Motioner i Andra kammaren, nr 633 år 1961 (Motion 1961:633 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 633 år 1961

Nr 633

Av herrar Källenius och Löfroth, angående det ekonomiska ansvaret
för kommunal verksamhet genom särskilda rättssubjekt.

(Lika lydande med motion nr 534 i Första kammaren)

Anlitande av särskilda rättssubjekt i offentlig verksamhet har under senare
tid fått allt större utbredning och i olika sammanhang blivit föremål
för överväganden. I fjol avgav sålunda 1953 års utredning rörande de statliga
företagsformerna sitt slutbetänkande (SOU 1960: 32), som under hösten
blivit föremål för remissbehandling. Sedan våren 1959 har den då tillsatta
kommunalrättskommittén haft att utreda motsvarande frågor för kommunalförvaltningens
del. Enligt förljudande har denna kommitté dock icke
ännu gripit sig an uppgiften, förmodligen enär man velat avvakta slutförandet
av 1953 års utredning; vid tillsättandet av kommunalrättskommittén
förutsattes i själva verket att kommittén skulle söka tillgodogöra sig de resultat
vartill utredningen beträffande de statliga företagsformerna kunde
komma.

I vad mån kommunalrättskommittén kan utvinna någonting positivt av
det nu framlagda betänkandet om de statliga företagsformerna förefaller
ovisst. Det vill synas som om problemen för kommunalförvaltningens vidkommande
i ganska stor utsträckning skilja sig från dem som inställa sig
vid anlitande av särskilda rättssubjekt inom den statliga sektorn. Intresselösa
för de statsägda företagen äro å andra sidan de i direktiven för kommunalrättskommittén
särskilt apostroferade riskerna för att i bolagsform
driven kommunalförvaltning kan komma i konflikt med kommunallagens
kompetensregler eller den inom kommunalrätten upprätthållna principen att
kommunal verksamhet icke uteslutande får ha till syfte att tillgodose vinstintressen.

Andra i direktiven icke uppmärksammade olikheter mellan situationerna
i fråga om stats- och kommunalförvaltning förekomma också. Vid statlig
bolagsdrift har syftet med den valda företagsformen väsentligen varit att
skapa friare och samtidigt effektivare arbetsformer. Valet av företagsform
har däremot ej betingats av någon önskan att eliminera statens ekonomiska
ansvar för verksamheten. Om det statsägda företagets driftresultat varit
otillfredsställande eller betydande extra investeringar krävts för att göra
driften lönsam eller mindre förlustbringandc har statsverket tillskjutit behövliga
medel. De enskilda som trätt i affärskontakt med företaget ha aldrig

Motioner i Andra kammaren, nr 633 år 1961

behövt ifrågasätta statsverkets vilja att om så skulle krävas i företagets
ställe fullgöra dess förbindelser.

Även beträffande kommunerna har givetvis effektivitetskravet varit av
avgörande betydelse för valet av företagsform. Det skulle också vara orätt
att påstå att kommunerna i gemen skulle uppträtt på annat sätt än statsverket
gentemot de kommunägda bolagens fordringsägare. Även från kommunalt
håll har man hittills regelmässigt känt ett moraliskt ansvar för sina
oftast av ledande kommunalmän styrda bolag och vid behov genom tillskjutna
bidrag av skattemedel gjort det möjligt för dessa företag att honorera
sina förbindelser i lägen då de själva saknat möjlighet därtill. Undantag från
detta regelmässiga uppträdande från kommunalt håll kan emellertid inträffa.

För någon tid sedan hände att en lapplandskommun och det däri befintliga
municipalsamhället gemensamt engagerade sig i ett hotellföretag. Detta
engagemang var på grund av bristen på resanderum i centralorten i och för
sig motiverat. Under ärendets beredning fann man emellertid lämpligt att
utvidga planerna så att det tillämnade hotellföretaget även skulle tillgodose
turistintresset. Hotellet kom därför att bli av annan storlek och standard än
det skulle fått om det endast haft den ursprungliga blygsammare uppgiften.

