Motioner i Andra kammaren, nr 61fl år 1956 (Motion 1956:641 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 61fl år 1956

Nr 641

Av herr Nyberg, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition, nr
11, med förslag till lag med vissa bestämmelser om
val till riksdagens andra kammare för perioden 1957
—1960.

I proposition nr 11 till årets riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit, att det
provisoriska valsystem, som år 1952 antogs för andrakammarvalen perioden
1953—1956, också skall gälla för valen till samma kammare 1957—1960.
Detta innebär, att den jämkade uddatalsmetoden med 1,4 som första delningstal
skall tillämpas även vid andrakammarvalet 1956.

I samma proposition meddelar statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att den år 1954 tillsatta författningsutredningen — som även har
till uppgift att förutsättningslöst undersöka frågan om att införa majoritetsval
i enmanskretsar — icke blir i tillfälle att avge något förslag i valfrågan
i sådan tid, att det hinner genomföras före årets andrakammarval.
Detta ger anledning till antagandet, att ytterligare en förlängning av det
provisoriska systemet kommer att visa sig vara erforderlig. En definitiv och
tillförlitlig valmetod, som fyller anspråken på att ge största möjliga proportionalitet,
torde nämligen icke kunna införas utan grundlagsändring. Detta
är sålunda fallet, om man går in för ett system med krets- och tilläggsmandat
eller krets- och riksmandat. Givetvis kräver även majoritetsval i enmanskretsar
att ändringar sker i riksdagsordningen. Man får sålunda räkna
med att även andrakammarvalet 1960 — liksom de kommunala valen
1958 — kan komma att få förrättas med tillämpande av 1,4-regeln. Provisoriet
kan med andra ord visa sig bli betydligt mera långvarigt än man
räknade med när den nuvarande valordningen antogs. Detta förhållande
leder fram till frågan, huruvida man icke under denna långa »prövotid»
även borde undersöka verkningarna av någon annan fördelningsregel, t. ex.
någon annan sifferserie än uddatalsregeln eller ett utjämningsförfarande,
som icke kräver grundlagsändring.

1,i-metoden icke tillfredsställande

Den valmetod, som före år 1952 tillämpades i vårt land — d. v. s.
d’Hondts regel — hade som bekant betydande brister. De större partierna
gynnades på de mindres bekostnad. Kartellförfarandet kunde icke i till -

Motioner i Andra kammaren, nr 641 år 1956

räcklig utsträckning korrigera dessa orättvisor. Det var sålunda ytterst
välbefogat, att en ny valordning infördes. Den jämkade uddatalsmetod,
som antogs 1952, har emellertid icke heller visat sig vara till fyllest. Redan
de tabeller, som redovisades i propositionen 1952: 175, visade att betydande
avvikelser från riksproportionaliteten kunde uppstå. Om metoden använts
1936 skulle sålunda det största partiet blivit överrepresenterat med 10
mandat, 1940 med 6, 1944 med 5 och 1948 med 6. Den genomsnittliga avvikelsen
vid andrakammarvalen 1932—1948 skulle ha blivit ±10. Valet
1952 gav ett mera tillfredsställande resultat, men även nu framträdde metodens
brister rätt tydligt; sålunda blev socialdemokraterna överrepresenterade
med 4 mandat, folkpartiet med 2 och bondeförbundet med 1, medan
däremot högern fick 2 och kommunisterna 5 mandat under sin proportionella
andel. Den sammanlagda avvikelsen blev ± 7. Detta är mer än
man kan tillåta av en tillfredsställande valordning. Till avvikelserna från
riksproportionaliteten kommer dessutom, att spärren vid 1,4 jämte den
starka nedbrytningen av partiernas röstsiffror genom delningstalen 3, 5, 7

