Motioner i Andra kammaren, nr 64 år 1957 (Motion 1957:64 Andra kammaren)

Nr 64—71

Motioner i Andra kammaren, nr 64 år 1957

Nr 64

Av fröken Karlsson m. fl., om eu snabb översyn av folktandvården.

Gällande folktandvårdsförfattningar äro i sina väsentliga delar utfärdade
år 1938 och trädde i kraft den 1 januari 1939. På basis av vunna erfarenheter
m. m. framlade 1946 års folktandvårdssakkunniga ett betänkande
med förslag till vissa förändringar inom folktandvården, vilket efter
vederbörliga justeringar antogs av riksdagen i maj 1950. De med anledning
härav utfärdade nya folktandvårdsförfattningarna trädde i kraft den 1
januari 1951. Dessa medförde rätt genomgripande reformer inom folktandvården.
Läget inom densamma har utan tvivel sedan dess alltmer förändrats
till det bättre. Men fortfarande äro förhållandena inom folktandvården
som bekant bekymmersamma i olika hänseenden. Orsakerna härtill få
främst sökas i det stora aktuella vårdbehovet samt i bristen på tandläkare,
en brist, som först efter hand kan täckas genom en ökad examination. Det
är emellertid enligt mångas mening, bl. a. fackmännens, tydligt, att folktandvårdens
begränsade resurser skulle kunna utnyttjas mera ändamålsenligt
och dess kapacitet även ökas icke oväsentligt, om ytterligare vissa
organisatoriska förändringar genomfördes. I olika sammanhang under
senare år ha de härmed förknippade problemen visserligen varit föremål
för statsmakternas särskilda intresse och uppmärksamhet, men detta har
ännu icke i allo lett till enligt vår mening önskvärda förbättringar inom
folktandvården. På grund härav anföres i korthet följande.

Det är givetvis ett både allmänt och enskilt intresse, att folktandvården
med de resurser, som stå till buds, fungerar så effektivt som möjligt. Det
är därför bl. a. nödvändigt, att vårdens uppbyggnad i möjligaste mån sker
planmässigt. Principiellt bör sålunda i en första etapp barn- och ungdomstandvården
successivt uppbyggas med början från sexårsåldern.
Först när denna utbyggnad skett och den förebyggande tandvården
fortskridit så långt, att den infriat förhoppningarna om resultat i
form av reducerad kariesfrekvens och därigenom minskat det relativa
behovet av konserverande (reparativ) tandvård, först då kan
tid bli övrig i större utsträckning för vård åt vuxna. Att en utbyggnad
av barn- och ungdomstandvården enligt ovan måste ske på viss
temporär bekostnad av tandvården för vuxna är naturligtvis beklagligt
men kan till fullo motiveras av att vården av barnens och ungdomens
tänder är den grundläggande och därmed den ojämförligt viktigaste.
Skötes denna vård på angivet sätt, kan det förväntas, att de sålunda

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 4 sand. Nr 64—71

Motioner i Andra kammaren, nr 6A är 1957

behandlade som vuxna kräva mindre omfattande vård. Som bekant befinner
sig emellertid för närvarande barntandvården i en kritisk situation, som
tyvärr medför en spoliering av vad som tidigare planmässigt uppbyggts och
som därigenom hotar att starkt reducera effektiviteten av denna viktiga,
grundläggande vårdform. Flera omständigheter ha därvid medverkat, såsom
de stora barnkullarna i början och mitten av 40-talet, barnens försämrade
tandtillstånd, bristen på tandläkare m. m. Detta har medfört, att
man icke har kunnat tillfredsställa det starkt ökade tandvårdsbehovet
bland barn och ungdom. För att avhjälpa denna situation ha statsmakterna
primärt anbefallt ökad kariesprofylaktisk verksamhet inom folktandvården
och ökad examination av tandläkare. Detta är emellertid helt naturligt
saker, som först så småningom kunna förväntas ge önskad effekt. Därför
bör ånyo övervägas tillgripandet av mera omedelbart verkande åtgärder.
Hit hör framför allt utökandet av behandlingstiden för barn- och ungdomstandvården
på viss bekostnad av tiden för vuxentandvård genom att särskilt
ungdomstandvården (för 16—19-åringar) ges företräde under den
behandlingstid, som är tillmätt för vuxna.

En faktor, som självklart betyder åtskilligt för folktandvårdens utbyggnad
och effektivitet, är att tandläkarnas tjänstgöringsförhållanden utformas
så, att rekryteringen underlättas. Med det stora och otillfredsställda
behov av arbetskraft i folktandvården, som är för handen och som väntas
länge bestå, gäller det sålunda att till folktandvården attrahera så goda
och så många arbetskrafter som möjligt. En förutsättning härför är bl. a.,
att den kvinnliga arbetskraften tillvaratages och erbjudes sådana arbetsförhållanden,
att den icke undandrages den offentliga tandvården. Som
samhället av i dag har utvecklats, ställes den gifta yrkeskvinnan allt oftare
inför valet att antingen axla den dubbla bördan av yrkesarbete och hemarbete
eller avstå från sitt yrke.

