Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967 (Motion 1967:63 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

Nr 63

Av herr Bohman m. fl., om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret.

(Lika lydande med motion nr 45 i Första kammaren)

Alltsedan det demokratiska genombrottet bar vår författning i stort sett
varit oförändrad. Den författningsutredning som tillsattes år 1954 och vars
uppgift var att framlägga förslag till en .författning, som tog hänsyn till den
utveckling vilken skett efter den allmänna rösträttens och parlamentarismens
genombrott och som skulle vara anpassad till det moderna samhällets
krav, framlade år 1963 sitt slutbetänkande. På grund av politiska motsättningar
mellan regering och opposition, där meningsmotsättningarna framför
allt kom att brytas kring det valtekniska sambandet, kunde en bred
samförståndslöisning inte nås. Efter långa och hårda förhandlingar tillsattes
därför en ny utredning år 1966 med uppgift att framlägga förslag till en
helt ny författning. Utredningen skulle enligt direktiv arbeta så snabbt att
en partiell författningsreform kunde komma till stånd redan vid 1968 och
1969 års riksdagar.

De krav som bör ställas på en ny författning är framför allt att den enskilde
medborgaren skall garanteras ett direkt inflytande på politiken och
dess innehåll. Det är mot den bakgrunden man skall se oppositionens krav
på en sådan lösning av författningsfrågan att väljarna vid ett och samma
valtillfälle bereds möjlighet att påverka riksdagens sammansättning. En
ny författning, som på detta sätt ger väljarna ett direkt inflytande på politiken,
bör kunna uppmuntra till engagemang och intresse för de politiska
frågorna. Ett nytt valsystem är emellertid bara en väg mot ett fördjupat
folkstyre. En ny författning måste också på annat sätt uppmuntra till ett
spritt medinflytande i samhällsangelägenheterna och motverka en koncentration
av makten i samhället. För att fylla dessa krav måste en ny författning
ställa upp sådana regler, att fullständig åsiktsfrihet garanteras och
varje form av antidemokratiska tendenser motverkas. Enligt högerpartiets
mening är det opinionstvång som ligger exempelvis i kollektivanslutningen
inte förenligt med de krav man har rätt att ställa på en väl fungerande demokrati.
Vi anser också att radio- och TV-monopolet genom själva monopolet
skapar en situation som kan leda till en dirigerad form av opinionsbildning
därför att man på detta område saknar konkurrens. Raden av
exempel, där vår författning bl. a. på grund av utvecklingen inte håller takt

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

med tiden, kan göras lång. Angeläget är emellertid att den sittande grundlagberedningen
i högre grad än 1954 års författmingsutredning vid utarbetandet
av förslag till eu ny författning uppmärksammar den mängd frågor
som det moderna isamhällets förändrade struktur ställer för att demokratien
skall kunna fungera och ytterligare fördjupas. I denna motion tas vissa
frågor upp vilka i särskilt hög grad bör beaktas.

Utlandssvenskarnas rösträtt

Folkstyrets grundläggande moment är välj arnas val av företrädare d riksdagen
och de kommunala församlingarna. I ett demokratiskt styrt land som
Sverige kan inga andra inskränkningar i medborgarrätten anses vara godtagbara
än de som sammanhänger med ålder eller omyndighet. Valsystemet
måste verka på ett sådant sätt, att de röstberättigade medborgarna kan ge
uttryck åt sin uppfattning och att flertalets mening blir avgörande.

Sedan demokratiens genombrott, markerat av de kraftigt utvidgade rösträttsbestämmelserna
åren 1909 och 1921, bär det funnits en strävan hos både
regering och riksdag att successivt utöka kretsen av fullmyndiga svenska
medborgare. Endast i ett avseende bär vi kunnat iakttaga hur rösträttsbestämmelserna
kommit att utestänga en allt större grupp människor från
utövandet av deras rösträtt. Det är den grupp som vanligtvis brukar kallas
utlandssvenskar. Det rör sig om ett stort antal medborgare som i olika uppdrag
och funktioner är yrkesverksamma utanför vårt lands gränser. Det
är människor sysselsatta i svenskt näringsliv, i uppbyggnadsarbetet i uländerna
o. s. v.

Samtidigt som betydelsen av utlandssvenskarnas insatser ofta betonas,
inte minst vid högtidliga tillfällen och vid internationella evenemang, utsättes
många av dem för diskrimineringen att berövas sin rösträtt — ett
förhållande som både av dem själva och andra måste uppfattas som helt
orimligt.