o. s. v. är incitament till icke bara orättvisa utslag i kretsarna utan även
till partitaktiska spekulationer om uppdelning av partier o. d. Vid de
båda tillfällen då metoden använts — andrakammarvalet 1952 och kommunalvalen
1954 — har veterligen dock inga uppdelningar skett, men detta
hindrar icke att försök i den riktningen kan komma att göras vid de
kommande valen. Att relationen mellan talen 1,4 och 3 kan leda till orättvisa
utslag i valkretsarna är däremot uppenbart. Ett exempel i den riktningen
kan erhållas om man går till valsiffrorna från landstingsvalet 1954 i
Södermanlands län. Där fick bondeförbundet sammanlagt 12 381 röster
och folkpartiet 24 837. Sistnämnda parti hade sålunda mer än dubbelt så
många röster som det förstnämnda. Om det här varit fråga om ett riksdagsmannaval
— och möjligheten av att samma siffror återkommer får naturligtvis
icke uteslutas — skulle bondeförbundet ha fått ett mandat och
folkpartiet ett i stället för att folkpartiet bort erhålla båda. Det är ingalunda
otroligt att sådana egendomliga utslag faktiskt inträffat under valet
1954. Dylika företeelser jämte den påvisade avvikelsen från riksproportionaliteten
samt faran för taktiska uppdelningar och nödvändigheten av en
spärr med 1,4 gör att denna metod icke är tillfredsställande, om man vill
uppnå rättvisa valutslag. Det måste också betecknas som mindre tilltalande
att redan före delningen av mandaten reducera partiernas röstsiffror; de
partier som får endast ett eller till äventyrs inget mandat får på detta sätt
deltaga i mandatfördelningen med endast en del av sin röststyrka. — Vad
som här anförts om 1,4-regeln gäller givetvis också — för övrigt i ännu
högre grad — om en metod som bygger på talen 1,3, 5, 7 etc. eller på 1,25,
3, 5, 7 etc. Med dessa sifferserier nås visserligen en något bättre riksproportionalitet,
men svagheterna i övrigt blir ännu mera framträdande.

10 Motioner i Andra kammaren, nr 64-1 år 1956

Största 7nöjliga rättvisa bär eftersträvas

Det riktiga måste vara att varje i valen deltagande parti får den mandattilldelning
som röstsiffrorna berättigar till. Eventuella avvikelser måste bli
så små som möjligt. Den ena rösten bör vara lika mycket värd som den
andra. Det har mot ett sådant resonemang ofta anförts, att det icke är
absolut nödvändigt att upprätthålla någon »millimeterrättvisa» i fråga
om partiernas representation. Av större betydelse är, att det kan skapas
»regeringsdugliga» partier, varmed menas, att något parti erhåller majoritet
bland mandaten och sålunda får tillräckligt starkt stöd för sin politik.
Detta argument kan tillmätas betydelse endast så långt att ett parti, som
har majoritet bland väljarna, icke bör bli underrepresenterat i riksdagen.
Men det kan däremot icke vara riktigt att något parti, som har under 50
procent av rösterna, får över 50 procent av mandaten. En god valordning
bör vara sådan att den förhindrar dylika valutslag. När det gäller att åstadkomma
ett sådant system torde endast två utvägar stå till buds, nämligen
antingen en metod med tilläggsmandat som återgår till kretsarna eller en
metod med riksmandat, där utöver kretsmandaten ett antal mandat fördelas
mellan partierna på särskilda rikslistor. Att man med majoritetsval
i enmanskretsar icke uppnår rättvisa partierna emellan behöver knappast
påpekas. Det är också mycket svårt att konstruera en på en sifferserie byggd
fördelningsregel som i alla avseenden »slår rätt». Svårigheten sammanhänger
med kretsindelningen (större kretsar främjar i allmänhet rättvisare
valresultat), valkretsarnas olika storlek, vissa partiers speciella lokaliseringsförhållanden
etc. Dessutom synes det vara så att en talserie, som ger bästa
möjliga utslag i såväl valkretsarna som i hela landet, torde innehålla ett
flertal decimaler och salunda bli rätt besvärlig att tillämpa. Alen även när
det gäller att komma fram pa denna väg — och det får man tydligen göra
när det gäller valen 1956, 1958 och 1960 — bör man givetvis söka den
metod som ger bästa möjliga resultat.

Kombinationen 1, 2, 3,5, 5, 6,5 etc. bättre än jämkad
uddatalsmetod

När den nya valordningen förbereddes till 1952 års riksdag avlät undertecknad
en framställning i ärendet till Kungl. Maj:t. Detta fanns också omnämnt
i prop. nr 175. Alitt förslag gick ut på att man vid fördelningen av
mandaten skulle använda sig av delningstalen 1, 2, 3,5, 5, 6,5 etc. Alin motivering
för detta förslag, som jag nu också framlägger för riksdagen, är
följande. Alot d’Hondts regel om att varje parti får sitt första mandat på
sin totala röstsiffra och att man sedan delar med 2, d. v. s. reducerar röstantalet
till hälften, torde ingen anmärkning kunna göras. Felet med
d’Hondts regel är den, att talseriens fortsättning — 3, 4, 5, 6 etc. — reducerar
partiernas röstetal alltför litet och sålunda gynnar de stora partierna.