För företaget hade anlitats aktiebolagsform, även detta i och för sig en
normal form för kommunal hotellrörelse. Kommunen tecknade aktier för
ett belopp av 200 000, municipalsamhället, som egentligen saknade befogenhet
därtill, aktier för ett belopp av 50 000 kronor. Vidare överlät kommunen
viss tomtmark på bolaget och iklädde sig därutöver vissa borgensåtaganden
för erforderliga byggnadskreditiv. Under byggandet visade sig uppgjorda
kostnadskalkyler minst sagt bristfälliga. Hotellet kom att kosta halvannan
miljon mer än man tänkt sig. Sedan hotellet färdigställts och kommit
i gång blev det snart tydligt att intäkterna inte förslogo att täcka med
byggenskapen och driften förenade kostnader. Att här i detalj återberätta
vad som sedan inträffade har ingen mening. Efter ändlösa förhandlingar,
styrelse- och fullmäktigebeslut, blev det så småningom klart att kommunen
inte ville påtaga sig större ekonomiska engagemang än de redan gjorda.
Företaget försattes i konkurs. Boet hade en brist på närmare en miljon.
D-e företag som engagerat sig i hotellet i tron att kommunen i sista hand
skulle bära förlustriskerna åsamkades stora förluster.

Anledning saknas att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om
vem, styrelsen eller de kommunala myndigheterna, som haft största skulden
till det inträffade. Kvar står emellertid att fallissemanget blivit en varning
för banker, entreprenörer och leverantörer att i framtiden iakttaga försiktighet
och skaffa sig garantier innan man träder i affärsförbindelse med
kommunägda bolag. Det kan emellertid ifrågasättas om man bör stanna vid
detta. Den i bolagsform eller genom andra självständiga rättssubjekt drivna

Motioner i Andra kammaren, nr 633 år 196i

kommunala verksamheten har under senare år fått väldig omfattning. Genomgående
torde det förhålla sig så att kreditgivare, företag och allmänhet
ansett sig ha grundad anledning att tro att den i dessa företagsformer drivna
verksamheten garanterats ekonomiskt av de kommuner som igångsatt företaget.
Arvidsjaursfallet visar emellertid att detta förtroende numera inte
längre kan göra anspråk på att vara »grundmurat».

Utan att i detta sammanhang draga upp frågan huruvida kommunernas
möjligheter att anlita särskilt bildade rättssubjekt böra begränsas, synas skäl
föreligga att undersöka om icke kommunerna borde tillförbindas att vid
startandet av dylika företag ikläda sig särskilda ekonomiska garantier. I
vilken form detta bör ske kan inte utan närmare utredning anges. Olika
alternativ stå här öppna. Teoretiskt möjligt men praktiskt troligen ogenomförbart
skulle vara att i likhet med vad som (jfr statsverkspropositionen
1961 Kapitalbudgeten, sid. 31) föreslagits i fråga om s. k. byggmästarbildade
bostadsrättsföreningar söka få till stånd ett särskilt kontroll- och garantiföretag
för kommunala bolags åtaganden. Andra tänkbara alternativ vore
att föreskriva kommunal borgen i viss utsträckning för kommunägda företags
förbindelser eller genom lagstiftning skapa en särskilt för kommuner
avsedd företagsform. Det ligger utom ramen för denna motion att presentera
konkreta förslag härutinnan. Uppenbart är emellertid att hithörande spörsmål
böra prövas i samband med de problemkomplex som kommunalrättskommittén
redan fått i uppdrag att utreda.

Under åberopande av vad sålunda framförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande det ekonomiska ansvaret för kommunal
verksamhet, som drivs med anlitande av särskilt bildade
rättssubjekt.

Stockholm den 26 januari 1961

Sten Källenius

John G. Löfroth