Motioner i Andra kammaren, Nr 541 (Motion 1934:541 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

Nr 541.

Av herr Ossbahr, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 97,
med förslag till lag örn mått och vikt.

I proposition nr 97 har Kungl. Majit framlagt förslag till ny lag örn
mått och vikt. Det är att hälsa med tillfredsställelse, att ett förslag i
denna fråga äntligen kommit fram på riksdagens hord och därtill i en
form, som i stort sett måste anses synnerligen tillfredsställande ur såväl
allmän som teknisk synpunkt och som väl sörjer för att hithörande frågor
kunna erhålla en för näringslivet önskvärd snabb och sakkunnig behandling.

I en punkt har emellertid Kungl. Majit frångått de tillkallade sakkunnigas
av den sakkunniga myndigheten bestämt tillstyrkta förslag på grunder,
vilka enligt min åsikt måste anses otillfredsställande, nämligen i fråga
örn obligatorisk periodisk omjustering av vågar.

I denna fråga ha av kungl, mynt- och justeringsverket utförts omfattande
undersökningar på så sätt, att vid tvenne skilda tidpunkter de i allmänna
handeln använda vågarna undersökts i avseende å sin rätt- eller
felvisning. De i de sakkunnigas förslag och i propositionen refererade
resultaten av dessa undersökningar utvisa för Stockholm, att år 1928 av
pendelvågar ej mindre än 49 procent blevo kasserade på grund av för stor
felvisning och av likarmade vågar 80 procent. Är 1932 kasserades 47 procent
av pendelvågarna och 51 procent av de likarmade vågarna. 1928 års
undersökning utsträcktes även till andra städer och till landsbygden, varvid
medeltalet av kasserade redskap uppgick till 54 procent för pendelvågarna
och 22 procent för de likarmade vågarna. Felvisningen hos de
kassabla vågarna uppgick till i medeltal 237 procent av den tillåtna. De
sakkunniga samt kungl, mynt- och justeringsverket hava av dessa undersökningar
dragit den slutsatsen, att kraftiga och systematiska åtgärder
äro av nöden för att råda bot på ett så anmärkningsvärt och uppenbart
missförhållande, samt ansett, att den väg, varpå man i praktiskt taget alla
civiliserade länder ansett sig böra slå in, nämligen obligatorisk omjustering,
är den enda, som kan erbjuda utsikten till avsevärd förbättring av
tillståndet. Det sätt, varpå de sakkunniga föreslagit att denna omjustering
skall ske, nämligen genom besiktning å de platser, där vågarna finnas,
synes mig ändamålsenligt och ägnat att orsaka vågägarna minsta möjliga
kostnad och olägenhet.

Kungl, mynt- och justeringsverket har uti sin skrivelse den 2 januari
1933 anfört en del anmärkningsvärda omständigheter beträffande den utredning
i denna fråga, som utförts av kungl, kommerskollegium, vars meBiliang
till riksdagens protokoll 1934. 4 sami. Nr 541 — 342.

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

ning synes hava varit för Kungl. Majit utslagsgivande. Verket yttrar
följande:

»Till en början vill verket erinra därom, att kommerskollegium vid tvenne
tidigare tillfällen avgivit yttranden med avseende på det föreliggande sakkunnigeförslaget,
nämligen den 28 januari och den 26 februari 1932. Före
avgivandet av de nämnda remissvaren hade kollegium begärt yttrande
över de sakkunnigas oförändrade förslag från ett antal firmor och sammanslutningar
inom näringslivet. Granskas de i anledning av dessa remisser
inkomna svaren finner man, att följande firmor och sammanslutningar
antingen uttalat sig för införandet av periodisk omjustering av
vågar eller icke gjort något uttalande i frågan, vilket i betraktande därtill
att detta förslag är en bland de mest framträdande nyheterna i de
sakkunnigas yttrande torde få anses innebära, att vederbörande icke haft
något att invända mot förslaget, nämligen:

Stockholms handelskammare, vilken dock ansåg, att omjustering endast
borde beröra allmänna handelsvågar och i statlig verksamhet använda
vågar.

Smålands och Blekinge handelskammare.