Ända sedan 1929 har frågan om utlandssvenskarnas rösträtt diskuterats.
Från den borgerliga oppositionens sida bär upprepade framstötar
gjorts för att få en ändring till stånd. Den socialdemokratiska regeringen
bär emellertid vägrat att tillmötesgå detta krav.

Sent omsider bär nu ställts i utsikt att utlandssvenskarna — efter vidtagen
grundlagsändring — skall beredas tillfälle att rösta åtminstone vid
andrakammar valen. Röstningen skulle dock kunna ske först efter någon
form av registrering. Enligt vår uppfattning har de s. k. tekniska svårigheterna
för utlandssvenskarnas rösträtt betydligt överdrivits. Vi bestrider
inte att frågan är komplicerad. På grund av det omfattande utredningsmaterial
som vid det här laget finns bör emellertid ett snabbt beslut kunna
fattas. Motivet för att en grundlagsändring krävs finner vi inte tillräckligt
underbyggt. Under sin ingående behandling av rösträttsfrågan för utlands -

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

svenskarna har varken konstitutionsutskottet eller justitieministern tidigare
anfört att en grundlagsändring erfordras. Mot argumentet att en grundlagsändring
krävs barn enligt vår mening med istörre fog hävdas att den nuvarande
diskrimineringen av utlandssvenskarna står i strid med grundlagens
anda. I riksdagsordningens § 16 föreskrivs uttryckligen att »valrätt
tillkommer envar man och kvinna som är svensk undersåte». En reform
som ger utlandssvenskarna samma demokratiska rättighet att delta i de
val som påverkar riksdagens sammansättning bör därför snarast genomföras.
Den bör genomföras i så god tid att utlandssvenskarna kan utöva sin
medborgerliga rättighet redan i 1968 års riksdagsval. Huruvida utlandssvenskarnas
rösträtt efter en partiell författningsreform även skall omfatta
de kommunala valen bör däremot bli föremål för särskilt övervägande inom
den sittande grundlagberedningen.

Folkomröstning

Demokratiens effektivitet, den verkningsgrad varmed folket förmår göra
sina synpunkter gällande, är störst i den mån medborgarna bereds tillfälle
att genom allmänna folkomröstningar uttala sin uppfattning. Olika former
av folkomröstningar förekommer utanför vårt land bl. a. i Schweiz och
Förenta staterna. Även i vårt land finns ett folkomröstningsinstitut. Det
bär doclc endast utnyttjats vid tre tillfällen. Därtill kommer att vårt nuvarande
folkomröstningsinstitut endast är rådgivande.

Tanken på den svenska demokratiens förankring i ett omfattande folkomröstningsinstitut
drevs ursprungligen av socialdemokraterna parallellt
med kravet på första kammarens avskaffande. Under senare tid har emellertid
en successiv förändring av den socialdemokratiska inställningen till
folkomröstningen inträtt. Intresset att fördjupa vår demokrati genom en
utvidgning av folkomröstningsinstitutet bär gradvis minskat.

På högerhåll har däremot en utvidgning av folkomröstningsinstitutet
länge ansetts utgöra en av de främsta möjligheterna att fördjupa den
svenska demokratien. I 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning
framförde de tre borgerliga reservanterna krav på införande av fakultativt
och deoisivt referendum, d. v. s. en minoritet av riksdagens ledamöter skulle
få rätt att kräva folkomröstning, varvid utslaget av folkomröstningen skulle
vara avgörande. Enligt vår uppfattning torde en sådan form av referendum
vara en av de effektivaste metoderna för att skapa ett minoritetsskydd, vilket
är av största betydelse för demokratiens tryggande och utveckling.

