Motioner i Andra kammaren, nr 551 år 1958 (Motion 1958:551 Andra kammaren - a)

Motioner i Andra kammaren, nr 551 år 1958

Nr 551

Av herr Hagberg m. fl., i anledning av Kungl Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret.

I regeringens proposition nr 110/1958 framlägges riktlinjer för den svenska
militärmaktens organisation och utveckling under den närmaste tioårsperioden
samt de beräknade kostnaderna därför. Departementschefen
ansluter sig i alla väsentliga punkter till de uppfattningar som 1955 års
försvarsberedning framfört. Denna beredning accepterar i sin tur i allt
väsentligt de åsikter och ståndpunkter som de högsta militära tjänsteställena
hävdat.

Regeringsförslaget kan alltså anses utgöra de militära befälhavarnas
önskemål med de modifikationer som dessa ansett sig böra iakttaga av hänsyn
till den allmänna opinionens reaktioner och möjligheterna att få militärutgifterna
accepterade av riksdagens majoritet.

I regeringsförslaget fäster man sig först och främst vid att den angivna
målsättningen för vårt lands militära försvar icke underordnas den av regeringen
proklamerade utrikespolitiska målsättningen. Som bekant är denna
målsättning formulerad sålunda: alliansfrihet under fredstid för att möjliggöra
neutralitet i händelse av krig. Denna regeringens utrikespolitiska
målsättning har ett mycket starkt stöd hos den överväldigande delen av
svenska folket. I försvarspropositionen heter det emellertid:

Om krig eller oroligheter utbryter i vår närhet ställes krigsmakten inför
uppgiften att värna vår neutralitet. (Kursiverat i propositionen). Krigsmakten
kan dock enligt studien inte utformas med särskild hänsyn härtill.
(Vår kusiv.). Det avgörande skyddet för neutraliteten ligger i krigsmaktens
förmåga att genom sin styrka avhålla en motståndare från angrepp.

Den tankegång som här framlägges är, att den svenska krigsmakten
skall vara av en sådan storlek och kvalité, att den avskräcker också stormakter
och stormaktsblock från att våga ett angrepp mot vårt land. Vårt
lands jämförelsevis ringa befolkning, dess långa gränser och begränsade
ekonomiska resurser medger dock inte uppbyggnad och underhåll av en
militärmakt så stor att den kan avskräcka en stormakt eller ett stormaktsblock
från ett angrepp i avsikt att ta vårt land i anspråk för sina egna syften.
Visserligen sägs i annat sammanhang i propositionen att angrepp mot
vårt land inte kan bli en förstahandsangelägenhet för i krig invecklade stor -

Motioner i Andra kammaren, nr 551 dr 1958

makter eller stormaktsblock. Detta är emellertid endast lösa spekulationer
och kan inte vara annat än lösa spekulationer.

Trots departementschefens mening att det är nödvändigt att nu »se
framåt och att icke i för hög grad bygga på erfarenhetsmässiga intryck»
vill vi göra några erinringar, som i detta sammanhang inte är utan intresse.

Under världskriget 1939—1945 företogs upprepade invasionsaktioner
mot såväl små som medelstora och stora stater. Nazi-Tyskland invaderade
i tur och ordning Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien, Frankrike, Jugoslavien
och Sovjetunionen. Japan invaderade vissa områden i Stilla havet
och Kina. England-Amerika invaderade Nordafrika, Italien och det europeiska
fastlandet över Frankrike. Sovjetunionen gick i krigets slutskede
över de tyska gränserna. Ett karaktäristiskt drag i andra världskriget var
att inte ett enda allvarligt anlagt invasionsförsök misslyckades. Endast efter
lång försvarskamp och tidskrävande kraftsamling lyckades Sovjetunionen
och Kina kasta ut angriparna, detta dock först sedan angriparna ockuperat
områden som i areal och befolkning mångdubbelt överträffade vårt land.

Ytterligare karaktäristiskt för det andra världskrigets invasionsföretag
var att angriparens förluster under själva invasionsoperationerna var relativt
ringa. De ojämförligt största förlusterna uppstod i angriparens försök
att hålla de erövrade områdena besatta och utnyttja dem för sina egna
syften.

Det svenska gränsförsvarets styrka lär inte i framtiden kunna avskräcka
en stormakt eller ett stormaktsblock från angrepp. Däremot skulle vetskapen
om att träffa ett väpnat folk med fast beslutsamhet och förmåga att
kämpa sig fritt säkerligen stämma till större eftertanke. Denna eftertanke
skulle bli än större om vårt land genom sina ståndpunktstaganden i de
utrikespolitiska frågorna ytterligare befäst den good-will som det redan
åtnjuter såsom fredsälskande och neutral stat.