Skånes handelskammare.

Göteborgs handelskammare.

Handelskammaren i Karlstad.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Gotlands handelskammare.

Norrbottens köpmannaförbund.

Sveriges industriförbund, dock endast för vågar å allmänt tillgängliga
försäljningsplatser.

Sveriges köpmannaförbund.

Jernkontoret.

Svenska teknolog föreningen.

Trävaruexportföreningen.

Sveriges färghandlares riksförbund.

Svenska aktiebolaget Toledo.

Aktiebolaget Stathmos.

Endast en av de tillfrågade näringslivets representanter, nämligen Kooperativa
förbundet, uttalade sig bestämt emot omjusteringsplikt för vågar,
varjämte såsom förut nämnts Stockholms handelskammare och Sveriges
industriförbund uttalat sig emot utsträckning av justeringsplikten till
andra vågar än dem, av vilka allmänheten hade direkt intresse, d. v. s. att
industriens och grosshandelns vågar borde lämnas utanför omjusteringstvånget.
En del av ovan nämnda firmor och sammanslutningar hade
dock gjort vissa erinringar mot det utkast till organisation av omjusteringsarbetet,
som de sakkunniga skisserat.

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

Det förefaller verket som om kommerskollegium av de relaterade svaren
bort komma till den slutsatsen, att näringslivets representanter med en
betydande majoritet ansett omjusteringen av vågar ofrånkomlig, örn än
meningarna örn dess genomförande vore delade.

Vid kommerskollegii förnyade handläggning av ärendet i anledning av
den tredje remissen den 8 juli 1932 utsände emellertid kollegium till de
nämnda firmorna och sammanslutningarna icke såsom förut de sakkunnigas
oförändrade förslag utan en inom kollegium uppgjord P. M., vari kollegium
säger sig hava kommit till den uppfattningen, att justerade redskap
endast behövde användas Vid försäljning av varor i bod eller å allmänt
tillgänglig försäljningsplats’ eller då de ''nyttjas vid uppmätning av
varor avsedda att i förpackningar säljas till allmänheten efter mått och
vikt’, samt slutligen ''vid tull- och postverket, vid järnvägs- och automobilstationer
ävensom vid hamnar vid vägning och mätning, som avser
avgifters bestämmande’.

Beträffande omjusteringen ansåg kollegium, att densamma borde begränsas
till justeringspliktiga redskap utom vågar.

Kollegium ifrågasatte sålunda justeringspliktens upphävande inom praktiskt
taget all industriell verksamhet samt dessutom för alla köp och försäljningar
som ej skedde i bod eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats,
d. v. s. all grosshandel m. m. Det är att observera, att justeringsplikten
förutsattes upphävd för alla slag av mätnings- och vägningsredskap och
sålunda icke endast för vågar.

Det är självklart, att handel och industri hava betraktat justeringsplikten
såsom ett visst tvång från statens sida, och det var därför att förvänta,
att näringslivets representanter med begärlighet skulle understödja ett dylikt
förslag från kommerskollegii sida, givetvis med den tanken att ett så
radikalt yttrande borde kunna resultera uti att åtminstone en utvidgning
av nuvarande justeringsplikt kanske kunde undvikas. Det synes verket
under sådana omständigheter anmärkningsvärt, att ett ingalunda obetydligt
antal av de tillfrågade dock vidhöllo sin förra ståndpunkt i frågan. Så
blev fallet beträffande följande firmor och sammanslutningar:

Smålands och Blekinge handelskammare.

Handelskammaren i Karlstad.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Norrbottens köpmannaförbund.

Svenska teknologföreningen.

Svenska aktiebolaget Toledo.

Dessutom uttalade åtskilliga av de tillfrågade, att de kunde tillstyrka
kommerskollegii förslag endast under vissa förutsättningar.

Vid den följande behandlingen i kommerskollegium synes emellertid
kollegium hava funnit, att upphävande av justeringsskyldigheten för all
handel, som icke äger rum i öppna bodar eller å allmänt tillgängliga försäljningsplatser,
dock var ett något för riskabelt steg, och kollegium har

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

såsom ovan nämnts i detta avseende instämt uti mynt- och justeringsverkets
modifikation av de sakkunnigas förslag, vilket i stort sett bibehåller
justeringsskyldigheten vid det nuvarande området.

