Motioner i Andra kammaren, nr 522 år 1957 (Motion 1957:422 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 522 år 1957

Nr 422

Av herr Staxäng m. fl., om anvisande av medel för befrämjande
av fiskefartygs förseende med räddningsflottar.

På senare tid liar även våra fiskefartyg börjat sörja bättre för säkerhetstjänsten
ombord genom att anskaffa en räddningsflotte av gummityg. Utomlands
är den nu prövad under åtskilliga år och har visat sig innebära en
utomordentligt värdefull förstärkning av säkerheten till sjöss, i händelse av
att fartyget skulle gå under eller övergivas av besättningen av en eller annan
orsak. Med hjälp av denna räddningsgummiflotte har nu så många människoliv
räddats till sjöss, att man vågar påståendet, att den innebär eu
helgardering, så långt det nu står i mänsklig förmåga att åvägabringa den.

Redskapet i fråga har hittills kommit från England, men svensk tillverkning
— byggd på engelska patent — är att vänta inom kort. I samband härmed
får vi antagligen i marknaden en efter våra fartygs- och besättningsförhållanden
modifierad typ, varvid också någon prisreduktion sannolikt
kan åstadkommas, självfallet utan att man fördenskull behöver ge avkall
på kraven på säkerhet och funktionsduglighet.

Gummiflotten innebär ett revolutionerande framsteg i fråga om den personliga
säkerheten till sjöss. I kritiska situationer, då livet beror av tillgång
på absolut »vattentät» räddningsattiralj, har den visat sig fungera perfekt.
Den är lätt att förvara tillgänglig ombord, behändig att sätta i sjön, träder
automatiskt i funktion i vattnet, den ger de skeppsbrutna skydd mot vind
och överbrytande sjö, som annars utgör ett dödligt hot mot besättning i
gängse livräddningsbåt. Tack vare att flotten samtidigt så att säga bygger
upp en termisk barriär kring de skeppsbrutna, får de skydd mot kyla vintertid;
den oundvikliga värdeförlusten är reducerad till ett minimum. Även
vintertid får de efter en stund upp temperaturen i kroppsvärme.

Utrymmet ombord är så väl tilltaget, att där finns bekväm plats för betydligt
fler än besättningen och därutöver förråd av livsviktiga förnödenheter
såsom proviant och dricksvatten, första-hjälputrustning, vitaminpreparat,
fiskredskap för eventuell proviantering under de ofrivilliga dagarna till
sjöss och drivankare, med vars tillhjälp det är möjligt att någorlunda reglera
flottens avdrift.

I princip är en gummiflotte av denna konstruktion godkänd som räddningsredskap
av svensk vederbörande myndighet sedan i april 1955, och
hittills har 16 å 17 signatärmakter till internationella konventionen för
räddning av skeppsbrutna anslutit sig. Under andra världskriget räddade
10 000-tals sjöfarande sitt liv tack vare gummiflotten. Här må det räcka med

Motioner i Andra kammaren, nr 422 år 1957

att anföra några räddningar under fjolåret. Sålunda förolyckades svenska
fartyget »Samba» den 28 december i fjol utanför Shetlandsöarna, men den
sex man starka besättningen bärgade sina liv tack vare att fartyget var utrustat
med en sådan gummiflotte. Det var för övrigt den femte läddningen
i fjol tack vare detta redskap. Den 2 oktober förliste en stor engelsk trålare
vid Island. Besättningen, 15 man, drev omkring flera dagar i full nordsjöorkan,
innan alla bärgades välbehållna vid Haugesund i Norge. — Vi kunde
ha hållit ut flera dagar till utan någon som helst risk, försäkrade en av de
intervjuade besättningsmännen och prisade gummiflotten.

Vid normal eftersyn torde en sådan gummiflotte kunna bibehållas funktionsduglig
under tio år. Man räknar med en anskaffningskostnad på i genomsnitt
ca 4 000 kronor med fullständig utrustning. Även om man kan till
något lägre pris få fram en fullt likvärdig gummiflotte för 6 å 8 man, avpassad
alltså efter våra västkustbåtar, är det fara värt att ekonomiska hänsyn
nödgar fiskare att uppskjuta anskaffningen därav, trots den risk för förlust
i människoliv detta uppskov kan innebära.

För att i görligaste mån stimulera våra fiskare att utrusta sina fartyg
med denna räddningsattiralj bör, synes det oss, det allmänna gripa in stödjande
på samma sätt som sker, när staten sedan några år tillbaka hjälper
dem att inte minst av säkerhetsskäl komplettera utrustningen ombord med
radiotelefon. För mig framstår det som ett samhällsintresse att vi gör vad vi
kan för att trygga säkerheten till sjöss. Det är dock här fråga om människor
i de produktiva åldrarna, som stundligen är omgivna av faror till liv och
lem, och i klar insikt om den saken offrar andra nationer betydligt mycket
mer än vi på att sörja för deras sjöfarandes, inte minst fiskares säkerhet
till sjöss. Om bidragsbeloppet i detta fall bestämdes till 25 procent av
anskaffningskostnaden, skulle det betyda, att staten medverkar till detta behjärtansvärda
ändamål i samma utsträckning som nu sker i fråga om utrustning
med radiotelefon. Särskilt är det önskvärt att de mindre och äldre båtarna
genom denna ekonomiska medverkan från statens sida får förbättra
sin säkerhetstjänst. De större och nybyggda båtarna bör själva ekonomiskt
få bära dessa åtgärder.

Med stöd av det ovan anförda hemställes,

att riksdagen måtte besluta att för befrämjande av fiskefartygs
förseende med räddningsflottar anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Stockholm den 26 januari 1957

Ernst V. Staxäng Olof Johansson C. O. Carlsson

i ISakeröd

Carl Eric Iledin Jöns Nilsson Carl E. Johansson