Motioner i Andra kammaren, nr 53 (Motion 1947:53 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 53.

Nr 53.

Av herr Adolfsson m. fl., om inrättandet av ett statligt bokförlag.

Problemen om de privata bokförlagens ställning och verksamhet höra
till våra viktigaste kulturfrågor. De missförhållanden, som äro en följd
av dessa företags fortskridande koncentration och monopolställning, ha
blivit alltmer uppenbara. De privatkapitalistiska principer, som äro bestämmande
för denna förlagsverksamhet, ha lett till att böcker ges ut

1 rent spekulationssyfte utan hänsyn till deras litterära kvalitet. Den
kvalitativt högtstående litteraturen blir lidande till förmån för allsköns
undermåliga och smakförskämmande alster. På detta sätt motverkas
den höjning av den kulturella standarden hos vårt folk, vartill varje
ansvarsmedveten och sund kulturpolitik måste syfta.

Särskilt anmärkningsvärd och skadlig ur dessa synpunkter är den
position inom vårt förlagsväsende, som intas av Bonnier-koncernen. Bonniers,
som är det äldsta av våra bokförlag, har ständigt förmått vidga
sina positioner. Huru härvid tillgått är av betydande intresse för föreliggande
fråga.

Bonnier-koncernen har till stor del förlagsrätten till de svenska klassikerna
att tacka för sin säkra position. Vid förvärvandet av denna har
Bonniers städse gått tillväga med stor fördomsfrihet. Förlaget har
av författarna eller deras arvingar förvärvat ensamrätt på obegränsad
tid till vissa böcker eller till författarnas hela produktion. Sålunda är
Bonniers innehavare av förlagsrätten till August Strindbergs, Gustaf
Frödings, Hjalmar Söderbergs och många andra svenska klassiska författares
skrifter. Förlagsrätten har förvärvats genom en penningsumma,
som verkat aktningsvärd, men som förlaget redan efter ett par upplagor
tagit igen med ränta på ränta. I synnerhet torde Strindbergs
skrifter ha inbringat betydande vinster.

Särskilt anmärkningsvärda te sig dessa förhållanden i ljuset av det
sätt, varpå Bonnier-koncernen behandlade dessa diktare medan de ännu
levde. Bekanta äro också de förödmjukande påtryckningar, varigenom
Bonniers sökt påverka författarnas skrivsätt i avsikt att tämja genierna
och spänna dem för spekulationens triumfvagn. Författarnas ställning
har därvidlag knappast förbättrats sedan Strindbergs dagar.

De bokförlag vi här syftat på äro monopolistiska jätteföretag, som
för varje år inhösta ständigt stigande vinster. Med ett aktiekapital på

2 100 000 kr., varav 1 050 000 kr. i gratisaktier, redovisar Bonnier-koncernen
för åren 1940—1944 följande vinstsiffror: 136 000 kr., 290 000

Motioner i Andra kammaren, nr 53.

kr., 549 000 kr., 578 000 kr. och 520 000 kr. Åhlén och Åkerlund, som har
ett aktiekapital på 6 300 000 kr., varav inte mindre än 5 340 000 kr. i
gratisaktier, uppvisar för samma period vinster på respektive 711 000 kr.,
697 000 kr., 867 000 kr., 873 000 kr. och 985 000 kr. Svenska Bokförlaget,
som bildats av Bonniers och Norstedts förlag och som förser skolboksmarknaden
med dyra och ofta tendentiösa och föråldrade läroböcker,
redovisar med aktiekapital på 6 300 000 kr. och inga gratisaktier — fortfarande
under samma period — följande vinstsiffror: 352 000 kr., 359 000
kr., 356 000 kr., 356 000 kr. och 412 000 kr. För 1945 var vinsten 392 000
kronor.

Dessa höga vinstsiffror äro emellertid dock endast de officiella. Studerar
man balansräkningarna faller ett anmärkningsvärt förhållande i
ögonen. Under posten »omkostnader» finner man på Svenska Bokförlaget
en summa på 471175 kr. Jämför man med Bonniers, lyder samma
post på inte mindre än 3 1/2 miljoner! Eftersom man ju måste anta att
ett bokförlags omkostnader stå i en viss proportion till verksamhetens
omfattning, står det alltså klart, att Bonnier-koncernen med ett i företaget
investerat kapital på 1050 000 kr. bedriver en verksamhet, som
är sju gånger större än Svenska Bokförlagets. Det finns blott en förklaring
till att Svenska Bokförlaget behöver ett aktiekapital på över
6 miljoner, medan det sju gånger större företaget reder sig med en
sjättedel därav: vinsten ser mindre ut, om aktiekapitalet är stort! Hos
Bonniers och Åhlén och Åkerlund har man laborerat med gratisaktier
för att vinsten procentuellt inte skall se så stor ut. Svenska Bokförlaget,
som har att räkna med en viss kontroll från kungl. skolöverstyrelsens
sida, har avstått från detta knep. Det finnes emellertid ingen skyldighet
att redovisa för det sätt, varpå aktiekapitalet inbetalats, och därför
kunna de stora bokförlagen, som förfoga över en mängd fiktiva värden,
teckna och skenbart inbetala ett aktiekapital, som i verkligheten blott
skyltar i böckerna.