Däremot har kollegium fortfarande vidhållit sin i P. M. uttalade åsikt,
att vågar icke borde underkastas omjustering.

De skäl, som kollegium anför för sin ståndpunkt, äro huvudsakligen av
ekonomisk art. Kollegium finner nämligen alltjämt ’att det icke kan förnekas
att ett visst behov av kontroll över de i bruk varande vågarna förefinnes’,
men anser att denna kontroll icke bör ske i form av obligatorisk
omjustering, vilken skulle medföra ett betungande av näringslivet, utan
rekommenderar i stället att den behövliga kontrollen skulle utföras av polisen
vid de årligen återkommande undersökningarna (34 § av justeringsförordningen).

Kommerskollegium och mynt- och justeringsverket äro sålunda ense örn
åsikten, att en kontroll av de i bruk varande vågarna är behövlig, och differensen
i ämbetsverkens uppfattning ligger sålunda endast uti sättet för
anordnande av denna kontroll.

Mynt- och justeringsverket vill för sin del till en början hava uttalat,
att vad verket för sin del anser nödigt påyrka är, att åtgärder vidtagas för
vinnande av ett bättre tillstånd hos de i bruk varande vågarna. Örn sedan
denna åtgärd i lagen kallas omjustering, inspektion, kontroll eller dylikt
är skäligen likgiltigt. Det väsentliga är, att vågarna underkastas en
regelbundet återkommande, av sakkunniga personer utförd undersökning
med avseende på rättvisande m. m. Denna princip finner verket för sin
del så viktig, att densamma bör komma till synes i lagen lika väl som
kontrollen av vikter, längdmått m. m.

Verket anser sig även böra upptaga till behandling vissa yttranden av
de representanter för näringslivet, som av kommerskollegium tillkallats,
nämligen de yttranden, som antyda, att tillsynen över vågarna kan anförtros
åt våginnehavarna själva. Fyra år hava nu förflutit sedan myntoch
justeringsverket utförde sin av de sakkunniga relaterade undersökning
över vågarnas tillstånd. Denna undersöknings resultat delgavs då
handlandenas organisationer samt behandlades uti dags- och fackpressen.
Man skulle då kunna vänta sig, att sedan handlandekåren av verket ununderrättats
örn vågarnas felaktigheter handlandena skulle hava skyndat
att i sitt eget intresse undersöka och ställa sina vågar till rätta. För att
utröna huru härmed kunde förhålla sig utförde verket den 21 och 22 sistlidne
november en förnyad undersökning över vågarnas tillstånd i Stockholm.
Inalles undersöktes 730 vågar. Av dessa voro 385 stycken s. k. pendelvågar
samt 287 stycken taffelvågar eller andra likarmade vågar. 56
vågar voro av annan konstruktion (decimalvågar, skjutviktsvågar o. s. v.).

Resultatet av denna förnyade undersökning blev:

Pendelvågar: (385 stycken), kasserade 180 stycken = 47 procent.

Likarmade vågar: (287 stycken), kasserade 145 stycken = 51 procent.

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

Andra vågar: (56 stycken), kasserade 12 stycken = 21 procent.

Vid 1928 års undersökning erhöllos följande resultat i Stockholm:

Pendelvågar: (98 stycken), kasserade 49 procent.

Likarmade vågar: (124 stycken), kasserade 30 procent.

Härav framgår, att pendelvågarna i stort sett uppvisade samma kassationsprocent
vid den senaste undersökningen, och i varje fall är skillnaden
icke större, än som kan förklaras av det vid den senaste undersökningen
avsevärt större vågantalet. Beträffande de likarmade vagarna
däremot är resultatet markerat sämre, vilket väl torde hava sin grund
däri, att handlandena alltmera övergått till pendelvågar, varigenom de
kvarvarande likarmade vågarna i genomsnitt hilva äldre och sämre underhållna.

