Motioner i Andra kammaren, nr 650

Motion 1945:650 Andra kammaren - höst

Motioner i Andra kammaren, nr 650.

3

Nr 650.

Av herr Hagberg i Luleå m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 342, med förslag till lag om
verkställighet av frihetsstraff m. m.

Den i propositionen nr 342 föreslagna reformeringen av svenskt fångvårdsväsen
innebär utan tvekan ett stort framsteg på straffverkställighetens
område.

Strafflagsberedningens betänkande, vilket i stort sett mottagits med tillfredsställelse
av både sakkunskap och lekmän, visar klart hur trängande
behovet av en reformering är. Känslan av att det vore på hög tid med
reformer på detta område är den genomgående tendensen i de remissvar
som avgivits. Det är därför beklagligt att Kungl. Majit i den nu föreliggande
propositionen inte ansett sig helt kunna följa det förslag som strafflagsberedningen
avgivit.

Yi hysa den uppfattningen att riksdagen vid behandlingen av denna
fråga bör eftersträva så långt gående reformering av straffverkställighetslagen
som möjligt för att kunna uppnå det resultat som ur samhällets synpunkt
är mest fördelaktigt, nämligen att göra allt vad göras kan för att
söka återföra största möjliga antal av dem som intagits i dessa anstalter till
samhällsnyttiga individer.

Med utgångspunkt från detta anse vi oss böra föreslå en enligt vår mening
med den allmänna utvecklingen mera överensstämmande formulering av
vissa paragrafer i föreliggande förslag.

I paragraf 4 har föreslagits tillsättandet av anstaltsnämnder vilka ha att
tillsammans med styresmannen överlägga örn vissa för de intagna mycket
betydelsefulla frågor. Därest man vill uppnå någon effekt med tillsättandet
av dessa nämnder är det enligt vår mening ofrånkomligt att anstaltsnämnderna
ges en större befogenhet än vad i propositionen avses. Att överhuvud
taget tanken på skapandet av sådana nämnder uppstått kan enligt vår
mening inte innebära annat än ett erkännande av att det nuvarande tillståndet
med enväldiga beslut i mycket vitala frågor inte står i överensstämmelse
med ett modernt betraktelsesätt. Enligt strafflagsberedningens
betänkande skulle avsikten med tillsättandet av dessa nämnder vara att
skapa ett större mått av förtroende för fångvårdsmyndigheternas oväld i
behandlingen av de intagna. Även örn tillsättandet av dessa nämnder i och
för sig innebär ett stort steg framåt, synes det oss som om själva syftet
med deras tillkomst i betänklig grad försvagas om de endast tilldelas rådgivande
karaktär.

Inom alla andra områden i ett demokratiskt samhälle eftersträvas en utvidgning
av demokratien, d. v. s. ett avståndstagande från det tillstånd då

4

Motioner i Andra kammaren, nr 650.

det låg i enskilda människors makt att besluta i för andra medborgare
viktiga frågor. Enligt vår mening måste det betraktas såsom avvita att en
enda människa ges makt att utan inblandning avgöra för de intagna mycket
allvarliga frågor.

Utan att därmed vilja rikta någon anmärkning mot fångvårdsanstalternas
styresmän är det ofrånkomligt att misstankar uppstå både utom oell inom
fängelserna att de intagna äro rättslösa, i vad det gäller förhållandena inom
anstalterna. Helt kan inte heller den tanken avvisas, att det förekommit
och alltjämt förekommer orättvisor inför vilka de intagna stå tämligen rättslösa
så länge deras väl och ve är beroende av en enda persons godtyckliga
avgöranden.

Ur denna synpunkt är det självklart, att tillkomsten av ett kollektivt
organ, anstaltsnämnden, verksamt kan bidraga till att skapa förtroende för
behandlingen av fångvårdsanstalternas klientel. Därest anstaltsnämnderna
bli en garanti för oväld i behandlingen av fångarna har man enligt vår
mening även lagt en bättre grund för ett återförande av de intagna till
samhällsnyttiga människor.