Vi anser sålunda att nu gällande bestämmelser om rådgivande folkomröstning
skall bibehållas och nya regler om beslutande folkomröstning därjämte
komma till stånd. Vid den rådgivande folkomröstningen skall garantier
skapas för att varje berörd meningsriktning själv får utforma sin
frågeställning och att inga andra frågor uppställs än sådana som kan be -

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

svaras med ja eller nej. Beslutande folkomröstning åter skall alltid avse
godkännande eller avvisande av ett fullt utarbetat lagförslag. I första hand
bör ett beslutande folkomröstningsinstitut utformas som en minoritetsgaranti,
exempelvis genom att en på visst sätt bestämd del av riksdagen,
förslagsvis Vs, får rätt att kräva att ett av majoriteten godkänt förslag före
ikraftträdandet underställes folkomröstning. I andra hand bör man även
överväga rätt för regeringen att anordna beslutande folkomröstning om
ett förslag, som avvisats av riksdagen. Självfallet måste folkomröstningsinstitutet
utformas på ett sådant sätt, att väljaren har att säga ja eller nej
till ett bestämt förslag. Att tillåta fler än två alternativ, såsom var fallet i
pensionsomröstningen 1957, står i strid med den grundläggande demokratiska
principen att en beslutande församling — och därför även folket vid
en folkomröstning — inte kan säga annat än ja eller nej.

Fri radio och TV

Förutsättningarna för en väl fungerande demokrati ligger inte bara i
medborgarnas möjligheter att vid val och folkomröstningar uttrycka sina
åsikter. I lika hög grad fordras att åsiktsbildningen är fri och obunden.
Laka litet som man från demokratisk synpunkt kan tolerera inskränkningar
i yttrandefriheten och tryckfriheten, lika litet kan det vara acceptabelt att
medge principiella begränsningar av opinionsbildningen i etermedia.

Den monopolisering av radio- och TV-verksamheten i vårt land som låg
i det beslut riksdagen i fjol fattade i samband med behandlingen av televisionens
fortsatta utbyggnad inskränker enligt vår mening den fria opinionsbildningen
på ett för demokratien menligt sätt.

Ur den fria opinionsbildningens synpunkt är det väsentligt att vi bär
konkurrerande organ som bevakar och kompletterar varandra. På opinionsbildningens
område tillämpas denna princip framför allt inom pressen. Den
nyansrika opinionsbildning och den demokratiska bevakning som garanteras
oss genom den fria pressens arbete utgör en av grundstenarna i en
fungerande demokrati. Den liberala tryckfrihetslagstiftningens idé måste
även kunna tillämpas på de nya media som genom teknikens framsteg i dag
står oss till buds.

Det föreligger alltid risk för att de som arbetar inom ett monopolföretag
driver sin åsikt så hårt — medvetet eller omedvetet — att den fria opinionen
hindras att komma till uttryck. Inte minst bär motståndarna till en fri
radio och TV under diskussionerna kring pressutredningens förslag betonat
den fara som ligger i att en tidning får monopolställning inom sitt spridningsområde.
Samma resonemang gäller i än högre grad våra etermedia.
Radion och framför allt televisionen har en mycket kraftig opinionsbildande
genomslagskraft. Den opinionsbildande effekten blir inte mindre av
att man ger monopolföretaget Sveriges Radio ställning som ett neutralt
medium — en status som inte går att uppfylla.

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

Skillnaden mellan en situation där televisionen bedrivs som ett monopolföretag
och ett system med fri e ta b! eräng av televisionsbolag ligger framför
allt i det konkurrensmoment som den fria etableringen medför. Konkurrensmomentet
innebär att olika företag kan tävla om att vinna publiken på
samma gång som de bevakar varandras sätt att möta publiken. Båda dessa
moment saknas i monopolsituationen.

Då vi är bestämda motståndare till varje principiell inskränkning i opinionsfriheten,
är sålunda vårt grundläggande krav att radio- och televisionsmonopolet
skall brytas och att vi inom ramen för de tekniska och ekonomiska
möjligheterna skall ersätta radio- och TV-monopolet med frihet i
etern, en frihet som skall gälla såväl ljudradio som television. Förslag härom
framlägges i särskild motion.

Kollektivanslutningen

Det är omvittnat hur det på många av arbetsplatserna i samhället utövas
ett opinionstvång mot den enskilde medborgaren. Det socialdemokratiska
partiet i Sverige är ett av de få partier i den fria delen av världen, som
till största delen är uppbyggt på kollektivanslutningens princip. Av dess
medlemmar är 70 procent kollektivanslutna. Antalet personer som utnyttjar
sin reservationsrätt beträffande medlemskap i SAP har uppskattats till
cirka 10 procent av medlemmarna i de kollektivanslutna fackföreningarna.