Gränsförsvarets avskräckande verkan förringas ytterligare av det faktum
att vi inte kan försvara våra gränser i hela dess längd. Inte ens den militära
sakkunskap, på vilken regeringsförslaget stödjer sig, vågar förutsätta ett
sammanhängande gränsförsvar. Av överbefälhavarens militära studier, som
redovisas i propositionen, framgår, att endast vissa delar av våra gränser
mot norr och öster kan erhålla ett försvar som kan tänkas slå tillbaka en
angripare. Gränserna mot väster förutsättes icke vara i behov av något
gränsförsvar, endast skydd för att »tillgodose importbehovet», (sid. 48).

I detta samanhang kan vi inte underlåta en kommentar till den kostnadsram
för militärväsendet, som regeringsförslaget skisserar. Detta kostnadsförslag
är så konstruerat att en automatisk höjning av militärutgifterna
kommer att ske under den närmaste tioårsperioden. Till de 2 700 miljoner
kronor, som begärs för nästa budgetår på driftbudgeten, kommer kapitalutgifterna
och andra utgifter, som har direkt samband med försvarsorga -

Motioner i Andra kammaren, nr 551 år 1958

nisationen. Den förutsedda automatiska höjningen beräknas uppgå till 65
å 70 miljoner kronor årligen, vartill kommer kompensation för eventuella
prisstegringar. Regeringsförslaget innebär i sina konsekvenser att vi får en
stegring under tioårsperioden av militärutgifterna från närmare 3 000 miljoner
kronor nästa år till närmare 5 000 miljoner kronor vid tioårsperiodens
slut. Sådana utgifter för militära ändamål i fredstid torde vara ganska enastående
för en liten nation, och de betänkligheter mot militäranslagens storlek,
som kommit till uttryck på olika sätt, är både begripliga och berättigade.
Det grundläggande felet i regeringens förslag är emellertid att det väljer
en oriktig målsättning för vårt försvar av den nationella friheten och neutraliteten.

Enligt vår mening måste man finna sig i det faktum, att ett litet land som
vårt inte förmår bygga upp och underhålla en krigsmakt som kan avskräcka
en stormakt eller ett stormaktsblock från angrepp. Alla erfarenheter visar
att detta inte var möjligt redan vid det andra världskrigets utbrott. Den
tekniska utvecklingen av vapnen, kärnvapnens tillkomst, nya transportmedel
för vapen, såsom robotar och raketer, gör det ännu mer omöjligt.

Vi anser den av regeringen proklamerade utrikespolitiska linjen — alliansfrihet
och neutralitet — vara riktig. Vi anser också att vårt försvarsväsen
skall utformas så, att det blir ett stöd för denna politik och samtidigt
visar all världen att Sveriges folk är berett att försvara sin nationella frihet
men inte har några som helst aggressiva avsikter. Vi bör således bygga upp
ett neutralitetsförsvar. Ett sådant försvar har flera komponenter och inte
enbart militära.

Vi anser att nya priciper för folkets militära värnkraft är förtjänta av
prövning. För närvarande ligger tyngdpunkten i militärorganisationen på
upprättandet och upprätthållandet av en tekniskt högtstående militär organisation.
De värnpliktiga utbildas med tanke på att i händelse av krig kunna
sköta de tekniskt mycket komplicerade stridsredskapen. Däremot räknar
man inte med att i händelse av ett angrepp mobilisera hela folket till
försvar och för uppgiften att driva ut en angripare från ockuperat territorium.
Vi menar att de erfarenheter som krigföringen gav i de under andra
världskriget ockuperade staterna borde beaktas och bearbetas med hänsyn
till de svenska förhållandena och den vapentekniska utvecklingen. En allmänt
genomförd utbildning och återkommande repetition av en gång inhämtad
kunskap i gerillakrigföring samt uppläggning av förråd av enkla handvapen,
ammunition, sprängämnen och dylikt skulle höja värnkraften. En
lämplig organisation enligt milisprincipen kunde upprättas. Tyngdpunkten
i en sådan organisation kunde måhända lämpligast förläggas till industrierna
och det redan existerande verkskyddet. Därest arbetarnas och tjänstemännens
organisationer vore engagerade i en sådan försvarsorganisation

Motioner i Andra kammaren, nr 551 år 1958

och hade kontroll över de upplagda förråden, vore riskerna för ett missbruk
av dessa eliminerade.