Även örn strafflagsberedningens majoritet inte kunnat vinnas för ett sådant
förslag är det ostridigt att det av barnavårdsinspektrisen Göta Bosén reservationsvis
framförda förslaget bättre motsvarar det syfte utredningen gjort
sig till tolk för. Hon anför bland annat följande i sin reservation:

»Örn tyngdpunkten inom fångvården, såsom beredningen framhåller, skall
förskjutas från bevakningstjänst till arbetsdrift och social verksamhet, är
det oundgängligen nödvändigt, att representanter i anstaltsnämnden erhålla
större möjligheter att hävda de sociala synpunkterna. Så kan enligt min
min mening endast bliva fallet, örn anstaltsnämnden erhåller medbestämmanderätt
i frågor som röra behandlingen av fångarna och fängelsets
skötsel.»

Yi vilja med utgångspunkt från detta resonnemang föreslå, att de planerade
anstaltsnämnderna erhålla medbestämmanderätt i frågor örn de intagnas
behandling och anordnandet av eftervård åt dem.

Sammansättningen av dessa anstaltsnämnder är naturligtvis ingen oviktig
fråga. För att en sådan nämnd skall kunna arbeta rationellt är det säkert
av behovet påkallat att en del av dess ledamöter är anställd vid anstalten
i fråga. Att utan närmare riktlinjer angiva att utöver styresmannen minst
två befattningshavare skola vara ledamöter av nämnden kan dock i vissa
fall leda till icke önskat resultat. Det är ju dock så att inte endast de
intagna fångarna utan även de under honom lydande befattningshavarna
stå i beroende ställning till styresmannen. Att detta beroende i vissa fall
kan inverka på besluten torde av ingen kunna bestridas. Därför hade det
varit bättre örn lekmannainflytandet i nämnden lämnats större plats.

Örn riksdagen dock accepterar denna bestämmelse vilja vi föreslå att
den ene av dessa två befattningshavare skall vara den vid anstalten tjänstgörande
kuratorn. Propositionens förslag att den ene av de av länsstyrelsen
valda representanterna skall hava varit innehavare av domarämbete
eller eljest vara lagfaren synes oss sakna all grund.

Motioner i Andra kammaren, nr 650.

5

I de flesta inom anstalterna förekommande frågor som nämnderna skulle
komma att behandla synes det oss vara ett mera uppenbart behov, att i
detta fall föreskrift ges att en läkare eller annars socialt arbetande person
erhåller plats. I detta fall synes oss beredningens förslag mera överensstämmande
med det syfte nämnderna skulle komma att få. Där föreslås att
de av länsstyrelsen utsedda personerna skola hava »insikt och erfarenhet
rörande social hjälpverksamhet, rättshjälp eller liknande arbete». Örn tyngdpunkten
inom fångvården skall förskjutas till social verksamhet, borde därav
logiskt följa ett större inflytande från socialt verksamma personer i de planerade
anstaltsnämnderna.

I överensstämmelse med vårt resonemang örn anstaltsnämndernas funktion
följer, att en förändring bör ske i alla de paragrafer där styresmannen
föreslagits få enväldig rätt att besluta i frågor som röra behandlingen av
fångarna. I vissa fall är det ogörligt att hela nämnden sammanträder för
besluts fattande. Det kan förekomma sådana fall där en viss fara skulle
uppstå vid uppskov med besluten. Även i sådana fall skulle större rättssäkerhet
uppnås genom en föreskrift att minst en av de befattningshavare
vilka skola tillhöra nämnden tillsammans med styresmannen har att fatta
beslut för att sedermera, så fort ske kan, beslutet bör underställas hela
nämnden för godkännande. Sålunda bör paragraf 25 tredje stycket ändras
så att styresmannen jämte minst en av anstaltsnämndens övriga ledamöter
äger besluta i där förekommande fall.