Verket anser för sin del det erhållna resultatet såsom ett kraftigt bevis
för att man icke på frivillighetens väg kan vänta sig någon avsevärd förbättring
av förhållandena.

Mynt- och justeringsverket anser sig även i någon mån böra ingå på
kommerskollegii uttalanden örn verkan av en obligatorisk omjustering.
Kollegium använder sig nämligen av det av de sakkunniga framlagda siffermaterialet
från 1928 års vågundersökning så att man med en tvåårig
omjusteringsperiod skulle hava att räkna med en kassationsprocent av 39
procent och vid 3-årig period av 44 procent. En sådan beräkning har uppenbarligen
intet värde, ty kommerskollegium förbiser härvid en faktor av
enligt mynt- och justeringsverkets åsikt fundamental betydelse, nämligen
den, att det dåliga tillståndet hos vågarna nu till mycket stor del torde
hava sin orsak uti liknöjdhet från vågägarnas sida i skötseln av vågarna,
i medvetande örn att dessa ytterst sällan örn ens någonsin komma att kontrolleras.
Får handlanden klart för sig, att hans våg på regelbundna mellantider
kommer att sakkunnigt undersökas och i händelse av vanskötsel
kanske helt kasseras, torde han snart finna med sitt eget intresse förenligt
att tillse, att hans våg befinner sig i ordentligt skick, och icke nog härmed,
även vågfirmor som ofta på avbetalning försälja de dyrbara moderna
vågarna, komma att få ett helt annat intresse av att tillse, att
de av dem försålda vågarna hållas i gott stånd, enär eljest deras fabrikat
lätt råkar i vanrykte. En regelbunden kontroll har uti snart sagt alla civiliserade
länder befunnits vara det enda effektiva medlet att bringa ordning
inom detta område, och det synes verket, att det tillstånd av ständigt
negligerande av lagens bestämmelser, som det nuvarande tillståndet på
lagstiftningens område skapat bland handlandekåren och som av myntoch
justeringsverket icke kan effektivt beivras, bör få ett slut, ej minst i
den köpande allmänhetens intresse. Den ''nära nog enhälliga opinion, som
från representanter för näringslivet rests mot kravet på omjustering av
vågar’, som kommerskollegium åberopar, synes dessutom, såsom ovan visats,
icke ursprungligen hava förefunnits, utan till största delen hava
framkallats av kollegium själv genom dess senast utsända promemoria.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

Den av kommerskollegium anförda huvudsynpunkten mot obligatorisk
omjustering, nämligen kostnadsfrågan och den belastning av näringslivet,
som därav skulle uppstå, finner finansministern knappast kunna anföras
som ett avgörande skäl mot förslaget, därest detta skulle medföra mera
påtagliga fördelar ur allmän synpunkt. Han har emellertid icke blivit
övertygad därom, att denna förutsättning föreligger. Han finner vidare,
att med hänsyn till vågarnas ofta ömtåliga beskaffenhet felen endast delvis
kunna upphjälpas genom periodiska omjusteringar i föreslagen omfattning,
och förlitar sig slutligen på handlandekårens intresse av, att vågarna
hållas i ordentligt skick samt på anordnande av en stickprovskontroll,
huvudsakligen genom polisens försorg. Finansministern vill dock
»ingalunda göra gällande att förhållandena i fråga örn vågarnas tillstånd
äro helt tillfredsställande».

Det synes mig, att ett så allvarligt missförhållande, som det av myntoch
justeringsverket konstaterade, icke kan, såsom finansministern föreslår,
avhjälpas genom en »stickprovskontroll». Här gäller nämligen icke
att genom s. k. stickprov kontrollera, att allt är välbeställt, ty att icke så
är, har redan konstaterats, utan det, som erfordras, är en genomgående och
rationellt ordnad kontroll jämte korrigering av en mycket omfattande
felvisning. En stickprovskontroll skulle dessutom till sina verkningar bliva
mycket ojämn och till följd därav impopulär. Att exempelvis därvid en
handlande finge sin våg kasserad och eventuellt bleve utsatt för åtal under
det att en annan med minst lika felvisande våg ginge helt fri, vore
icke att betrakta såsom god ordning.

