Motioner i Andra kammaren, nr 59 (Motion 1953:59 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 59.

Nr 59.

Av herr Johansson i Stockholm m. fl., angående ändring av
vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Med nya rättegångsbalken, som stadfästes den 18 juli 1942, ehuru den
inte trädde i kraft förrän den 1 januari 1948, infördes den så kallade fria
bevisprövningen i svensk rätt. Detta innebär, att inga regler finns för när
det skall anses bevisat exempelvis att en viss person gjort sig skyldig till
visst brott, utan att det helt ankommer på domstolen att bedöma, huruvida
den anser full bevisning föreligga eller ej. Personer dömes i realiteten
på vad domstolen tror om dem. Det äventyrliga häri förvärras genom att
i svensk rättegångsordning en persons förflutna är känt för domstolen,
innan frågan om han är saker till den aktuella gärningen avgöres. Om den
tilltalade har ett mindre vackert förflutet, anses detta förhållande i verkligheten
utgöra ett indicium emot honom.

Det skall inte förnekas, att den så kallade legala bevisprövningen, vilken
i princip rådde i gamla rättegångsbalken, har bestämda nackdelar. Exempelvis
bestämmelsen att ”tu vittnen äro fullt bevis, där i de sammanstämma”,
bör naturligtvis inte få gälla, där naturvetenskapliga fakta säger något
helt annat än vittnena. Det har också, såväl genom vittnespsykologiska
forskningar som genom rättsfall, blivit belyst, hur otillförlitliga vittnesutsagor
kan vara, även då betydligt flera än två vittnen ger samstämmiga
utsagor.

Men detta, att den legala bevisningen i dess tidigare form otvivelaktigt
kan leda till felaktiga resultat, är inget skäl att totalt riva upp gärdet och
göra frågan om en person skall anses vara brottslig eller icke till en fråga
om tycke eller smak hos domarna. Det är icke mindre utan större rättssäkerhet,
som hade bort eftersträvas.

Om den fria hevisprövningen från rättssäkerhetssynpunkt är otillfredsställande
i allmänhet, så gäller att faran av den fria bevisprövningen är särskilt
stor i politiska mål. Ämbetsdomarna kommer ofta från de tre—fyra
procenten mest välsituerade familjerna i landet, och deras politiska inställning
är därefter. Erfarenheten har det senaste året till fullo bekräftat de
farhågor som man redan tidigare måst hysa, nämligen att vid fri bevisprövning
en domares förutfattade mening om en tilltalad persons skuld
särskilt i politiska mål får fylla ut luckorna i åklagarens försök till bevisning.
Från senaste årets mest uppmärksammade politiska mål i vårt land
kan anföras, hurusom Stockholms rådhusrätt i domskälen till och med
förvanskat innehållet i ett åklagarvittnes utsaga, då innehållet i denna

Motioner i Andra kammaren, nr 59.

talade för en åtalads oskuld. Likaså förklarade domstolen att ett annat
åklagarvittnes utsaga, vilken likaledes talade för att ifrågavarande åtalade
person var oskyldig, ”icke utesluter möjligheten” av att åklagarens framställning
skulle vara riktig, varpå ett hårt straff utdömdes. Det är uppenbart,
att med en sådan ”bevisprövning” de gemenaste syften kan tillgodoses.

En sådan ändring av nya rättegångsbalken är sålunda erforderlig, att
friheten i bevisprövningen begränsas. Från den legala bevisprövningen
bör tanken om vissa minimianspråk på bevisning hämtas, samtidigt som
det vid en sådan ändring bör beaktas, att de tidigare reglerna om bevisning,
enligt vad forskning och erfarenhet givit vid handen, i vissa fall satte anspråken
på vad som skulle anses vara full bevisning alltför lågt.

Ett annat avseende vari nya rättegångsbalken visat sig icke uppfylla
rättssäkerhetens krav sammanhänger med den nya ordning i vilken häktningsfrågan
avgöres. Det ansågs vid nya rättegångsbalkens tillkomst vara
en fördel, att icke längre åklagare eller polisbefäl utan domstol skulle besluta
om häktning. Då är emellertid att märka, att den nya ordningen
innebär, att en person kan vara anhållen en längre tid, innan avgörandet i
häktningsfrågan faller, än vad som enligt de tidigare häktningsreglerna var
tillåtet. Ty, medan enligt de sistnämnda beslutet i häktningsfrågan skulle
fattas senast fem dygn efter frihetsberövande!, gäller nu att samma tidsgräns
endast avser avlåtandet av framställning till rätten om vederbörandes
häktande. Därefter förlöper regelmässigt upp till fyra dagar, ibland än
längre tid, innan häktningsförhandling inför rätten äger rum. Den anhållne
har sålunda dyrt fått betala den förmenta förmånen av att häktningsfrågan
lagts i en domares händer.

Nu har det emellertid visat sig, att denna förändring från rättssäkerhetssynpunkt
i det närmaste saknar värde. Först när en mycket lång tid förflutit
utan att åklagaren blivit klar med förundersökningen, kanske häktningsdomaren
börjar titta närmare på målet. Vid första häktningsförhandlingen,
och ofta också vid förnyad häktningsförhandling, behandlar
domaren häktningsfrågan som på förhand löst, därvid han anser att åklagarens
påståenden om sannolika skäl emot den misstänkte är till fyllest för
att sannolika skäl verkligen skall anses föreligga. Ett exempel kan belysa
riktigheten av det sagda. Under det gångna året beslutade Stockholms
rådhusrätt häktning och omhäktning av en person mot vilken uteslutande
förelåg vissa påståenden av en angivare. Det angivaren ”visste” om den av
honom utpekade visade sig emellertid vara felaktigt nästan från början till
slut. Inte ens den utpekades sysselsättning, politiska uppfattning, födelseår
och så vidare var korrekt redovisade av angivaren. Men detta bekymrade
icke domaren och kunde heller icke göra detta, eftersom han aldrig gav
sig tid att taga reda på annat än den anhållnes identitet. Häktningsförhandlingarna
är ibland över på någon minut, vilket gör hela förfaringssättet
till en parodi på rättsförhandling.