I paragraf 34 upptages föreskrift örn de intagnas korrespondens med
yttervärlden. Den där utformade principen synes oss vara stridande mot
den nya anda som annars besjälar föreliggande förslag. Därest straffverkställighetens
funktion skall vara att eftersträva ett återförande av de intagna
till samhällsnyttiga människor, synes det oss strida mot detta syfte att intagen
förvägras rätten att avsända eller mottaga skriftligt meddelande. Därest
de intagna skola göras beredda att en dag träda ut i det offentliga livet,
borde väl därav följa att de lämnas möjlighet till största möjliga kontakt
med världen utanför fångvårdsanstalterna. Det går naturligtvis inte att bestrida
att det förekommer sådana fall där en censur är absolut oundviklig,
men vi skulle tro att dessa fall motsvara en mycket liten del av fångvårdsklientelet.
Enligt vår mening bör lagen i detta stycke utformas så att intagen
som regel äger rätt att avsända och mottaga skriftliga meddelanden.
Därest det i något fall skulle visa sig nödvändigt att kvarhålla sådant meddelande,
bör även anstaltsnämnden meddelas för godkännande av åtgärden.

Den i paragraf 40 behandlade s. k. eftervården har såväl av strafflagsberedningen
som av Kungl. Majit accepterats i det skick den har för närvarande.
Trots de tråkiga erfarenheter som vunnits av det nuvarande systemet,
då de frigivna ha en onödigt tung och svår väg att gå, lia inga
åtgärder föreslagits för att skapa statligt ansvariga organ som skulle omhänderha
de frigivnas anpassning i samhället.

Enligt vår mening är det osunt att i lag fastställa, att ansvaret för den
s. k. eftervården för frigivna, i så stor utsträckning som faktiskt är fallet,

6

Motioner i Andra kammaren, nr 650.

skall överlåtas på enskilda hjälporgan. Att de existerande enskilda hjälporganen,
trots många gånger god vilja, icke i större utsträckning lyckats
befordra de frigivnas anpassning torde vara ostridigt.

Då detta är en fråga örn skapandet av statligt ansvariga organ som ha
medel till Sitt förfogande för att bispringa de frigivna, vilken fråga icke
upptagits av strafflagsberedningen, sakna vi möjlighet att mr föreslå några
konkreta åtgärder på detta område.

Den i paragraf 59 upptagna bestämmelsen örn undervisning och utbildning
för de intagna har tyvärr följt praxis att uppställa skyldigheter och
förmåner efter könsprincipen. Det borde i vår tid vara en förlegad uppfattning,
att undervisning och utbildning skola göras beroende av till vilket
kön vederbörande hör. I vår tid torde yrkesutbildning och annan under,
visning vara lika nödvändig för såväl män som kvinnor, varför vi i detta
fall anse oss böra föreslå ett borttagande av könsbestämmelsen vid frågan
örn undervisning och annan utbildning.

I paragraf 69 stipuleras, att fängelsefånge äger fritt förfoga över intjänt
arbetspremie. Övriga intagnas invänta medel skola emellertid delas i två
lika delar, varav endast den ena hälften fritt får disponeras av den intagne.
Den på grundval av denna bestämmelse uppbyggda fördelningsprincipen av
disponibla och besparade medel har dock enligt vår mening fått en något
olycklig utformning. I paragraf 70 föreskrives nämligen, att endast disponibla
medel få av den intagne nyttjas för understöd åt närstående. Även
örn förslaget i nästkommande paragraf öppnar en möjlighet för den intagne
att med fångvårdsstyrelsens medgivande även anlita besparade medel för
understöd åt anhöriga, fastslås här såsom regel att endast disponibla medel
få brukas för understöd åt närstående. Detta är en felaktig princip. De
av fångvården omhändertagna, vilka själva önska att efter måttet av sin förmåga
hjälpa familjen eller annan nära anhörig, borde utan några som helst
restriktioner eller särskilda svårigheter lämnas sådan möjlighet.

På grund av detta vilja vi föreslå, att både disponibla och besparade
medel skola få användas för understöd åt familj eller andra närstående.