Motioner i Andra kammaren, nr 641 år 1956

Om man i stället använder talserien 1, 2, 4, G etc. når man en motsatt
effekt: d. v. s. att de mindre partierna gynnas på de storas bekostnad. Den
riktiga serien bör alltså ligga mellan dessa båda här nämnda — dock med
bibehållande av de första siffrorna, d. v. s. 1 och 2. Uddatalsregeln är redan
av denna anledning mindre lämplig; det visar sig ju också att den icke kan
användas utan något slags spärranordning. Dessutom bryter den ned partiernas
röstetal alltför mycket med kända olägenheter som följd. Närmare
till hands ligger då att efter talen 1 och 2 sätta talen 3,5, 5, 6,5 etc., d. v. s.
en ökning med 1,5 för varje delningstal sedan partierna fått sitt andra
mandat. Vid en undersökning som jag gjort angående verkningarna av en
sådan fördelningsregel har jag kommit fram till följande resultat.

1. Metoden kan användas helt utan spärr.

2. Risken för partitaktiska uppdelningar är praktiskt taget obefintlig.

3. Den inbjuder icke till samma spekulationer som den jämkade uddatalsmetoden
med dess första alternativa delningstal: 1,25, 1,3, 1,4 etc.

4. Även om karteller vore tillåtna skulle de i allmänhet icke ge något
positivt resultat.

5. Den är — trots de halva talen — enkel och lätt att tillämpa.

6. Den ger i regel ett rättvisare valresultat än 1,4-regeln.

För att utröna det praktiska utfallet av en valmetod byggd på dessa
siffror har jag räknat på andrakammarvalen 1944, 1948 och 1952. Det
visar sig att avvikelsen vid de båda förstnämnda valen blir densamma
som vid 1,4-regeln men en enhet mindre 1952. Vidare verkar den mera utjämnande
mellan partierna, så att överproportionaliteten för något enstaka
parti icke blir lika stor. Som exempel kan nämnas, att vid 1948 års val
socialdemokraterna fått tre mandat »för mycket» enligt den av mig föreslagna
metoden men sex mandat enligt 1,4-regeln. Överrepresentationen
hade blivit: bondeförbundet 2, folkpartiet 4, socialdemokraterna 3 mot
bondeförbundet 1, folkpartiet 2, socialdemokraterna 6. Vid valet 1952 hade
överrepresentationen enligt mitt förslag blivit: bondeförbundet 2, folkpartiet
2, socialdemokraterna 2, mot enligt 1,4-regeln: bondeförbundet 1,
folkpartiet 2, socialdemokraterna 4. Underrepresentationen hade också blivit
mindre enligt mitt förslag: högern 2 och kommunisterna 4 mot högern 2
och kommunisterna 5 enligt 1,4-metoden. Vid inget val som jag räknat på
har fördelningsregeln 1, 2, 3,5, 5 etc. gett sämre resultat än den med 1,4
jämkade uddatalsmetoden; däremot har den i flera fall och för flera partier
visat sig mera rättvisande. Detta i förening med att den kan användas utan
spärr har övertygat mig om att denna metod är att föredra framför uddatalsregeln.

System med krets- och tillag g smandat

Som i det föregående anförts är det emellertid omöjligt att med en på
sifferserier byggd fördelningsregel åstadkomma en fullt rättvis represen -

12 Motioner i Andra kammaren, nr 6^1 år 1956

tation. Det hjälper icke hur mycket man än räknar med spärrar eller
bråktal. Den enda utväg som står till buds är en valordning med riks- eller
tilläggsmandat, vilka sistnämnda återgår till kretsarna. Såväl valsättsutredningen
som regeringen diskuterade denna metod före beslutet 1952
men fann den vara en väg som »knappast bör beträdas». Det är emellertid
svårt att dela denna åsikt, om man eftersträvar rättvisa på området.
I valsättsutredningens betänkande 1951 redovisades resultaten av metoder
med 30, resp. 20 och 15 tilläggsmandat. Av dessa framgick, att det på denna
väg är möjligt att nå nära nog exakt riksproportionalitet. Möjligheterna
synes dock vara större ju flera tilläggsmandat man har att fördela. Vidare
inverkar även här vilken fördelningsregel man använder i valkretsarna.
Även i detta fall bör man ha en metod, som ger så nära exakt resultat som
möjligt; det blir därigenom även lättare att lösa den i och för sig rätt
besvärliga frågan om att fördela tilläggsmandaten på sådant sätt att full
riksproportionalitet erhålles. För att göra en sådan valordning betryggande
synes det vara lämpligt att besluta om 30 tilläggsmandat — eller det högre
tal som blir erforderligt genom stadgandet, att varje krets skall tillförsäkras
minst tre eller fem mandat. Därav följer också att antalet kretsmandat
skulle bli jämnt 200. Att fastställa antalet tilläggsmandat till detsamma
som antalet valkretsar — genom att man tar ett mandat från varje krets —
synes icke vara nödvändigt; det torde tvärtom vara olämpligt, enär man
då icke kan företaga eventuella ändringar i valkretsindelningen med ökat
eller minskat antal valkretsar som följd utan att ändra riksdagsordningen.
I denna bör nämligen anges den definitiva siffran för antalet kretsmandat.

