Motioner i Andra kammaren, Nr 550

Motion 1934:550 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 550.

1

Nr 550.

Av herr Bengtsson i Kullen, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition,
nr 122, angående förändring i avseende å lönes fällning
och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfaUsverk m. m.

I skrivelse den 3 maj 1933, nr 175, angående avskaffande av det inom
statens vattenfaUsverk tillämpade tantiem systemet, hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj:t måtte till särskild behandling upptaga 1928 års lönekommittés
år 1930 avgivna förslag örn ändring av de avlöningsbestämmelser,
som gälla för överdirektören och kraftverksdirektörerna vid statens vattenfallsverk,
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde
föranledas.

Av behandlingen av denna fråga inom riksdagen framgår otvetydigt, att
riksdagen väntade ett förslag till avlöningsbestämmelser, varigenom tantiemsystemet
avskaffas. Kungl. Majit har emellertid i proposition nr 122 föreslagit,
att nämnda system skall bibehållas för överdirektören och frågan
tagas under förnyat övervägande rörande kraftverksdirektörerna i samband
med en allmän lönereglering.

Av propositionen framgår (sid. 46) med avskräckande tydlighet, vart det
rådande tantiemsystemet har lett. Medan överdirektörens löneförmåner,
frånsett dyrtidstillägg, under år 1922 voro cirka 22,000 kr. — en i och för
sig anmärkningsvärt hög avlöning för en tjänsteman, som icke innehar
chefsbefattning — så ha samma avlöningsförmåner, således utan dyrtidstillägg,
under år 1932 utgjort ej mindre än omkring 41,500 kronor! Det
gällande men av 1933 års riksdag utdömda tantiemsystemet har således
fört till det bakvända resultatet, att överdirektörens avlöningsförmåner överstiga
hans chefs med cirka 11,500 kronor.

Det har visserligen sagts, att överdirektörens arbetsuppgifter äro synnerligen
krävande. Det må dock sägas, att detta argument ej verkar allt för
övertygande, när man erfar, att han har tillfälle och tid övrig för att inneha
väl avlönade befattningar utom sin statstjänst. Jag vill fastslå, att dessa
bisysslor äro av sådan beskaffenhet, att de inkräkta på den ordinarie arbetstid,
för vilken redan en oskäligt hög avlöning utgår. Såsom exempel vill
jag endast nämna, att överdirektören är ordförande i styrelsen för ett större
industriföretag (L. M.) med en avlöning av 5,000 kronor årligen. Jag vill
icke tro, att detta bolags styrelse sammanträder under nätterna utan på
vanlig arbetstid.

1 propositionen har Kungl. Majit refererat till yttrande av vattenfallsBihang
till riksdagens protokoll 19.‘14. 4 sami. Nr !>51).

I

2 Motioner i Andro kammaren, Nr 550.

styrelsen den 12 juni 1933 rörande riksdagens skrivelse i ämnet. 1 sitt
yttrande säger vattenfallsstyrelsen, att den, på grund av sin ställning såsom
konkurrent till de privata kraftföretagen, måste driva en kommersiell ackvisitionsverksamhet,
och att det för detta ändamål erfordras särskilda förmågor
med höga avlöningar: »Det torde, såvitt styrelsen kunnat finna, icke
vara möjligt att åstadkomma sådana avlöningar på annat sätt än genom
bibehållande av tantiemsystemet». Det förefaller egendomligt, att vattenfallsstyrelsen
icke hyser betänkligheter mot att framhålla sig och sina
tjänstemän såsom stående i en särklass bland statens övriga verk och tjänstemän
med anspråk på att till personlig vinning få utnyttja den starka
ställning i konkurrensavseende, som ett statligt affärsverk onekligen äger.
Inom andra affärsverk, vilkas verksamhet är fullt så betydelsefull som
vattenfallsstyrelsens, har det numera ej ifrågasatts att ställa motsvarande
tjänstebefattningar i en klass för sig. Vattenfallsstyrelsens fordringar förefalla
så mycket mera obefogade som väl inga tjänstemän blivit så utsatta
för klander och anmärkningar som just vattenfallsstyrelsens. Örn det visar
sig, att innehavaren av en eller annan av de nu ifrågavarande befattningarna
inom statens vattenfallsverk befinnes vara olämplig för sin befattning,
så ger ju det förhållandet, att befattningen är tillsatt genom förordnande,
en säkerligen avsedd möjlighet att icke förnya förordnandet för
dylik tjänsteman utan i stället förordna annan i hans ställe. På grund
av upprepade inom riksdagen och annorledes framställda anmärkningar
synes denna möjlighet till personutbyte redan tidigare bort utnyttjas.