Ur principiellt demokratiska synpunkter ligger det något djupt förnedrande
i kollektivanslutningen som princip. Oavsett de historiska och traditionella
motiv som kan anföras och oavsett om man formellt ur FN-stadgan
kan utläsa ett förbud mot kollektivanslutningen i förklaringen om de
mänskliga rättigheterna eller inte, kvarstår under alla omständigheter en
moralisk dom över förfaringssättet. Detta får också antas vara ett av skälen
till att den svenska socialdemokratien i detta avseende tillhör undantagen
bland världens socialdemokratiska partier. På senare tid har också ett allt
starkare missnöje kommit till uttryck med denna förnedrande form av
partipolitiskt medlemskap. Det bär bl. a. hävdats att den tillämpade metoden
inte kan anses förenlig med den svenska arbetarrörelsens verkliga intressen,
vilka i stället borde leda till en medverkan att slå vakt om den enskildes
åsiktsfrihet.

Något verkligt intresse från det socialdemokratiska partiets sida att slopa
kollektivanslutningen har emellertid inte kommit till synes. Snarare har
man stillatigande accepterat en utveckling som kan göra det än svårare för
de enskilda fackföreningsmedlemmarna att hävda sin politiska frihet. Den
omläggning till s. k. storavdelningar, vilken för närvarande pågår inom
vissa av LO-förbunden, torde nämligen skärpa de svårigheter som hittills
funnits.

I ett par fackförbund bär kollektivanslutningens princip t. o. m. drivits

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

så långt att man överlåtit på storavdelningarnas representantskap att fatta
beslut om medlemmarnas partitillhörighet. I Örebro massanslöts exempelvis
härom året 5 500 byggnadsarbetare till det socialdemokratiska partiet
genom en omröstning i storavdelningens representantskap. 74 röstade för
anslutning och 60 emot. 14 röster avgjorde alltså vilket parti 5 500 människor
skulle tillhöra och ekonomiskt stödja utan att dessa ens hade möjlighet
att närvara när beslutet fattades. -Det enda isom återstår för den som
på detta sätt påtvingats en partitillhörighet är en negativ reaktion; genom
att använda sin reservationsrätt kan denne i efterhand ge till känna sin
önskan att i vart fall inte bli betraktad som socialdemokrat.

Som tidigare anförts borde det kunna anses som en renlighetsåtgärd av
det socialdemokratiska partiet att självt göra sig av med kollektivanslutningen.
Ur många synpunkter vore detta en mera tillfredsställande utväg
än att tillgripa lagstiftning. Enligt vår uppfattning bör man emellertid i
längden inte tveka inför åtgärder i den riktningen, om en förändring inte
sker, utan det kanske t. o. m. visar sig att förhållandena för den enskilde
fackföreningsmedlemmen i detta avseende blir än svårare. Under sådana
omständigheter framstår en lagstiftning som enda utvägen. I så fall bör i
en kommande författning den enskilde medborgarens politiska frihet garanteras
genom stadgandet att anslutning till politiskt parti endast kan ske
genom individuellt medlemskap.

Partistödet

Det svenska partistödet bär nu fungerat i ett år. Formerna för dess genomdrivande
var exceptionella för vår riksdag, som tidigare alltid satt en
ära i att kunna behandla blott väl genomtänkta, noggrant penetrerade och
grundligt utredda förslag. Den socialdemokratiska regeringens förfarande
i partistödsfrågan — från början planerad som ett presstöd men efter remissorganens
fräna kritik snabbt förvandlad till ett partistöd — saknar
motstycke.

Den principiellt motiverade kritik som högerpartiet riktade mot partistödet
vid riksdagsbehandlingen kvarstår. Det bör därvid observeras att
statligt stöd till politiska partier numera inte förekommer i någon demokratiskt
styrd stat, sedan den partistödsform som tillämpats i Västtyskland
förra året förklarats oförenlig med författningen av den västtyska författningsdomstolen.