I paragraf 76 i det nu behandlade förslaget örn straffverkställighet har
ett betänkligt avsteg tagits från principen örn största möjliga rättssäkerhet.
I nämnda paragraf har fångvårdsstyrelsen givits befogenhet att döma till
förlängning av strafftiden å ända upp till tre månader. Aven örn denna
bestämmelse har motiverats med förekomsten av svårare disciplinbrott anse
vi densamma icke vara godtagbar. För andra medborgare som inte varit
eller äro i delo med rättvisan föreskrives, att de äga rätt att påkalla juridisk
hjälp för att föra sin talan, inkalla vittnen o. s. v., men för dem som befinna
sig inom fångvårdsanstalt är det tillräckligt att en enskild styresman
så påfordrar för att fångvårdsstyrelsen utan övlig rannsakan skall utdöma
frihetsstraff.

Därest så svåra disciplinbrott förekomma, att de inte kunna beivras med
de medel som i paragraf 75 ställas till fångvårdsmyndigheternas förfogande,
borde enligt vår mening dessa brott upptagas av domstol för laga rannsakan

7

Motioner i Andra kammaren, nr 650.

och dom. I överensstämmelse med denna uppfattning vilja vi därför föreslå
att hela paragraf 76 slopas och att, örn så befinnes nödvändigt, en bestämmelse
införes som hänvisar svårare disciplinförbrytelser till handläggning
vid domstol.

På grund av vad vi ovan anfört föreslås,

att riksdagen beslutar bifalla proposition nr 342 med följande
ändrade lydelse av nedan angivna paragrafer:

3 §•

Under fångvårdsstyrelsen beslutar, där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts
styresman jämte anstaltsnämnden i frågor angående de intagnas
behandling och anordnande av eftervård för dem.

4 §•

Vid fångvårdsanstalt skall finnas anstaltsnämnd, bestående av styresmannen,
minst två andra befattningshavare vid anstalten, varav den ene bör
vara anstaltens kurator, samt minst två av länsstyrelsen utsedda personer
med insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet, rättshjälp eller
liknande arbete.

Styresmannen skall, där det kan ske utan dröjsmål, till beslut i nämnden
upptaga frågor örn fånges hållande i enrum under arbete eller fritid — —
— ledamot.

Utöver---anstalten.

De av----behandling.

25 §.

Intagen skall--— möjligt förebyggas.

Därest men för —--av sådant men.

Örn det erfordras för upprätthållande av ordning och säkerhet inom anstalten,
äger styresmannen jämte en av anstaltsnämndens övriga ledamöter
besluta örn inskränkning i de förmåner som enligt denna lag tillkomma intagen.
Beslutet skall fortast möjligt underställas anstaltsnämnden.

34 §.

Intagen äger rätt att avsända och mottaga skriftligt meddelande. Dock
äger styresmannen eller den han i sitt ställe förordnar, granska innehållet
i sådant meddelande, och örn skäl därtill finnes hindra dess avsändande
eller mottagande.

Beslutas sådan åtgärd underställe styresmannen ofördröjligen den anstaltsnämnden
för godkännande.

Intagen må ej---finnes olämpligt.

Brev från —--förut granskats.

Om brev---underrättas därom.

49 §.

Fånge som---är avslutad.

Finner styresmannen och anstaltsnämnden, med hänsyn till — — —
varje gång.

Då fånge —--under arbetstiden.

8

Motioner i Andra kammaren, nr 650.

59 §•

■ Undervisning och utbildning skola meddelas i industriellt yrke, hantverk
jordbruk husligt arbete och, där det låter sig göra, i annat lämpligt yrke.

I ovigt skall---fångvårdsstyrelsen bestämmer.

Särskild uppmärksamhet---och idrott.

7° §.

Disponibla och besparade medel må av den intagne användas till understöd
åt närstående. Disponibla medel må även användas till gäldande av
skadestånd eller fullgörande, av annan förpliktelse ävensom till inköp av
varor som tillhandahållas vid anstalten eller till annan personlig förmån
vartill han är berättigad.

att 76 § med den förändring i paragrafernas ordningsföljd
och numrering, som därav följer, utgår;

att vid ett antagande av ovanstående ändrade lydelse eventuellt
därav nödvändiggjorda förändringar i andra lagrum måtte
beslutas.

Stockholm den 1 november 1945.

H. Hagberg. Axel Nordström. K. E. Senander.

Helmer Holmberg. Erik Jansson.