Som redan nämnts består ett effektivt neutralitetsförsvar inte endast av
militära maktmedel. Lika stor roll spelar det förtroende som vårt folk åtnjuter
hos andra folk såsom fredsvänligt och neutralt. Varje ståndpunktstagande
i utrikespolitiska sammanhang, vilket med berättigande kan tolkas
som partitagande för den ena eller andra stormaktsgruppen, är till skada
för förtroendet. Också handlingar av inflytelserika svenska befolkningsgrupper
av krigsaktivistisk och aggressiv karaktär kan skada förtroendet
till den proklamerade neutralitetslinjen. Särskilt skadligt verkar
givetvis om krigsaktivism och aggressionslystnad vittnande uppträdande
från de militära tjänsteställena. Ett effektivt neutralitetsförsvar måste vårda
sig om att ytterligare utbygga det redan befintliga förtroendet till uppriktigheten
och ärligheten i den proklamerade utrikespolitiska målsättningen.

Vår nationella säkerhet skulle stärkas om vår neutralitet vore garanterad
av i första hand stormakterna. Under senare år har sådan garanti utfärdats
till Österrike. Oss förefaller det rimligt att stormakterna inte skulle
ha något reellt att invända mot att utfärda liknande garantier också för
Sverige, därest önskemål om sådana gjordes från svensk sida.

Under den senaste tiden har en stark opinion rests mot de ökade militärutgifterna.
Inför de perspektiv som kärnvapnen öppnar i fråga om förintelsekraft
har frågan ställts om det över huvud taget lönar sig för ett litet
land att hålla sig med en krigsmakt. Vi inbillar oss inte att den tiden redan
kommit då varg och lamm kan beta fredligt vid varandras sida. Men å
andra sidan tror vi att det ligger något positivt och värdefullt i de tankegångar
som exempelvis framförts i författaren Per Anders Fogelströms och
reservofficeren Roland Morells skrift »I stället för atombomb». De rekommendationer
och uppfattningar som redovisas i denna skrift ter sig för
vanetänkandet utopiska och för det militära vanetänkandet naturligtvis
skrattretande. Det vore dock oklokt att utan vidare avvisa dessa tankar
och förslag. Måhända kommer de vid en allvarlig prövning att visa sig
mera hållbara än vad som kan synas vid första ögonkastet.

Man kan inte bortse från att de tekniska och vetenskapliga framstegen
och upptäckterna efter det andra världskriget i grund förändrat betingelserna
för de små nationernas tillvaro och inför nya kvaliteter i det mellanfolkliga
umgänget. Inte minst har de militära organisationerna fått nya,
tidigare helt okända, maktmedel i sina händer, maktmedel som principiellt
skiljer sig från alla tidigare kända vapen. De nya vapnen, kärnvapnen av olika
slag, har inte endast en omedelbar och direkt verkan. Dessa vapen drabbar
inte endast samtidens människor utan också framtidens. De kan framföras
med hjälp av helt nya transportmedel, robotar och raketer, mot vilka

Motioner i Andra kammaren, nr 55i år 1958

intet effektivt hinder kan resas. Detta är någonting principiellt nytt, som
måste beaktas vid utformningen av det neutralitetsförsvar som anses behövligt.
Det principiellt nya i den moderna krigstekniken kräver enligt vår mening
en radikal omprövning av alla gamla, på tidigare teknik byggda försvarspolitiska
premisser.

Vi är helt medvetna om det omöjliga i att på kort tid och utan tillgång
till militär och annan sakkunskap framlägga ett konkret förslag till ett
svenskt neutralitetsförsvar, byggt enligt andra principer än de hävdvunna.
Vi anser emellertid att en förbehållslös prövning av nya vägar för ett sådant
försvars utformning bör företas. Vi antar att två år bör vara tillräckliga
för en sådan prövning.

Intill dess en sådan utredning föreligger och ett nytt förslag till neutralitetsförsvar
kan framläggas inför riksdagen, kommer givetvis den nuvarande
militära organisationen att existera. Vi motsätter oss emellertid varje
höjning av de för innevarande budgetår utgående anslagen till militära ändamål.
Redan årets riksdag kan fatta vissa principbeslut att begränsa militärutgifterna.
I motion nr 524 i andra kammaren till årets riksdag av herrar
Spångberg och Åkerström, liksom i motion nr 525 i andra kammaren
av herr Lundberg har ställts vissa konkreta förslag, till vilka vi vill ansluta
oss.

Denna anslutning från vår sida gäller yrkandena i den förstnämnda
motionen om principbeslut mot att atomvapen införlivas med den svenska
krigsmakten. I den senare motionen vill vi ansluta oss till yrkandena om
nedskärning av värnpliktstiden till sex månader, begränsning av repetitionsövningarna
samt höjningen av de värnpliktigas dagavlöning till kronor
3:50.

Med hänvisning till vad här anförts vill vi föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
en allsidig utredning av ett neutralitetsförsvar i huvudsaklig
överensstämmelse med de grundlinjer som i det föregående
skisserats.

Stockholm den 25 april 1958

H. Hagberg Gustav Johansson Knut Senander

Helmer Holmberg

Henning Nilsson

Erik Karlsson