I sitt förut nämnda yttrande säger vattenfallsstyrelsen vidare, att de
nuvarande avlöningsgrunderna för överdirektören fastställdes av riksdagen
år 1918, och att det då beräknades, att dennes totala avlöning skulle för
år 1924 komma upp till cirka 29,500 kronor förutom dyrtidstillägg. Att
en så pass exakt beräkning med resultat, att arvodet skulle med 500 kronor
understiga chefens, kunde göras, förefaller vara konstruerat. Under
alla omständigheter måste det väl anses uppenbart, att ett arvodesbelopp,
som, oberoende av beräkningsgrunden, ansågs skäligt år 1918 under den
värsta dyrtiden, numera ej står i rimlig proportion till de förmåner,
som övriga statstjänstemän åtnjuta. Att vattenfallsstyrelsens nuvarande
ledande tjänstemän, vilka tydligen dikterat styrelsens yttrande, anse sig
själva oumbärliga, synes mig icke utgöra anledning för statsmakterna att
frångå riksdagens uttalade mening, att tantiemsystemet skall avskaffas.
Under de senaste åren har tillkommit en omständighet, som ytterligare
understryker kravet på en omedelbar ändring av avlöningssystemet, nämligen
elektrifieringen av statens järnvägar. Det kan icke vara ett allmänt
statsintresse, att vissa tjänstemän skola bereda sig personliga fördelar av
att statens järnvägar se sig nödsakade att betala statens vattenfallsverk
överpris för den elektriska kraften. Statens järnvägar äro nu vattenfallsstyrelsens
största kund, och allt efter som järnvägselektrifieringen utvidgas
blir naturligtvis kraftbehovet större. Elektrifieringen genomföres på

Motioner i Andra kammaren, Nr 550.

3

grund av riksdagsbeslut och ej såsom en följd av den ackvisitionsverksamhet,
som vattenfallsstyrelsen anser utgöra motiv för tantiemsystemets
bibehållande. Att detta system i enlighet med riksdagens uttalade mening
omedelbart bör avskaffas, är således tydligt.

I propositionen föreslås uppskov med tantiemsystemets avskaffande i
avvaktan på ytterligare utredningar rörande de ifrågavarande befattningarnas
placering i löneskalan. Vad överdirektörsbefattningen angår, så
förefaller det, som örn denna fråga ej erfordrar en förnyad omprövning.
Befattningen medför ställning såsom chef för kraftverksbyrån. Innehavaren
bör följaktligen åtnjuta samma löneförmåner som övriga byråchefer. Örn
förordnandet för den nuvarande innehavaren av denna befattning trots
allt förnyas och han skulle komma att under 2 år erhålla lägre löneförmåner
än sina närmaste underlydande, tills dessas löner blivit reducerade,
så torde han fullt ut vara kompenserad genom att allt sedan år 1928 ha
åtnjutit större lön än verkets chef.

Kraftverksdirektörerna inneha befattningar, vilka möjligen voro erforderliga
mera omedelbart efter kraftverkens tillkomst för ackvisitionsverksamhet.
De borde därför enligt min och många andras mening lia placerats
såsom extra tjänstemän. Sedan kraftverken i stort sett blivit fullbelastade,
torde dessa tjänstemän ej längre behövas, helst som särskilda
driftchefer ombestyra kraftverkens skötsel och distrikts- och andra ingenjörer
ansvara för distributionen. Befattningarna såsom kraftverksdirektörer,
vilka ej tillåtas ingå bindande avtal med kunderna, synas helt
kunna indragas och tjänsteman från vattenfallsstyrelsen vid förekommande
behov åläggas att föra de underhandlingar, som nu synas vara kraftverksdirektörernas
enda uppgifter vid de äldre kraftverken. Att en överorganisation
förekommer vid de lokala kraftverken — liksom inom styrelsen
— är påtagligt vid jämförelse med privata kraftverk. Det synes lämpligt
att i samband med tantiemsystemets avskaffande indraga just de tydligt
överflödiga befattningar, vilkas innehavare för närvarande lia tantiem, då
dessa befattningar tillkommit under förhållanden, som numera ej föreligga.

På grund av vad jag här anfört får jag hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, evad denna rör avlöningsförmåner för
överdirektör vid statens vattenfallsverk, besluta,
att överdirektör vid statens vattenfallsverk i egenskap
av chef för verkets kraftverksbyrå åtnjuter enahanda
avlöningsförmåner som verkets övriga byråchefer
samt

att hyrverksdirektör, intill dess dylik befattning
kommer att indragas, upptages i närmast lägre lönegrad
än byråchef.

Stockholm den 28 februari 1934.

Emil Bengtsson.

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 550.

I motionens syfte instämma

Gustav Johanson, Hallagården.	Aron Gustafsson, Lekåsa.
Osc. Werner, Höjen.	Axel Hansson, Hubbestad.

840752. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.