Partier är fria staters liv, heter det enligt ett gammalt beprövat talesätt.
En viktig förutsättning för att de skall kunna verka fritt och kanalisera
medborgarnas åsikter är emellertid att de icke ställs i ett obehörigt beroendeförhållande
till staten eller ett fåtal enskilda finansiärer. Det skall inte
förnekas att finansieringen av partiernas verksamhet inrymmer svåra problem.
I den mån de ekonomiska bidragen för deras verksamhet skulle kom -

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

ma från ett enda håll eller om en finansieringskälla klart dominerade över
de andra, vore risken för obehörig påverkan stor. Nu bär detta aldrig varit
fallet med de demokratiska partierna i Sverige. De icke-socialistiska partierna
har erhållit bidrag till sin verksamhet från en mängd olika håll. En
eller några få bidragsgivare bär aldrig dominerat, och därmed har heller
aldrig några politiska villkor kunnat förknippas med bidragen. I fortsättningen
blir emellertid partiernas främsta och kanske dominerande inkomstkälla
det statliga partistödet. Även om detta i dag endast utgör omkring
hälften av partiernas samlade inkomster, är det dock klart att en enda bidragspost
av den storleksordningen aldrig tidigare förekommit hos något
parti. Det kan också väntas att partistödets relativa andel av partiernas intäkter
i framtiden kommer att successivt öka. Redan nu kan man notera en
viss nedgång av frivilliga bidrag under motivering av partistödets existens.

I och med partiernas ekonomiska beroende av statsmakterna riskerar
partierna att bli en sorts halvstatliga institutioner. Partierna kommer visserligen
att vara nödvändiga för det politiska livet, och de kommer formellt
att utgöra ett slags mellanånstans för kanalisering av opinionsbildning. Partierna
riskerar emellertid att förlora sin folkliga förankring. Hellre än att
offra tid och kraft på att förmå medlemmar och sympatisörer till personliga
uppoffringar och en aktiv insats kan man befara att partierna träffar
uppgörelse om att höja det statliga partistödet.

Häri ligger betydande risker för att vår demokrati kan förvandlas till en
skendemokrati. Till det osmakliga i systemet med ett statligt partisystem
hör också att medborgarna tvingas att över skattsedeln vara med om att
subventionera ett parti som det kommunistiska, vilket länge stått i direkt
kampställning mot demokratien. Till de skäl som ytterligare kan anföras
mot partistödet hör att ett sådant innebär en konservering av den nuvarande
partistrukturen, vilken icke kan vara förenlig med demokratiens
anda. Det kan icke vara rimligt att statsmakterna genom ekonomiska bidrag
till riksdagspartierna förhindrar eller försvårar andra meningar att
komma till uttryck än dem som nu finnes representerade i riksdagen. Vi
vill därför yrka att det statliga stödet till de i riksdagen representerade
partierna skall upphöra fr. o. m. budgetåret 1967/68.

Maktkoncentration

Under de senaste decennierna bär statens åtaganden i olika avseenden
ökat år från år. Denna starka utvidgning av den statliga maktsfären bär
ur demokratiens synpunkt skapat nya problem och faror. Den har resulterat
i en maktkoncentration av hittills okända dimensioner. Hos varje maktkoncentration
ligger en fara för friheten. Makt frestar lätt till maktmissbruk,
och även när makthavarna försöker värja sig mot denna frestelse blir
likväl själva samhällsatmosfären successivt och omärkligt omvandlad av

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

den centralmakt som dominerar samhället. Denna kommer ständigt att försöka
få mera makt och lägga under sig nya områden av mänsklig aktivitet.
Det finns i den situationen en betydande fara för att medborgarna så småningom
vänjer sig vid att betrakta denna utveckling inte bara som naturlig
utan även som önskvärd. Medborgarna accepterar sitt beroende av staten
och kräver ständigt nya förmåner från samhällets sida. Det blir allt svårare
att vinna gehör för sådan aktivitet som sker vid sidan av staten. Människorna
känner rädsla för att opponera mot själva makten. Spelrummet för
kritik och meningsbrytningar blir omärkligt allt mindre.

För att undvika en sådan utveckling måste eu genomförd maktbalans
existera, där den ena maktfaktorn balanserar den andra. Vid sidan av innehavet
av regeringsmakten bär socialdemokraterna även ett dominerande inflytande
hos en mängd folkrörelser och de företag som dessa folkrörelser
driver. Det inflytandet har de vunnit i hägnet av ett 33-årigt maktinnehav
på riksplanet och en på många håll dominerande position även ute i kommunerna.
Innehavet av den politiska makten i stat och kommun har möjliggjort
olika former av ekonomiskt stöd av allmänna medel — av skattebetalarnas
pengar — till dessa företag och organisationer. Därigenom bär
så småningom uppkommit en kombination av ekonomisk och politisk makt,
som utgör ett allvarligt hinder för en växling vid makten i enlighet med
parlamentarismens principer.

