Motioner i Andra kammaren, nr 632

Motion 1950:632 Andra kammaren - höst

Motioner i Andra kammaren, nr 632.

1

Nr 632.

Av herr Senander m. fl., i anledning av Kungi. Maj:ts proposition,
nr 249, angående tillfälliga tillägg å vissa löner
och pensioner.

I proposition nr 249 föreslås, att den åt statstjänarna utlovade kompensationen
för att de tidigare än andra grupper underkastat sig den s. k. inkomststabiliseringen
skall utgå i form av ett tillfälligt lönetillägg motsvarande
tre procent av grundlönen under ett halvt år, dock lägst 100 kronor
och högst 216 kronor. Tillägget skall beräknas med hänsyn till förhållandena
under tiden den 1 juni till den 1 november 1950 och utgå till den, som
sistnämnda dag innehar anställning av ifrågavarande slag.

Tillägg skall också utgå till den, som den 30 november i år uppbär tjänsteeller
familjepension, och utgöres av tre procent av pensionens grundbelopp,
dock lägst 70 kronor och högst 144 kronor.

Förslaget har mötts med de starkaste missnöjesyttringar från statstjänarna.
Ett stort antal statstjänarorganisationer och opinionsmöten för statstjänarna
har protesterat mot förslaget och betecknat det som en utmaning
mot statstjänarnas rätt att få en rimlig kompensation för förlusterna. Som
ett minimum har rests kravet på en engångsersättning av 500 kronor. Detta
belopp har ansetts endast täcka statstjänarnas förluster på grund av att de
tidigare än andra grupper underkastat sig den s. k. inkomststabiliseringen.
Det innesluter däremot ingen kompensation för den högst betydande eftersläpning
i förhållande till den allmänna inkomstutvecklingen som ägt rum
sedan den 1 juli 1947, då statstjänarna fingo vidkännas lönestopp. Inte heller
ha därvid tagits i betraktande de ytterst försämrade befordringsmöjligheter,
som inträtt genom den stränga restriktivitet i fråga om tillsättandet
av behövliga befattningar som följt i lönestoppspolitikens släptåg.

Ingen kan med skäl bestrida det berättigade i statstjänarnas missnöje
med statsmakternas lönepolitik. Stora grupper statstjänare ha avlöningar,
som icke medgiva en människovärdig existens. Extraarbete på fritid förekommer
i stor utsträckning. En undersökning som Svenska tullmannaförbundets
avdelning i Göteborg företagit på anmodan av statens institut för
folkhälsan, till vilket avdelningen tidigare vänt sig med klagomål över den
hårda nattjänstgöringen, visar att av 360 nattvaktspliktiga tjänstemän vid
tullbevakningen i Göteborg utföra 195 extraarbete på fritid efter nattjänst
och på sön- och helgdagar. De arbeta som stuveriarbetare, transportarbetare,
cykelbud, metallarbetare, bärare vid begravningsbyråer etc. I ett 30-tal fall
förekommer extraarbete i postverket.

I Bihang till riksdagens protokoll 1950. 4 sand. Nr 632—637.

2

Motioner i Andra kammaren, nr 632.

Det är de dåliga löneförhållandena, som tvinga framför allt de yngre
statstjänarna att på tider, då de enligt gällande arbetstidsföreskrifter skola
åtnjuta sön- och helgdagsledighet eller vila efter en synnerligen ansträngande
nattjänst, utföra extraarbete på annat håll än inom det egna verket.
Ingen kan förneka att det är ett i hög grad orimligt tillstånd, att statstjänare
betalas så dåligt, att de på övertid tvingas arbeta i exempelvis annat
statsverk mot en betalning som utgår för ordinarie arbetstid. Ett sådant tillstånd
har ingenting gemensamt med en anständig statlig lönepolitik och
står i skarpaste motsättning till den lagfästade principen om åtta timmars
arbetsdag.

Försämringen av statstjänarnas reallön är betydande. Även om reglerna
beträffande det rörliga tillägget varit i kraft, skulle underkompensationen
varit avsevärd. Det rörliga tillägget ger som bekant inte mera än tre fjärdedels
kompensation för prisstegringen. Detta medför bland annat, att ju mera
priserna stiga, ju större blir underkompensationen. Därest reglerna för det
rörliga tillägget gett full kompensation för levnadskostnadsstegringen,
skulle statstjänarna redan fr. o. in. den 1 juli 1947 ha åtnjutit 20 procent i
stället för 12 procent.

Sedan dess har index rensats från skatter. Detta har medfört, att det
rensade index nu ligger fyra enheter lägre än det orensade. Om man utgår
från, såsom man rätteligen bör, index med skatter, så skulle statstjänarna
för att få full kompensation för levnadskostnadsstegringen ha erhållit 24
procent i rörligt tillägg i stället för 12 procent redan fr. o. in. den 1 juli 1949.