Eftersom jag anser, att vi snarast möjligt bör få en definitiv och tillfredsställande
valordning, är det min avsikt att föreslå införandet av ett system
med krets- och tilläggsmandat och hemställa, att redan årets riksdag beslutar
därav föranledd ändring av riksdagsordningen.

Förslaget innebär att kretsmandatens antal sätts till 200. Tilläggsmandaten
blir alltså 30 eller det högre tal som följer av bestämmelserna i 15 §
3 mom. riksdagsordningen. Antalet mandat som väljs direkt i kretsarna
bestämmes för var och en av dessa på samma sätt som nu sker med avseende
på hela antalet. I princip innebär detta att ett tilläggsmandat kommer
att tillföras varje krets, men i praktiken kan det visa sig att någon
krets får samma antal direkta kretsmandat som det totala antalet; i ett
eller annat fall kan det bli två eller flera tilläggsmandat på någon enstaka
krets. Det sistnämnda torde i regel bli fallet med de allra största kretsarna.
Hänsyn till att varje krets skall ha minst tre eller fem mandat behöver
icke tas förrän tilläggsmandaten fördelas: Gotland kan alltså ha två direkta
kretsmandat och t. ex. Uppsala län 4.

Vid en beräkning som gjorts med ledning av de folkmängdssiffror, som
låg till grund för andrakammarvalet 1952, visar det sig att tre valkretsar
skulle få samma antal krets- som totalantal mandat, nämligen Kronobergs

Motioner i Andra kammaren, nr 641 år 1956

läns, Älvsborgs läns södra och Västerbottens läns valkretsar. Dessa skulle
alltså icke bli delaktiga av tilläggsmandaten. Å andra sidan skulle Stockholms
stad få 3 samt Stockholms läns, Malmö m. fl. städers och Göteborgs
stads valkretsar få var och en 2 tilläggsmandat. Övriga 21 kretsar får var
och en ett tilläggsmandat. — Frågan om vilken fördelningsregel som bör
användas dels för kretsmandaten och dels för tilläggsmandaten bör bli
föremål för närmare utredning; i detta avseende behövs ju icke någon
grundlagsändring.

Enkammar system och nksmandat bästa lösningen

Vill man ha en rättvis sammansättning av riksdagen måste man emellertid
också ta hänsyn till första kammaren. Frågan om dess avskaffande
eller det nuvarande tvåkammarsystemets ersättande med ett enkammarsystem
har länge varit aktuell. Ärendet har kommit särskilt i förgrunden
genom de mer eller mindre klandervärda röstlån o. d. som förekom vid det
senaste förstakammarvalet. Intet parti kan svära sig fritt från ansvar i detta
avseende, men man kan ju vara överens om att man snarast möjligt borde
söka komma fram till en bättre ordning. Om frågan angående tvåkammarsystemets
slopande löstes i positiv riktning, skulle det också vara lättare
att nå en rättvis valordning.

En tänkbar och enligt undertecknads mening tilltalande lösning skulle
vara, att riksdagen bestod av en kammare med 300 ledamöter och att 250
av dessa valdes direkt ute i kretsarna och de övriga 50 på särskilda rikslistor
med iakttagande av att mandaten fördelades så nära som möjligt i relation
till partiernas röstantal. Som ofta framhållits — bl. a. av valsättsutredningen
1951 — är det enklare att fördela utjämningsmandaten från rikslistor
utan bostadsband än tilläggsmandat, som återgår till kretsarna. Att
införa ett system med rikslistor för andrakammarvalen synes dock mindre
lämpligt; vid ett enkammarsystem vore det däremot idealiskt. För att
underlätta att full proportionalitet uppnåddes kunde man då också överväga
att bibehålla de nuvarande förstakammarkretsarna. Detta är emellertid
frågor på längre sikt, som här endast i förbigående kunnat behandlas.