Det av finansministern anförda skälet att underlåta omjusteringens införande
på grund av att vågarna ofta äro ömtåliga och att genom omjusteringen
felen icke kunna helt avhjälpas, synes i hög grad ologiskt. Äro
redskapen ömtåliga vore det givetvis riktigast att föreslå tätare återkommande
omjusteringar och icke befrielse från sådan. Denna princip tilllämpas
exempelvis i fråga örn längdmått, som omjusteras vart sjätte år,
enär de äro mindre ömtåliga än vikter, där 3-årig omjustering är föreskriven.

Finansministern anför vidare, att behovet av omjustering icke ur allmänhetens
synpunkt skulle göra sig alltför starkt gällande, enär felen hos
vågarna minst lika ofta äro till säljarens nackdel som till hans fördel. Det
torde vara uppenbart, att en kund, som ständigt gör sina inköp i en affär,
där vågen visar till säljarens fördel, har mycket litet intresse av, att det
i andra affärer kan finnas vågar, som visa till säljarens nackdel.

Finansministern medgiver, att det icke torde kunna bestridas, att den
genom polisens försorg utövade kontrollen över vågarnas beskaffenhet är
av mycket ringa värde. Han hyser emellertid förhoppning örn att en förbättrad
kontroll från polismyndighetens sida skall kunna genomföras och
att genom statspolisens inrättande i synnerhet för landsbygdens del ökade
möjligheter härtill hava inträtt. Det måste emellertid anses tydligt, att

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

det ur rent organisatorisk synpunkt vore felaktigt att anförtro åt polismyndigheten,
att verkställa regelbunden vågkontroll, då en sakkunnig
myndighet redan finnes, som är inrättad just för att handhava kontrollen
över mått och vikt i riket. Det förtjänar dessutom anmärkas, att inom
statspolisens personal en ständig cirkulation pågår, vilket gör det omöjligt
att för ett speciellt ändamål avdela kompetent personal.

Jag anser sålunda, att de ovan åberopade utredningarna med full tydlighet
ådagalagt, att det är ofrånkomligt att för åvägabringande av ett bättre
tillstånd beträffande i landet använda vågar inrätta en obligatorisk regelbundet
återkommande kontroll av desamma i form av omjusteringsplikt.
Den beräknade avgiften av 2 kronor 50 öre för våg är givetvis så ringa,
att densamma icke kan spela någon som helst roll för våginnebavaren,
allrahelst som denna avgift icke ens skulle komma att utgå varje år, och
olägenheterna i övrigt för innehavare av våg torde icke vara sådana, att
de med fog kunna anföras emot omjusteringskravet.

Beträffande den tidsperiod, inom vilken omjustering skall ske, anser jag,
att man åtminstone tills vidare torde kunna nöja sig med en treårig period,
såsom av handelns och industriens representanter i allmänhet förordats.
Omjusteringsplikten anser jag egentligen helst böra utsträckas
till samma omfattning, som gäller för justeringen, men alternativt torde
densamma dock, intill dess mera materiel rörande behovet av omjustering
av industriens vågar föreligger, möjligen kunna begränsas att gälla allenast
vågar å allmänt tillgängliga försäljningsplatser.

I följd härav skulle alltså 9 § i lagförslaget kunna tänkas erhålla

antingen följande lydelse (Alt. 1):

»Justerade mätnings- och vägningsredskap, som nyttjas i fall, då enligt
8 § användande av justerade redskap är föreskrivet, skola vara underkastade
omjustering på sätt här nedan stadgas.

Längdmått skola omjusteras före utgången av september månad sjätte
kalenderåret samt övriga redskap utom vågar före utgången av samma
månad tredje kalenderåret efter det, varunder justering senast verkställts.

Omjustering av vågar skall äga rum vid vart tredje år återkommande
genom vederbörande justeringsmyndigheters försorg anordnade besiktningar
å platser, där vågarna finnas, och må jämväl för övrigt äga rum,
då det hos vederbörlig myndighet begäres.

Innehavare av våg, som är underkastad omjustering, vare skyldig att
göra anmälan om innehavet.