Lägger man till detta eftersläpningen i förhållande till löneutvecklingen
för andra samhällsgrupper och de genom den restriktiva ekonomiska politiken
orsakade försämrade befordringsmöjligheterna, så torde ingen kunna
bestrida, att det finns ett starkt sakligt underlag för statstjänarnas missnöje
över regeringens kompensationsförslag.

Redan från dessa utgångspunkter är kravet på 500 kronors kompensation
mer än väl motiverat. Men även om man endast håller sig till propositionens
grundval, nämligen att gottgörelsen endast skall avse förlusterna föi den
längre tid statstjänarna underkastat sig ”inkomststabiliseringen”, så måste
en rättvis bedömning föra till ett liknande resultat. I propositionen medgives,
att därest statstjänarna fått sitt lönestopp samtidigt med andra grupper,
eller fr. o. in. den 1 januari 1949, så skulle det rörliga tillägget då ha varit
15 procent i stället för 12 procent. Därav följer, att det tidigare ikraftträdandet
av lönestoppet för statstjänarna icke bara medfört en förlust av 3
procent för ett halvt år, utan för två och ett halvt år. Från propositionens
egna utgångspunkter skulle det således vara befogat med en fem gånger så
stor kompensation som den som nu föreslås.

Mot denna ståndpunkt har föredragande statsrådet Lingman argumenterat
på ett sätt, som verkar advokatyr. Statsrådet förklarar bland annat,

Motioner i Andra kammaren, nr 632.

3

”att en så långt gående kompensation skulle innebära, att statstjänstemännen
komme i samma läge som om inkomststabilisering icke varit rådande,
utan de i statens löneplansförordning angivna grunderna för det rörliga
tilläggets beräkning tillämpats. Om överenskommelse om stabilisering
av inkomstnivån från och med den 1 juli 1948 icke träffats med statstjänstemännen
och på grund därav det rörliga tillägget under andra halvåret
1948 utgått med 15 procent, skulle säkerligen andra samhällsgrupper icke
ha anslutit sig till stabiliseringslinjen utan att ha fått tillgodoräkna sig en
därmed jämförlig inkomstförbättring”.

Resonemanget är skäligen enkelt och förbiser viktiga fakta.

För det första voro reglerna om rörligt tillägg tillkomna genom regelrätta
förhandlingar, som godkänts av riksdagen. De voro med andra ord resultatet
av ett avtal. Uppfyllandet av ett i vanlig ordning träffat avtal kan icke
med skäl framkalla motstånd från andra samhällsgrupper och skulle säkert
inte ha gjort det, i varje fall inte från de avtalsvana industriarbetarna.

För det andra. Här har tidigare påvisats, att medan lönestoppet för statstjänarna
varit absolut effektivt, så ha andra samhällsgrupper kunnat i icke
obetydlig grad förbättra sina inkomster.

Detta faktum kan inte förbigås, när det gäller frågan om ett infriande av
löftet om kompensation.

För det tredje. Statstjänarnas rörliga tillägg är som bekant så konstruerat,
att det endast ger tre fjärdedels kompensation för prisstegringarna. Ju
mera priserna gå i höjden desto mera förlora statstjänarna.

Inte heller denna faktor kan förbises, alldenstund löftena om en stabil
prisnivå som komplement till lönestoppet icke infriats.

För det fjärde. Statstjänarnas förluster inskränka sig inte bara till förlusterna
genom lönestoppet. De ha också fått vidkännas betydande sådana
genom den restriktivitet, som en hård ekonomisk politik medfört beträffande
inrättandet av behövliga nya tjänster.

Därigenom har befordringsfrågan kommit i ett läge som medfört, att de
sämst ställda befattningshavarna icke ens genom en någorlunda normal
befordringsgång kunnat förbättra sin ställning.

Vi anse oss kunna konstatera, att statsrådet Lingmans och regeringens
hållning i denna fråga icke baserats på sakliga grunder och ännu mindre
tagit hänsyn till vad som ur rättvisesynpunkt är rimligt.

Statstjänaropinionens krav på eu engångsersättning av 500 kr. är med
hänsyn till omständigheterna ett moderat och rättvist krav. Att det också
bör tillkomma statspensionärerna är helt på sin plats.

Med hänvisning till ovanstående hemställes,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring av de i Kungl.
Maj:ts proposition nr 249 angivna grunderna för tillfälligt
tillägg å löner och pensioner under budgetåret 1950/51 till

4

Motioner i Andra kammaren, nr 632.

vissa befattningshavare i statens tjänst, att varje ifrågavarande
befattningshavare och förutvarande befattningshavare
tilldelas ett tillfälligt lönetillägg om 500 kronor.

Stockholm i oktober 1950.

Knut Senander.

H. Hagberg.

Helmer Holmberg.

O. F. Persson.