Reformer av kretsindelning en

Det är en känd sak, att bättre valresultat ur rättvisesynpunkt uppnås,
ju större valkretsarna är. Fn sammanslagning av vissa mindre kretsar
föreslogs av valsättsutredningen 1951. Den kom dock icke till stånd — mest
beroende på invändningar från kretsarnas egna talesmän. Man ville behålla
de gamla kretsarna, i synnerhet om de sammanföll med länsindelningen.
Ett undantag förelåg emellertid, nämligen i fråga om Älvsborgs läns båda
valkretsar. I detta fall hade en sammanslagning tillstyrkts bland annat av
länsstyrelsen i berörda län. Då en sådan sammanslagning kan komma till
stånd utan ändring av grundlagen, vill jag föreslå, att den beslutas redan

Motioner i Andra kammaren, nr 61+1 år 1956

av årets riksdag; detta torde kunna ske i samband med att proposition
nr 11 behandlas.

Några andra sammanslagningar bör icke aktualiseras just nu.

Sammanfattjwig och hemställan

Huvudparten av de frågor som här ovan berörts ligger för närvarande
under utredning. Emellertid måste årets riksdag ta ställning till frågan om
valordningen för perioden 1957—1960. Kungl. Maj:t har föreslagit, att det
provisoriska systemet med 1,4 som första delningstal skall gälla även för
nämnda period. Detta är enligt undertecknads mening mindre lämpligt.
Det kan dock tillstyrkas under förutsättning att årets riksdag som vilande
för grundlagsenlig behandling beslutar att som definitiv valordning för
andrakammarvalen införa ett system med krets- och tilläggsmandat, vilket
kan tillämpas första gången vid andrakammarvalet 1960. Antalet kretsmandat
bör då fastställas till 200 och tilläggsmandaten till 30 eller av
stadganden i grundlagen föranledda närmast högre antal. Frågan om vilken
metod som skall användas vid fördelningen av krets- och tilläggsmandaten
får närmare utredas och stadgande därom i vederbörlig ordning införas i
vallagen. Därest riksdagen icke skulle bifalla förslaget om att införa ett
system med krets- och tilläggsmandat hemställes att 1,4-regeln utbyts mot
en fördelningsregel, byggd på talen 1, 2, 3,5, 5, 6,5 o. s. v. Även denna skulle
då tills vidare få provisorisk karaktär. Slutligen bör redan till årets andrakammarval
Älvsborgs läns norra och södra valkretsar sammanslås.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställes,

A. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 15 riksdagsordningen

§ 15.

1. I varje---rikets folkmängd.

2. Därest det —--är stadgat.

3. Uppgår det---till fem.

4. Vid valet skall iakttagas, att 200 riksdagsmän väljas direkt i kretsarna
och de återstående genom ett särskilt utjämningsförfarande de i valet
deltagande partierna emellan, varvid dock tillses, att även dessa överskjutande
mandat återgå till valkretsarna, så att dessa få sina enligt 1, 2 och
3 mom. tillkommande antal riksdagsmän. Vid bestämmandet av det antal
riksdagsmän, som skola väljas direkt i varje valkrets, gäller i tillämplig ordning
samma förfarande, som stadgas i 1 och 2 mom.

5. I valet deltagande parti, som icke erhållit något av de 200 kretsmandaten,
vare också uteslutet från fördelningen av de återstående mandaten.

Motioner i Andra kammaren, nr 641 år 1956 15

6. Det antal riksdagsmän, varje valkrets enligt ovan angivna grunder
äger utse, fastställes för varje fyraårsperiod av Konungen.

B. att riksdagen — därest förslaget under A icke vinner bifall — måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

C. att riksdagen — därest förslaget under B bifalles — måtte besluta att
som provisoriskt valsystem för andrakammarvalen perioden 1957—1960
tillämpa en metod byggd på delningstalen 1, 2, 3,5, 5, 6,5 etc.

D. att riksdagen måtte besluta att sammanslå Älvsborgs läns norra och
Älvsborgs läns södra valkretsar till en valkrets.

E. att riksdagen måtte ge vederbörande utskott i uppdrag att utarbeta
och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i vallagen, som erfordras
vid bifall till punkterna B, C och D.

F. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående den fördelningsregel, som bör tillämpas vid införandet av
ovan föreslagna valsystem med krets- och tilläggsmandat.

Stockholm den 31 januari 1956

Olaus Nyberg