I vårt starkt förgrenade samhälle är det betydelsefullt att det råder någorlunda
balans mellan de olika maktfaktorerna. Det kan röra sig om maktinstanser
av vitt skilda slag och betydelse. Det centrala är emellertid att
ingen får växa sig så stark att den överskuggar och förkväver alla de
andra.

För att vi skall kunna tala om maktbalans fordras det en effektiv fördelning
av makten, och i princip gäller det att åstadkomma decentralisering så
långt det är möjligt. Generellt måste den regeln gälla att en högre maktinstans
icke skall påläggas uppgifter som lika väl eller bättre kan ombesörjas
av en lägre. För demokratien är det ett livsvillkor att dessa principer
omsättes i praktiken.

Planeringsråden

Från dessa utgångspunkter ter det sig föga löftesrikt för vår demokrati
och utveckling i framtiden att regeringen uppenbarligen i stället för att
undvika centraliseringens faromoment tvärtom medvetet synes benägen för
en långt driven maktkoncentration, varigenom den folkliga kontrollen successivt
berövas sin effektivitet. Denna utveckling gör sig i icke ringa utsträckning
märkbar på planeringsområdet. Det nya momentet ii det centrala
planeringsarbetet utgöres av regeringens inrättande av särskilda organ, vilkas
utredande verksamhet och rekommendationer kan ligga till grund för

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

regeringens långsiktiga handlande utan att likväl vara offentliga eller bli
föremål för formell politisk behandling. Vissa ämbetsverk bär också tilldelats
så omfattande planeringsuppgifter, att de kan sägas gå utöver den
traditionella begränsningen av de förvaltningsmässiga göromålen.

Som ett exempel på de nyinrättade organen kan anges utredningsrådet
inom finansdepartementet, som främst består av cheferna för ett antal ekonomiska
utredningsinstitut. De utredningsresultat som kommer fram inom
utredningsrådet ligger i sin tur till grund för diskussioner inom det ekonomiska
planeringsrådet. Detta utgör en sammanslutning av representanter
för näringslivet, arbetsmarknadens intresseorganisationer samt förvaltningen.
Rådets uppgift bär angivits vara att »följa den löpande utvecklingen
och diskutera de problem som möter, när det gäller att bevara och
öka framstegstakten i den svenska ekonomien». Planeringsrådet är främst
avsett som ett informellt forum för åsiktsutbyte. Några offentliga protokoll
förs ej vid dess sammankomster. Vad gäller frågan om det skriftliga material
som produceras vid sammanträdena är offentligt eller inte, ankommer
det enligt finansministern på avdelningschefen inom finansdepartementets
ekonomiska avdelning att avgöra vilka handlingar som är offentliga. I tveksamma
fall avgör finansministern. Det finns alltså inte några fasta direktiv
för vad som är offentligt eller inte. Ej heller har andra partier än regeringspartiet
rätt att ta del av förhandlingarna. Ett av de viktigaste instrumenten
för planering av vår ekonomi är därmed i realiteten undandraget riksdagens
kontroll och offentlig insyn.

Motsvarigheter till finansdepartementets ekonomiska planeringsråd finnes
även i andra departement. Som exempel kan nämnas inrikesdepartementets
byggråd, ecklesiastikdepartementets planeringsråd för utbildningsfrågor,
inrikesdepartementets lokaliseringsråd samt forskningsberedningen. I samtliga
dessa fall är riksdagens kontroll och möjligheterna till offentlig insyn
lika obefintliga som beträffande det ekonomiska planeringsrådet.

Av största intresse är de nyinrättade organens konstitutionella ställning
och insynen i planeringsverksamheten. Denna fråga aktualiserades vid 1964
års riksdag med anledning av en motion av herr Heckscher m. fl. I denna
hemställdes att departementsutredningen skulle få som särskild uppgift att
fastställa de olika planeringsorganens konstitutionella ansvarsförhållande
samt att säkerställa ett reellt riksdagsinflytande på alla stadier av planeringsverksamheten.
I motionen konstaterades att det för närvarande var
»formellt och reellt oklart vad dessa råd representerar, vilka mandat och
befogenheter de egentligen bär samt om något egentligt ansvar för deras
verksamhet kan utkrävas». Motionen avslogs.