De i städerna sedan lång tid tillbaka förekommande bamtandläkartjänstema
ha i stor omfattning rekryterats bland de kvinnliga tandläkarna.
Allt tyder också på att dessa äro särskilt intresserade och lämpade för bamtandvården.
Denna relativt goda rekrytering har hittills också möjliggjorts
genom att tjänstgöringstiden varit lämpligt anpassad. På basis av den erfarenhet,
som härutinnan förelåg, framlade också 1946 års folktandvårdssakkunniga
förslag om ordnandet av deltids- och s. k. avkortade heltidstjänster
inom folktandvården. Förslaget om deltids- och avkortade heltidstjänster
vann emellertid icke vare sig Kungl. Maj:ts (prop. nr 48/1950)
eller riksdagens gehör, vilket enligt vår mening var beklagligt. Huvudmännens
möjligheter att reglera arbetstiden på ett för tandvården ändamålsenligt
sätt blevo sålunda fortfarande beskurna. Tillbörlig hänsyn har
sålunda ej kunnat tagas till befattningarnas art, klientelets beskaffenhet,

Motioner i Andra kammaren, nr 64 år 1S57

organisatoriska skäl och rekryteringsmöjligheter. På grund härav ha dessa
och därmed sammanhängande spörsmål under senare år varit föremål för
fortsatta offentliga utredningar, förhandlingar, framställningar, propositioner,
motioner m. m. utan att tjänstgöringsförhållandena för tandläkarna
i folktandvården fått en enligt vår mening lämplig lösning. Här skall ej
ens i korhet relateras de viktigaste faserna av allt detta omfattande arbete
rörande dessa komplicerade frågor, och det synes ej heller nödvändigt för
denna motion. Vi inskränka oss därför nu till att erinra om riksdagens beslut
i maj 1956 i anledning av propositionen (nr 160/1956) angående arbetstiden
inom folktandvården. I den genom detta beslut förändrade folktand
vårdsförfattningen, som trädde i kraft den 1 juli 1956 (SFS 291/1956),
bestämmes att fast tandläkares arbetstid skall utgöra i genomsnitt 42
timmar per vecka, dock att tandläkare, som har vård om vissa närmare angivna
svårbehandlade barn, må få sin arbetstid minskad till 39 timmar per
vecka. Vissa övergångsbestämmelser förutses även i författningen. För
dem som tillträda ny befattning inom de landstingsfria städerna efter den
1 juli 1956 blir det emellertid annan arbetstid än den som gäller för de nuvarande
befattningshavarna. Enligt initierade fackmäns bestämda uppfattning,
vilken vi dela, komma härigenom att uppstå ökade svårigheter för
rekrytering av tandläkare till folktandvården, särskilt med hänsyn till möjligheterna
att i önskvärd omfattning sköta barntandvården. På grund härav
synes det oss vara en angelägenhet av största vikt att hithörande arbetstidsfrågor
ånyo upptagas för skyndsam behandling och ges en lösning
som underlättar rekryteringen av tandläkare till den offentliga barntandvården.

Distriktstandläkarnas arbetstid bör helt naturligt koncentreras till det
egentliga tandvårdsarbetet. Det har emellertid från olika håll uppgivits, att
det administrativa arbetet med journaler, rapporter, berättelser m. m.,
d. v. s. skrivarbetet, är rätt tidskrävande. Även om förenklingar härvidlag
redan ha genomförts till det bättre, synes likväl, på basis av den erfarenhet
som under senare år vunnits, ytterligare rationalisering kunna vidtagas.
Några enskildheter skola här icke beröras — det bör närmast tillkomma
de initierade fackmännen att söka uppnå fortsatta förbättringar —
men vi vilja likväl påpeka den dualism i redovisningssystemet, som onekligen
har uppstått genom att landstingens och statens redovisningsår icke
sammanfalla och som synes ha medfört onödigt komplicerade anordningar
och skrivarbete. Samtidigt, eller snarare dessförinnan, torde en viss översyn
av folktandvårdsförfattningama och övriga gällande bestämmelser och
föreskrifter inom folktandvården böra ske av sakkunniga i förenklande och
förtydligande riktning, så att den praktiska tillämpningen underlättas
bl. a. beträffande administration, redovisning m. m. Om tiden för skriv -

Motioner i Andra kammaren, nr 64 år 1957

arbete och liknande på så sätt skulle kunna reduceras och följaktligen tiden
utökas för det egentliga tandvårdsarbetet, så vore härmed åtskilligt vunnet.
Under åberopande av ovanstående hemställa vi,

att riksdagen måtte besluta att uppdraga åt Kungl. Maj :t
att låta föranstalta om en snabb övérsyn av folktandvården,
särskilt i de hänseenden som ovan anförts.

Stockholm den 22 januari 1957

Eva Karlsson

Jöns Nilsson Etty Eriksson

i Bästekille

Carl Jönsson

Eric Nilsson Karin Wetterström

i Svalöv

Märta Boman Gust. Nilsson

i Göingegården