Utmärkande för den svenska förlagsverksamheten är även tendensen
till koncentration. Under senare år har strävan till blockbildning inom
svensk bokproduktion kunnat iakttas. I centrum härför stå Bonniers
och Esselte-koncernen, vilka nu tyckas gå in för att manövrera ut de
mindre konkurrenterna och dela upp bokmarknaden sinsemellan. Härpå
tyder också utbyggnaden av flera företag inom de respektive koncernerna.
Esselte har startat Ljus förlag och AB Svensk Litteratur samt inköpt
Steihsviks förlag, vars förlagsrätt tillförts det till Esselte-koncernen
hörande Norstedtska förlaget. Bonniers äger Forums förlag, Continental
Book Company och Bermann Fischer Verlag. Tillsammans äga dessa
stora koncerner AB Svenska Bokförlaget, AB Nordiska uppslagsböcker
och Förenade Bokhandels AB.

Det är ingen överdrift att säga, att dessa stora monopolistiska före -

Motioner i Andra kammaren, nr 53.

tåg behärska hälften av bokproduktionen i vårt land och genom sin
ekonomiska maktposition besitta ett utomordentligt och ödesdigert inflytande
på hela vårt kulturliv. Det är inte nog med att dessa företag
kunna stoppa eller lägga hinder i vägen för utgivningen av konstnärligt
värdefull eller kulturellt och socialt upplysande litteratur, som inte faller
dem i smaken — de kunna också verka direkt fördummande, förråande
och smakförskämmande genom att utge en mängd underhaltiga kolorerade
veckotidningar. Det är ett känt förhållande, att Bonnier-koncernen
alltmer blivit ett veckotidningsförlag, med utgivning av värdefullare
litteratur som bihantering och ursäkt. Det är betecknande, att det var
Bonniers, som stjälpte det initiativ, som för en tid sedan togs av veckotidningarnas
organisation, Vectu, för att i samverkan med bildningsorganisationerna
åstadkomma en hyfsning av veckopressen. I spekulationsintresse
är man beredd att medvetet hålla nivån på denna press så
låg som möjligt. Denna monopolistiska och av vinstintressena dikterade
förlagspolitik leder även till att priserna på bokalstren i regel bli så höga,
att de mindre välsituerade skikten av befolkningen utestängas av ekonomiska
skäl från möjligheter till bokinköp.

En annan viktig sida av saken är den honorarpolitik de monopolistiska
bokförlagen bedriva gentemot »sina» författare. Såväl prosa- som i synnerhet
lyrikförfattarna äro genomgående underbetalda — i synnerhet
naturligtvis de, som ännu icke blivit »inarbetade» på marknaden. Ett omtyckt
sätt att kringgå författarnas krav på ersättning är det på senare
år så populära utgivandet av allsköns antologier — lukrativa affärer,
där författarna ofta inte ens tillfrågas om sin medverkan, ännu mindre
honoreras för den.

De missförhållanden, som ovan berörts, äro av så allvarlig art, att de
inte längre kunna tolereras. För att avhjälpa dem kunna flera utvägar
tänkas. Ett uppslag är förlagsverksamhet i folkrörelsernas regi, framför
allt i kooperativ form, där profitmotivet för bokutgivningen sätts
åt sidan. Men framför allt synes oss en utväg vara att inrätta ett statligt
bokförlag, som utan spekulativa biavsikter kan bedriva en förlagsverksamhet,
som främst tar hänsyn till sociala och kulturella behov.

Hur detta statliga bokförlag i detalj skall vara inrättat kunna vi
naturligtvis icke här gå in på. Vi vilja dock framhålla några synpunkter,
som enligt vår uppfattning böra beaktas.

1. Ett statligt bokförlag måste bedrivas så, att profitintresset åsidosättes,
så att effektiva garantier ges mot byråkratiska tendenser och
så att diktens frihet säkras.

2. Det bör bedriva en för författarna fördelaktig honorarpolitik. Härigenom
skulle det kunna dra till sig eliten av de svenska författarna. Det
bör också kunna tillgodose de krav, som framförts från författarhåll
och ständigt nonchalerats av de privata bokförlagen: avskaffandet av

Motioner i Andra kammaren, nr 53.

de fasta honoraren till förmån för royalty, reglerad ersättning för litterära
verk, som ingå i antologier, bättre författarvillkor för antologier osv.

3. Det statliga bokförlaget skulle också ha möjlighet att verka reglerande
på de alltför höga bokpriserna och sätta en gräns för de privata
förlagens uppskörtning av allmänheten. Dessa förlags inflytande över
bokhandeln skulle också kunna brytas. Bokspridningen måste utvidgas
och priserna bringas ned genom statligt utgivande av billiga böcker.

4. Utgivandet av och förlagsrätten till klassikerna bör tas om hand
av det statliga förlaget och undandras det privata vinstintresset. Nationaldiktarnas
verk böra vara hela nationens gemensamma egendom.

5. Det statliga förlaget, som redan nu förlägger allt statligt tryck,
medan privata förlag ta vinsten av dess utgivande, bör ta hand om denna
verksamhet, liksom om utgivningen av läroböcker och billighetsupplagor
av ^skönlitterära författare.

Förlagsverksamheten är en så betydelsefull kulturell och samhällelig
angelägenhet, att den inte längre bör få monopoliseras av privatpersoner,
för vilka vinstintresset är utslagsgivande. Ett statligt förlag, som bedriver
sin verksamhet enligt bredast möjliga demokratiska principer och
effektivt värnar om diktens frihet, bör kunna bilda ett verksamt och
nödvändigt korrektiv mot de monopolistiska och kulturförskämmande
tendenserna inom bokförlagsrörelsen.

Med stöd av det sagda föreslås,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en utredning, som med beaktande av de i motionen
framställda synpunkterna snarast möjligt framlägger
förslag om inrättandet av ett statligt bokförlag.

Stockholm i januari 1947.

Gunnar Adolfsson.

Helmer Holmberg.

Fritjof Lager.

Gustav Johansson.

STOCKHOLM 1947

A/B GUSTAF LINDSTRÖMS BOKTRYCKERI

1119