryggad tillvaro å torpen.

Den invändning, som möjligen skulle kunna göras emot denna vår hemställan,
nämligen att torparne äro behöfliga såsom arbetskraft för kronodomänens
innehafvare, torde sakna all betydelse beträffande dem, hvilka redan nu erlägga
kontanta arrenden för sina torp.

Hvad angår oss öfriga torde arbetskraften icke genom att vi erhålla en
mera själfständig ställning gå förlorad för domänens innehafvare, och för öfrigt
torde väl tidpunkten för en omläggning af hela torparesystemet, som enligt vårt
förmenande icke kan länge upprätthållas, numera redan vara inne.

I stället för att på en enda hand sammanhålla hela denna stora kronodomän
om ett tusentals tunnland odlad jord, skulle det enligt vårt förmenande
vara till större båtnad och lycka för ett flertal människor, om domänen delades
i mindre egendomar och utarrenderades på flera händer, då ju förökandet af den
jordbrukande befolkningen måste vara till största lycka för vårt land.

De flesta af oss hafva ju, mänskligt att döma, snart nått lifvets gräns, men
ett tillmötesgående af vår ödmjuka hemställan skulle ju måhända kunna bevara
och bibehålla de gamla hemmen i våra barns, händer i stället för att dessa nu
genom för handen varande förhållanden så småningom drifvas från hus och hem.

Gudhem den 4 januari 1912.

Underdånigst

Hr 66.

Af herr Kronlund, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder
för vinnande af större öfverskadlighet angående
de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomåner m. m.

Statens utarrenderade jordbruksdomåner representera ett stort värde.
De uppskattades år 1909 till 60,557,000 kronor; i arrendeafgift för dessa
ingingo till statsverket samma år i netto 1,847,000 kronor, utgörande sålunda
endast omkring tre procent å kapitalvärdet. Dessa arrendeafgifter
torde emellertid utgöra en otillförlitlig mätare af statens inkomster från dessa
domäner.