Motioner i Andra kammaren, nr 586 år 1955 (Motion 1955:586 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 586 år 1955

Nr 586

Av fru Boman m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr
128, med förslag till lag angående ändring i lagen dem
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, m. m.

Kungl. Maj:t har i proposition nr 128 framlagt förslag om ökat och förbättrat
samhälleligt stöd till de kategorier människor, som uppbär änkepension,
hustrutillägg och bidrag till änkor och änklingar med barn. Det
gäller huvudsakligen hemmavarande kvinnor, som på grund av relativt hög
ålder eller på grund av hemmavarande minderåriga barn har svårighet att
erhålla något förvärvsarbete, när männen dör, eller blir hänvisade att försörja
sig och sin familj på utgående folkpension. I den mån den nu föreliggande
propositionen medför större ekonomisk trygghet för dessa kategorier
kvinnor finns all anledning att lämna förslaget ett helhjärtat stöd.

I ett avseende synes emellertid tvivselmån kunna resas huruvida förslaget
till sina praktiska konsekvenser verkligen innebär en förbättring för
ifrågavarande kvinnor eller ej. Det gäller den av departementschefen föreslagna
höjningen av den för rätt till änke- och änklingsbidrag uppställda
åldersgränsen för hemmavarande barn från nuvarande 10 år till 12 år. På
denna punkt har änkepensioneringskommittén, bl. a. med hänvisning till en
av Hemmens forskningsinstitut utförd medelsräkning rörande mödrarnas
arbetstid för vård av minderåriga barn, ansett den nuvarande 10-årsgränsen
tillfredsställande. Departementschefen accepterar visserligen kommitténs
ståndpunkt därutinnan att han icke anser barnet efter 10 års ålder fordra
samma passning och övervakning som tidigare, men tillägger alt »åren närmast
efter 10-årsåldern är en känslig period i barnets utveckling, då det
är i stort behov av personlig kontakt med modern och behöver en känsla
av trygghet, som ej kan erhållas i ett hem där modern en stor del av dagen
är borta på arbete och under återstående tiden har sina hemsysslor att
sköta».

Utan tvivel är barnet även efter 10-årsåldern i behov av moderns omtanke
och omvårdnad, men inga skäl synes tala för att barnet efter uppnådda
12 år har passerat den känsliga perioden i sin utveckling. Snarast
är väl förhållandet det att barnet då inträder i sin mest problemfyllda och
känsliga ålder, varvid dock moderns uppgifter får en något annorlunda karaktär
än tidigare. Barnet fordrar ej samma manuella skötsel och kontinuerliga
tillsyn, men däremot ställs ökade krav på modern såsom rådgivare och
vägledare. Att endast med utgångspunkt från det behov av förståelse och

Motioner i Andra kammaren, nr 5S6 dr 1955

trygghetsskapande kontakt, som barn i olika åldrar erfordrar, bestämma
den åldersgräns som bör bli avgörande för huruvida modern skall kunna
vara hemma hos barnet eller ej låter sig enligt vår uppfattning knappast
göra. Avgörande bör i stället vara behovet av manuell skötsel av barnet.
Barnets skolgång kommer därvid att spela en stor roll. Efter 10 års ålder
upptages nämligen så gott som barnets hela dag av skolarbete, och ur denna
synpunkt kan varken moder eller barn vara betjänt av att modern avstår
från sina möjligheter till förvärvsarbetet, som oftast blir förlagt just till den
tid på dagen, då barnet besöker sin skola. Ehuru barnet alltså även efter
1 O-årsåldern är i stort, ja, kanske större behov av modern än tidigare synes
detta icke i och för sig kunna motivera en höjning av åldersgränsen för barnet.

Slutligen bör vid åldersgränsens bestämmande kravet på moderns inpassning
i förvärvslivet tillmätas betydelse. Det är av största vikt att kvinnorna
så snart som möjligt efter makens frånfällc får möjlighet att skaffa sig nödvändig
utbildning och förvärvsarbete. Det har även varit änkepensioneringskommitténs
målsättning att söka utvidga kvinnornas möjligheter till yrkesarbete.
börsl genom ett lämpligt förvärvsarbete kan den ekonomiska trygghet
och inre harmoni nås som är nödvändig för att ge både modern och
barnet drägliga livsbetingelser. Det är därför av största vikt att moderns
möjligheter att vinna insteg på arbetsmarknaden icke onödigtvis fördröjes.
De medelålders och äldre kvinnornas tillfällen till förvärvsarbete är — utom
\ad gäller husligt arbete -— redan förut starkt begränsade, varför det enligt
vår mening vore synnerligen olyckligt att genom den föreslagna höjningen
av barnets ålder ytterligare uppskjuta dessa kvinnors utträde i arbetslivet.
1 de fall då en omskolning av kvinnan är nödvändig för att hon
själv skall kunna tjäna sitt uppehälle kan också en mindre höjning än den
föreslagna medföra en stark minskning av hennes möjligheter.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
128/1955 i vad den avser förslag till lag angående ändring
i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och
änklingar med barn.

Stockholm den 29 mars 1955

Märta Boman

Eva Karlsson Elsa Ewerlöf Karin Wetterström

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1955