Motioner i Andra kammaren, nr 5t).

En sådan ändring bör göras i nya rättegångsbalken, att det klart kommer
att framgå, att domaren är skyldig att företaga en prövning, huruvida
sannolika skäl emot den av åklagaren utpekade föreligger. En sådan ändring
nödvändiggöres icke så mycket av den nuvarande lydelsen i ifrågavarande
lagrum, nya rättegångsbalken 24: 1, som fastmer av många domares
ådagalagda benägenhet att göra häktningsförhandlingen till en tom formalitet.

Den obegränsade häktningstid som nya rättegångsbalken tillåter, under
förutsättning att domaren ingenting har att invända, har blivit föremål för
skarp kritik från såväl press- som juristkretsar. Och med all rätt. Det är
fullständigt orimligt med häktningstider på upp till ett år för exempelvis
bedrägeribrott. Och vad värre är, nya rättegångsbalken ger ett reaktionärt
åklagar- och domstolsväsende formella möjligheter att hålla politiskt misshagliga
människor ”häktade” hur länge som helst.

I sina försök att försvara de långa häktningstiderna har från åklagarhåll
anförts, dels att åklagaren icke konime att motsätta sig, att en del av häktningstiden
avräknas från straffet, dels att i vissa fall den häktade icke gjort
några invändningar mot den långa häktningstiden. Sådana argument visar
endast, att de som begagnar sig av dem icke är intresserade av vad rättssäkerheten
kräver. Ty domstolen är ju alls icke nödsakad att avräkna häktningstiden
från straffet, även om åklagaren icke skulle motsätta sig detta,
utan har fria händer. Och hela resonemanget från åklagarsidan om att
häktningstiden kan komma att avräknas är ju ett föregripande av domstolens
ställningstagande, varvid utgångspunkten är att den häktade är
skyldig och skall få ett långt frihetsstraff. Eljest skulle ju häktningstiden
icke kunna avräknas. Med andra ord har den gamla rättsregeln, att ingen
skall anses skyldig förrän dom emot honom vunnit laga kraft, bytts ut emot
ett förfaringssätt som innebär, att den icke dömde inte bara hålles för
skyldig, utan han tvingas också avtjäna ett långt straff på förhand —
antingen han därefter befinnes skyldig eller icke. Och vad beträffar ”argumentet”
att den häktade icke alltid motsätter sig den långa häktningstiden,
är detta icke värt många ord. Lika litet som en åtalad kan besluta om sin
egen strafftid, lika litet äger han bestämma om häktningstidens längd.
Dessutom har praktiken visat, att häktningstiden inte blir mindre lång för
dem som icke träffar underhandsuppgörelser med åklagaren. Exempelvis
har nyligen en veteran i den svenska arbetarrörelsen hållits häktad i ett
halvt års tid, trots att det kunde förlöpa flera veckor mellan förhören, och
ingen annan utredning emot honom visade sig ha ägt rum.

Liksom i andra i denna motion nämnda avseenden har det beträffande
häktningstiden visat sig, att åklagar- och domstolsväsende i våra dagars
Sverige icke genomgående hyser den aktning för medborgarnas rättssäkerhet,
som skulle ha kunnat göra frånvaron av tillfredsställande garantiregler
i nya rättegångsbalken mindre märkbar.

Nya rättegångsbalken utarbetades i allt väsentligt under nazismens och

Motioner i Andra kammaren, nr 59.

övriga fascistiska rörelsers uppsving före det andra världskriget och antogs
år 1942, då inte minst bland högt uppsatta befattningshavare inom justitieväsendet
starka fascistiska inflytanden gjorde sig gällande. Det är heller
ingen tillfällighet, att nya rättegångsbalken bereder medborgarna ett sämre
rättsskydd än vad de åtnjöt tidigare, och det är heller ingen tillfällighet att
i nya rättegångsbalkens hägn vårdslösheten med medborgarnas frihet och
ära förvärrats, allteftersom vårt lands nuvarande styrande i praktiken omsatt
statsministerns ord om USA såsom den ledande makten.

Det måste anses uppenbart, att nya rättegångsbalken bör bli föremål för
omarbetning på viktiga punkter, varvid även andra frågor än de här nämnda
skall beaktas. Exempelvis de stora processkostnaderna, vilka tvingar många
människor att finna sig i rättsförlust, då de icke kan riskera eller lägga ut
de pengar en process drar med sig, är ett allvarligt problem.

Med hänvisning till det ovan sagda hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till sådan ändring av nya rättegångsbalken,
att dels friheten i bevisprövningen på så vis inskränkes,
att vissa minimianspråk på bevisning fastställes, dels
häktningsförhandlingens karaktär förändras dithän, att domaren
blir förpliktad att pröva, om sannolika skäl finns
emot den mot vilken häktningsframställning gjorts, dels
slutligen att en längsta tid för en persons hållande i häkte
inskrives i lagen, samt

att även i övrigt en översyn göres av nya rättegångsbalken
i syfte att förbättra den för närvarande otillfredsställande
rättssäkerheten i vårt land.

Stockholm i januari 1953.

Gustav Johansson. H. Hagberg. Knut Senander.

Tryckeriaktiebolaget Tiden, Stockholm 1953