Motioner i Andra kammaren, nr 605 (Motion 1951:605 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 605.

Nr 605.

Av herr Levin i anledning av Ku-ngl Maj:ts proposition, nr 189, med
förslag till lag angåenda ändring i lagen dm 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt, m. m.

Enligt Kungi. Maj-.ts proposition nr 189 till årets riksdag föreslås bland annat
att den rätt, som nu tillkommer den bofasta kustbefolkningen, att utan särskilt
tillstånd idka jakt efter säl och sjöfågel å öppna havet ävensom i skärgård på
holmar, klippor och skär, som ej till något visst hemman hörer, nu skall berövas
denna befolkning. I dess ställe skall införas tillståndstvång så att endast de som
erhållit tillstånd av länsstyrelse skall få rätt till dylik jakt.

Före år 1938 existerade här en verklig allemansrätt. Då var jakten på öppna
havet och de s. k. ödeskären fri för varje svensk medborgare. Enligt- 1938 års
jaktlag inskränktes denna frihet att allena gälla den bofasta kustbefolkningen.
Nu vill man gå ännu ett steg i avveckling av denna allemansrätt och förbehålla
jakten på dessa tidigare fria områden åt dem som lyckas utverka länsstyrelses
tillstånd.

Som ett skäl för dessa nya inskränkningar i rätten till jakt åberopas nödvändigheten
av bättre skydd för sjöfågeln. Det har dock ej på något sätt kunnat
påvisas att jakten på de allmänna vattnen och ödeskären skulle vara mera förödande
på beståndet av sjöfågel än jakten på enskilt område. Vill man uppnå
bättre skydd för sjöfågeln bör detta ske genom inskränkningar av jakten över
huvud. Utsträckta fridlysningsbestämmelser, inskränkningar eller förbud för vårjakt
efter sjöfågel, eventuellt totalförbud på jakt efter vissa slag av sjöfågel
under några år böra övervägas om det visar sig nödvändigt att skapa bättre
skydd för detta mit. Men de inskränkningar i jakten som skola företagas böra,
om de skola lämna önskat resultat, gälla all jakt efter sjöfågel vare sig den sker
på enskilt eller allmänt område. Den nu föreslagna bestämmelsen måste, av alla
dem som nu äro hänvisade att jaga på allmänt vatten därför att de ej disponera
jakträtt på enskilt område, betraktas som riktat enbart mot dem.

Vad beträffar jakten på säl torde man knappast på något håll anse en inskränkning
i denna jakt önskvärd. Sälen är säkerligen ett av de skadedjur som
orsakar de allra största, skadorna och förlusterna- Det är därför ur alla synpunkter
viktigt att inga begränsningar införas i rätten till denna jakt.

I propositionen föreslås även att, därest riksdagen icke har något att erinra däremot,
8 § 2 mom. jaktstadgan ändras så, att all jakt efter sjöfågel från maskindrivet
fartyg förbjudes. Ett dylikt förbud skulle betyda att fiskarebefolkningen
i stor utsträckning skulle bli förhindrad att över huvud bedriva jakt efter sjöfågel.
Det är mycket vanligt att jaktgevär medföres i fiskebåtarna vid färd till
och från fiskeplatserna och att jakt bedrives i samband med dessa färder. En

Motioner i Andra kammaren, nr 605.

stor del av f iskarebefolkningen bedriver ingen annan sjöfågelsjakt än just i
samband med fisket. Skulle dylik jakt från motorbåt förbjudas bör därför undantag
göras för jakt i samband med yrkesmässigt bedrivet fiske.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa,

dels att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 189 ville vidtaga de ändringar i lagtexten som påkallas
för att den bofasta kustbefolkningen måtte förbliva vid sin nuvarande
rätt till jakt å allmänt vatten ävensom på holmar, klippor
oeh skär som ej till något hemman hörer,

dels att riksdagen måtte uttala att om förbud mot jakt från
maskindrivet fartyg efter sjöfågel införes i jaktstadgan undantag
bör göras för jakt som bedrives i samband med utövande av
yrkesmässigt fiske.

Stockholm den 18 april 1951.

Hans Levin.

BiJiang till riksdagens \protokoll 1951. 4 samt. Nr 603—607.