Närmare föreskrifter om anmälningsskyldighetens fullgörande samt örn
förfarandet vid omjusteringen och vad därvid åligger våginnehavare meddelas
av Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhåller befogenhet
därtill.

Har vid besiktning våg icke blivit omjusterad, oaktat någon försummelse
härutinnan icke ligger innehavaren till last, vare det ansett som om vågen

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

vid besiktningen omjusterats. Ligger åter försummelse innehavaren till
last, åligger det denne att omedelbart låta omjustera vågen.

eller ock denna lydelse (Alt. 2):

»Justerade mätnings- och vägningsredskap, som nyttjas i fall, då enligt
8 § användande av justerade redskap är föreskrivet, skola, med undantag
för vågar, omjusteras, längdmått före utgången av september månad sjätte
kalenderåret samt övriga redskap före utgången av samma månad tredje
kalenderåret efter det, varunder justering senast verkställts. Omjustering
av vågar må äga rum, då det hos vederbörlig myndighet begäres.

Vågar, som nyttjas i fall då enligt 8 § användande av justerade redskap
är föreskrivet, skola, därest nyttjandet sker å allmänt tillgänglig försäljningsplats,
omjusteras vid vart tredje år återkommande genom vederbörande
justeringsmyndigheters försorg anordnade besiktningar å platser,
där vågarna finnas.

Innehavare av våg, som är underkastad omjustering, vare skyldig att
göra anmälan örn innehavet.

Närmare föreskrifter örn anmälningsskyldighetens fullgörande samt örn
förfarandet vid omjusteringen och vad därvid åligger våginnehavare meddelas
av Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhåller befogenhet
därtill.

Har vid besiktning våg icke blivit omjusterad, oaktat någon försummelse
härutinnan icke ligger innehavaren till last, vare det ansett som örn
vågen vid besiktningen omjusterats. Ligger åter försummelse innehavaren
till last, åligger det denne att omedelbart låta omjustera vågen.

För särskilda mätnings- och vägningsredskap, avsedda för tillgodoseende
av särskilda behov, må Konungen eller den myndighet, som av Konungen
erhåller befogenhet därtill, bestämma annan tid för omjustering än ovan
stadgats ävensom, där fråga är örn justeringspliktiga vågar, som nyttjas
å annat ställe än å allmänt tillgänglig försäljningsplats, föreskriva omjusteringsplikt
samt fastställa tid, inom vilken sådan omjustering skall
ske.»

Härmed har jag emellertid ingalunda velat binda paragrafens lydelse
vid något av dessa utkast, vilka endast framlagts såsom ett förtydligande
av den anförda motiveringen.

Vidkommande frågan örn omjusteringens praktiska ordnande synes utredningen
visa, att detta kan ske utan några kostnader för statsverket
och med praktiskt taget inga uppoffringar från vågägarnas sida samt att
personalbehovet, i synnerhet örn omjusteringsperioden göres treårig, kan
hållas inom mycket rimliga gränser och sannolikt komma att röra sig om

Motioner i Andra kammaren, Nr 541.

endast ett tiotal personer. Bestämmelser härom torde höra, såsom i ovan
angivna utkast föreslagits, utfärdas av Kungl. Maj:t.

Även inom köpmannakretsar har man åtminstone tidigare icke varit
främmande för det berättigade i ovan angivna synpunkter, vilket bland
annat framgår av närslutna artikel i tidningen Köpmannen (nr 2, lördagen
den 9 januari 1932). Bilaga.

I anledning av det ovan anförda får jag alltså hemställa,

att riksdagen måtte, med godkännande i övrigt av
förslaget till lag örn mått och vikt, för sin del besluta,
att 9 § i sagda lag skall erhålla sådan lydelse, att
omjustering av vågar skall ske i lämplig omfattning.

Stockholm den 21 februari 1934.

Carl Patric Ossbahr.

Bilaga.

Omjustering av vågar blir obligatorisk?

Förslag till revidering av lagen örn mått och vikt.

