Motioner i Andra kammaren, nr 513

Motion 1951:513 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 513.

3

Nr 513.

Av herr Edberg m. fl., i anledning av Ilungl. Maj.ts proposition,
nr 142, med förslag till förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film, m. m.

I proposition nr 142 till årets riksdag föreslås, att staten till producent
av svensk film lämnar ett bidrag med 20 %> av de på visningen av sådan
film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna. I § 4 i det i propositionen
intagna förslaget till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk
film stadgas, att bidrag icke skall utgå för film, vars längd understiger
2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter såsom smalfilm. Detta betyder,
att allt som innefattas i begreppet kortfilm är undantaget från det statliga
stödet.

Det är uppenbart, att det i dagens situation framför allt gällt att skapa
en omedelbar hjälp till självhjälp åt den långa spelfilmen. Det är på detta
omedelbara behov, som statsmakternas ansträngningar koncentrerat sig.
Nationalekonomiska och skattefiskaliska synpunkter ha därvidlag dominerat.
Detta betyder emellertid inte, att man helt bortsett från de kulturella
aspekterna. Tvärtom betonar departementschefen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet:
»Filmen har blivit en viktig kulturfaktor i vår tid. Det
skulle innebära en föga lycklig utveckling, om det svenska inslaget på detta
område skulle försvinna.»

Vad som här sagts om långfilmen borde också gälla i fråga om kortfilmen.
Det föreslagna statliga stödet åt långfilmsproduktionen förbättrar
emellertid på intet sätt den svenska kortfilmens situation. Risk finnes i stället
att dess utveckling kommer att ytterligare hämmas.

Den svenska kortfilmsproduktionen kulminerade under 30-talet, då den
upplevde sju framgångsrika år. Den inom kortfilmsproduktionen ledande
firman framställde under de två verksammaste åren inte mindre än 114
kortfilmer.

Under krigsåren 1939—1944 tog staten kortfilmen i sin tjänst som ett
slagkraftigt upplysnings- och propagandainstrument. Till försvarsstabens
filmdetalj inkallade regissörer och fotografer framställde ett 80-tal kortoch
journalfilmer, som visades på landets biografer i över 2 000 kopior —
sannolikt den största enhetliga av staten inspirerade propaganda som
gjorts i vårt land. Statens informationsstyrelse tog dessutom under krigsåren
initiativ till kortfilmer av allmänt nationell syftning, vilket ansågs
påkallat inte minst som motvikt till den utländska propagandan. Som signifikativt
för det under krigsåren väckta statliga intresset för kortfilmen kan

4

Motioner i Andra kammaren, nr 513.

också erinras om att utrikesdepartementets pressbyrå på våren 1940 gav
en av de då verksammaste kortfilmsregissörerna i uppdrag att med ett 100-tal kortfilmer resa till USA för att där söka placera dem som svensk goodwill-propaganda.
Under efterkrigsåren har staten dragit fördel av kortfilmens
upplysningsmöjligheter genom den verksamhet, som bedrives av
Kommittén för social upplysningsfilm och Ekonomisk information. Genom
den verksamhet, som i detta stycke bedrivits av de två nämnda organen,
kan staten i viss utsträckning sägas ha följt de riktlinjer, som rekommenderas
av dåvarande chefen för statens biografbyrå, fil. dr Gunnar Bjurman,
i en V. P. M. som denne den 6 november 1945 överlämnade till ecklesiastikministern
om önskvärdheten av statligt stöd åt värdefull kortfilm.