Det är svårt att lösa frågan hur planeringsverksamheten skall inpassas i
det traditionella samhällssystemet. På grund av de planeringsberedande organens
sammansättning föreligger det stora risker för ett korporativt inslag

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år t961

i styrelseskicket. Det föreligger också risk för att oppositionspartierna ställs
helt vid sidan av ett politiskt inflytande på den centrala och ekonomiska
planeringen. Möjligheten att bedriva en effektiv oppositionspolitik kan bli
allvarligt begränsad, om oppositionspartierna inte ges insyn i rådens arbete
och tillgång till det utredningsmaterial som ligger till grund för rådets diskussioner
och ställningstaganden.

Kommunal demokrati

Den kommunala självstyrelsen bär en djup förankring hos det svenska
folket och måste betraktas som en oumbärlig del av vår folkstyrelse. Samhällsutvecklingen
under de senaste decennierna bär förändrat grundvalarna
för den traditionella folkstyrelsen. 1952 års kommunalreform bär redan
hunnit bli föråldrad. De kommunala enheterna håller på att bli än större
genom de åligganden som ålagts kommunerna från statens sida. Fördenskull
bar samarbetet i kommunblock tillkommit, vilket i många fall redan
lett till nya kommunsammanslagningar. Denna utveckling mot större enheter
bär givetvis bidragit till att försvaga den enskilde samhällsmedborgarens
omedelbara inflytande. Hans kontakt med de beslutande organen har minskat.
Inom många ännu existerande mindre primärkommuner fruktar man
att de egna invånarnas möjligheter att påverka det egna områdets kommunala
angelägenheter kommer att bli mindre i samband med sammanläggning
med en annan folknikare kommun, där den blivande centralorten befinner
sig.

Sannolika skäl talar för att denna utveckling kommer att gå vidare. Kommunerna
kommer att få större arbetsuppgifter, vilket i sin tur framtvingar
större enheter. Vad som i detta sammanhang är väsentligt är att tillse att
den förändring av de kommunala enheterna och de kommunala arbetsuppgifterna
som kan framtvingas av rationella skäl -icke samtidigt innebär en
begränsning eller ett urholkande av den kommunala demokratien. Skärpt
uppmärksamhet måste också riktas mot tendenserna till ett reellt fåtalsvälde
i kommunerna, där några få »starka män» i realiteten bestämmer det
mesta. Ansvaret och meddelaktigheten i den kommunala verksamheten
måste spridas på så många händer som möjligt. Det bör också övervägas
om inte en begränsning bör göras av det antal kommunala uppdrag en enskild
person skall anförtros.

För att öka de enskilda medborgarnas rättssäkerhet har det också ansetts
angeläget att riksdagen inrättar en tredje ombudsmannatjänst, vars befattningshavare
får till främsta uppgift att bevaka det kommunala fältet. Detta
skulle i sin tur förutsätta en ändring av lagstiftningen på olika områden.

Hela den komplicerade frågan om de kommunala uppgifterna i framtiden
och de mest rationella och effektiva kommunstorlekarna ligger för närvarande
under utredning. Vi är därför inte beredda att nu binda oss för nå -

Motioner i Andra kammaren, nr 63 år 1967

gon ny utformning av den kommunala självstyrelsen. Vi har emellertid
velat peka på detta problemkomplex som ett av de viktigaste reformområdena
inom folkstyrelsen. Det framstår nämligen som helt nödvändigt att,
oavsett hur kommunreformerna kommer att gestalta sig, ett bevarande av
den kommunala självstyrelsen och ett fördjupande av den kommunala demokratien
måste vara en väsentlig angelägenhet.

Den här gjorda översikten över folkstyrelsens olika områden visar att
den svenska demokratien inte i alla avseenden fungerar tillfredsställande.
Att råda hot på uppenbara missförhållanden liksom att vidta åtgärder i
syfte att åstadkomma en fördjupning av demokratien borde ligga i alla
medborgares intresse.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer vi,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte överlämna motionen till
grundlagberedningen för beaktande av däri angivna riktlinjer
i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret.

Stockholm den 17 januari 1967

Gösta Bohman (h) Carl Eric Hedin (h) Leif Cassel (h)

Rolf Elias son (h) Tage Magnusson (h) Hans Nordgren (h)

i Moholm
Bo Turesson (h)

Karin Wetterström (h)

Astrid Kristensson (h)