Motioner i Andra kammaren, nr 607 år 1967 (Motion 1967:607 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 607 år 1967

Nr 607

Av herrar Larsson i Borrby och Mattsson, om samordning av de
nordiska ländernas hjälp till u-länderna.

(Lika lydande med motion nr 478 i Första kammaren)

I samtliga nordiska länder finns ett starkt intresse för utvecklingsländerna.
Detta har också kommit till uttryck inom det nordiska samarbetet
genom att nordiskt biståndsarbete ingående bar diskuterats av Nordiska
rådet. Det har då i första hand gällt att på nordiskt plan koordinera biståndet
och även utbildningen av u-landsarbetare. Första gången frågan
behandlades var vid sessionen i Oslo 1954, redan två år efter rådets start.
Då utgick man från att regeringarna fortsatte arbetet för att öka hjälpen
till de underutvecklade områdena i världen och fortsatte att verka för en
effektivisering av detta arbete. Rådets ställningstagande den gången får
ses mot bakgrunden av att statligt organiserat biståndsarbete år 1954 tog sina
första stapplande steg. Inte heller då frågan på nytt väcktes 1958 ansåg
sig rådet kunna antaga någon rekommendation. Förslagsställaren önskade
då att de nordiska länderna skulle samordna sina insatser till hjälpen
för de ekonomiskt underutvecklade länderna och kraftigt öka denna insats
i takt med den egna välståndsutvecklingen.

Vid åttonde sessionen i Reykjavik 1960 aktualiserades den mera begränsade
frågeställningen om samordning av utbildning av de experter,
som skall tjänstgöra i utvecklingsländerna. I denna fråga beslöt rådet göra
följande rekommendation: »Nordiska rådet rekommenderar regeringarna
att ta upp frågan om ett gemensamt nordiskt initiativ för att befordra och
samordna utbildningen av experter till tjänstgöring i underutvecklade
länder.»

Regeringarna har sedan inte i någon större utsträckning följt upp rekommendationen,
men den har bl. a. resulterat i ett första seminarium
för experter, hållet i Finland i januari 1962.

Under rådets nionde session i Köpenhamn 1961 utgjorde hjälpen till
u-länderna ett av huvudämnena. Då väcktes fyra förslag: 1. Utökad hjälp
till u-länderna. 2. Gemensam nordisk utbildning i första hand för administratörer.
3. Samverkan mellan de nordiska länderna vid genomförandet av
större regionala projekt i u-länderna. 4. Anordnandet av en stor gemensam
penninginsamling. Utan att taga ställning till de skilda projekten beslöt

Motioner i Andra kammaren, nr 607 år 1967 15

rådet antaga följande rekommendation: »Nordiska rådet rekommenderar
regeringarna att snarast tillsätta en nordisk ministerkommitté för samordning
av hjälpen till utvecklingsländerna och att åvägabringa en sådan
ordning, att representanter för de nordiska länderna ömsesidigt får möjlighet
att taga del av och följa det utredningsarbete, som pågår i respektive land.»

Redan i mars samma år tillsattes den förordade nordiska ministerkommittén
för samordning av hjälpen till utvecklingsländerna. I kommittén
ingick från Danmark utrikesminister Jens Otto Krag, från Finland undervisningsminister
Heikki Hosia, från Norge statsrådet Aase Bjerkholt och
från Sverige statsrådet Ulla Lindström. Ministerkommitténs huvudintresse
har ägnats åt ett gemensamt nordiskt biståndsprojekt i Afrika, det s. k.
Tanzania-proj ektet, som torde kunna betecknas som ett framgångsrikt
projekt. Kommittén har hland annat undersökt möjligheterna till samordning
av utbildningen. Man har därvid bl. a. tänkt sig upprättandet av olika
regionalt inriktade institut i de olika nordiska länderna.

Det torde inte råda något tvivel om att just biståndsverksamheten är
något som skulle kunna bli såväl effektivare som bättre vid en samordning
av de små nordiska ländernas resurser. Inte minst skulle utbildning och
administrationskostnader kunna bantas ner genom samordning. Dessutom
skulle en sådan samordning gagna mottagarlandet genom att insatserna
kunde göras så stora att de blev av verklig betydelse.

För alla som tror på ett närmare nordiskt samarbete i internationella
frågor utgör dessutom biståndsfrågorna ett område där det finns utvecklingsmöjligheter
och där det inte finns gamla traditionella praktiska organisationsegoistiska
synpunkter som behöver beaktas. Så är det t. ex. inom
konsulat- och reseverksamheten, där en samordning givetvis skulle innebära
förenklingar och rationaliseringar, vilket emellertid är svårt att genomföra
då det redan existerar nationella organ. Hindren håller emellertid
på att brytas på flera områden, vilket tillkomsten av den nordiska kulturfonden
vittnar om liksom förhållandet att vi i dag har ett gemensamt uppträdande
i Kennedy-ronden.

Nordiska rådet har uppdragit åt regeringarna att samordna biståndsverksamheten,
och detta uppdrag bör fullföljas. Enigheten och beslutsamheten
i rådet den gången då rekommendationen gavs går inte att ta miste på.

Med hänvisning till det anförda hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
åtgärder för samordningen av de nordiska ländernas biståndsarbete
i enlighet med Nordiska rådets rekommendationer.

Stockholm den 26 januari 1967

Einar Larsson (ep) Lennart Mattsson (ep)

i Borrby