Av ovanstående summering framgår, att den svenska kortfilmsproduktionen
i ett visst läge haft förmånen av ett betydande statligt intresse. Detta
har dock ensidigt knutit sig till den reportagemässiga film, som särskilt
under 30-talet utvecklades. Koncentrationen på reportagefilmen har emellertid
medfört, att den mera konstnärligt betonade kortfilmen blivit rätt
starkt tillbakasatt i svensk filmproduktion, och allting tyder på att den i
filmkrisens tid kommer att bli än mera undanträngd. Situationen har blivit
den, att producenterna med efterkrigsårens stigande förluster i allt större
utsträckning utlämnat kortfilmen till sina beställningsavdelningars ackvisitörer.
Kortfilmen, dokumentärfilmen, borde dock vara värd ett bättre öde.
Betraktar man filmen som kulturfaktor får man inte förbise, att kortfilmen
ofta är filmbranschens enda möjlighet att tekniskt och artistiskt skola dem
som skola bli morgondagens filmskapare.

1941 års filmutredning ansåg sig också böra slå fast, att både journalfilmen
och den konstnärliga kortfilmen i och för sig skulle vara väl förtjänta
av stöd. Man hesiterade emellertid inför den skala av olika typer som
kortfilmsproduktionen företer. Att beställningsfilm eller film gjord i mer
eller mindre uppenbart reklamsyfte skulle få bidrag kunde ju rätt gärna
inte ifrågasättas. Då uppkommande gränsfall endast skulle kunna lösas
genom något slags bedömning och filmutredningen sina direktiv likmätigt
avvisat en sådan urvalsprincip för långfilmens del, ansåg den sig följaktligen
böra utelämna kortfilmen i sitt stödprogram.

Av vad ovan anförts framgår emellertid, att kortfilmen har ett alltför
stort värde som en integrerande del av den svenska filmproduktionen för
att kunna helt lämnas åt sidan. Om man utgår från att vad som i propositionen
föreslås är vad som varit omedelbart påkallat för att hålla den
svenska filmproduktionen i gång och att i detta sammanhang icke rådrum
givits att gå in på delvis ganska komplicerade detaljfrågor, borde det sålunda
vara ett följdriktigt fullföljande av den inledda stödpolitiken att åt
en särskild utredning uppdraga att penetrera kortfilmens problem och undersöka
om och på vad sätt även denna filmform skall kunna stödjas.

Motioner i Andra kammaren, nr 513.

5

Det bör i detta sammanhang erinras om att en särskild kommitté för
närvarande arbetar med den speciella barn- och ungdomsfilmen, vilken som
regel icke anses böra överskrida 800 meters längd och följaktligen också
lämnats utanför det nu föreslagna statliga filmstödet. Det kan också erinras
om att den nu föreslagna 2 000-metersgränsen reser andra problem än
dem som hänföra sig till vad som gemenligen innefattas i begreppet kortfilm.
Redan nu har en del dokumentära filmer, vilkas ämnen varit särskilt intressanta,
kunnat spelas ut i längder på 1 000, 1 200, 1 500, 1 800 meter. På
filmhåll betecknar man det inte som alldeles uteslutet, att en förskjutning av
biografernas nu gängse 2-timmarsföreställningar kan komma att ske; föreställningar
på IV2 timme skulle sålunda ur vissa synpunkter te sig rekommendabla.
För sådana föreställningar bli 2 000-metersfilmerna för långa.

Betänkligheterna mot att tillämpa vissa urvalsprinciper beträffande kortfilmen
torde icke behöva vara så stora som de som anförts mot en kvalitetsbedömning
av långfilmen. Då kortfilmen varken distribueras eller ekonomiseras
på samma sätt som spelfilmen, äro dess existensvillkor väsentligt
annorlunda beskaffade, och dess problem följaktligen av en delvis annan
karaktär än långfilmens.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes därför,

att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om
en förutsättningslös utredning om möjligheterna att utsträcka
det statliga filmstödet till filmer under 2 000 meters
längd, s. k. kortfilmer, samt om de former under vilka ett
sådant stöd eventuellt bör utgå.

Stockholm den 6 april 1951.

Rolf Edberg.

Jean Braconier.

Verner Hedlund.

Ivar Johansson.
Mysinge.

Ernst V. Staxäng.

Gösta Skoglund.