Såsom redan framgått av meddelanden i dagspressen föreligger nu de
sakkunnigas betänkande angående ändrad lagstiftning örn mått och vikt.
Givetvis äro de reformer, som här föreslagits, av synnerligen stort intresse
för köpmännen, som dagligdags nyttja de redskap, som kommittébetänkandet
avser. Av betydelse äro de föreslagna förändringarna och särskilt gäller
detta den ifrågasatta justeringen av vågar. Hittills ha dessa varit undantagna
härifrån, såtillvida att de icke behövt regelmässigt omjusteras
förrän de mist den föreskrivna känsligheten. Detta har onekligen varit
en brist. De föreslagna åtgärderna till dennas avhjälpande måste även av
köpmännen på det livligaste understödjas. Detta framgår icke minst av
den mycket intressanta utredning på denna punkt, som föreligger i betänkandet.

Genom mynt- och justeringsverkets försorg har nämligen en ingående
undersökning företagits av i handeln använda vågar inom olika städer,
bland annat Stockholm, Västerås, Örebro, Norrköping, Malmö, Hälsingborg,
Gävle, Uppsala m. fl. Vissa affärsgator ha utvalts och vid dessa gator
belägna affärers vågar undersökts. Även har undersökning företagits av
samtliga vågar i en del saluhallar. Tillhopa är det ungefär 500 vågar, som
granskats, och man kan av detta material erhålla en ungefärlig uppfattning
örn vågarnas tillstånd i den allmänna handeln.

Resultatet har varit föga uppmuntrande, alldenstund exempelvis antalet
pendelvågar, som visat felaktig viktangivelse utöver gällande remedium,
är 54 procent. Motsvarande siffra för likarmade vågar är 22 procent. Felen
över de lagligen tillåtna ha i medeltal uppgått till 257 procent. Vad
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 4 sami. Nr 541—542.

10 Motioner i Andru kammaren, Nr 542.

detta medför torde framgå därav, att exempelvis en 20-kilograms pendelvåg
får lia ett fel av 30 gram oell att sålunda högsta felet för en dylik
våg i medeltal utgjorde cirka 1 hektogram. Ett så stort fel kunde understundom
uppkomma även vid uppvägning av jämförelsevis små kvantiteter.
Det är klart, att sådana felvägningar måste få en rätt stor betydelse
både för allmänheten och köpmännen. Ett beklagligt osäkerhetstillstånd
har uppkommit.

Vid ett bedömande av detta torde böra påpekas, att det är köpmännen,
som i de allra flesta fall förlorat på de ovannämnda felaktigheterna. Det
har nämligen visat sig, att 72 procent av de undersökta vågarna visat
under den rätta vikten, alltså till säljarens nackdel, men endast 28 procent
varit till köparens nackdel. Det finns alltså icke den minsta anledning antaga,
att köpmännen för sin del skulle ha något mindre vackert, egoistiskt
intresse av att bibehålla den rådande oordningen. Tvärtom, köpenskapens
lojala utövare kunna endast vinna på att få rättelse åstad, och
att denna vinst icke blir obetydlig framgår till yttermera visso av de
ganska avsevärda differenser, som enligt ovannämnda varit gällande.

De kostnader, som skulle uppstå genom den föreslagna justeringen, måste
även anses vara synnerligen rimliga. Enligt den utredning, som verkställts,
skulle avgiften för omjustering bli i medeltal 2 kronor 50 öre per
våg. Omjustering skall äga rum vartannat år.

Det är givetvis för tidigt att utan praktisk erfarenhet fälla ett definitivt
omdöme örn det föreliggande förslaget. Som det framhålles i förslaget,
är det uppenbart, att »först erfarenheten kan framvisa lämpligaste utvägen
att lösa de spörsmål, som vid systemets genomförande i praktiken
kunna komma att framställa sig». I avvaktan härpå torde det dock icke
finnas någon anledning för köpmännen att ställa sig avvisande till de
principer, som föreslagits just beträffande omjusteringen av vågar.

K. E. G.

Nr 542.

Av herrar Elmroth och Olsson i Kamsta, i anledning av Kungl.

Majds proposition, nr 98, med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

(Lika lydande med motion i Första kammaren nr 304.)

Stockholm den 20 februari 1934.

A. E. Elmroth. Gustaf Olsson

i Ramsta.

3 40634. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.