Motioner i Andra kammaren, Nr 512 (Motion 1933:512 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 512.

Nr 512.

Av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående anslag
till arbeten till motverkande av arbetslösheten.

Kommunistiska partiet har alltid i sin kamp för arbete och bröd åt de
arbetslösa ställt som främsta krav: offentliga afbeten med avtalsenliga löner
för de arbetslösa och för alla arbetslösa, som inte kunde beredas arbete,
kontant understöd, tills en arbetslöshetsförsäkring omfattande alla lönearbetare
och innebärande en verklig försörjning av de arbetslösa blir genomförd.
Dessa krav ha också fått en mäktig anslutning inom den svenska
arbetarklassen.

Men liksom regeringen trots sina vallöften har lagt fram ett arbetslöshetsförsäkringsförslag,
som är förfuskat och inte motsvarar de krav arbetarklassen
har ställt, så har den också i fråga om kontantunderstödet till kommunerna
och i förslaget till riksdagen örn »anslag till arbeten för motverkandet av
arbetslösheten» lagt fram förslag, vilkas verkliga innehåll är ett fortsatt
fullföljande av den reaktionära arbetslöshetspolitik, som AK är en signatur
för.

När socialministern i proposition örn beredskapsarbetena skildrar arbetslöshetsläget
i Sverige och som mätare av denna arbetslöshet tager de siffror,
som visa antalet anmälda till AK, så är detta vilseledande. I verkligheten
är arbetslöshetens omfattning långt högre, än vad AK:s siffror visa.

I såväl valrörelsen som i den allmänna agitationen ha socialdemokraterna
signalerat en »ny arbetslöshetspolitik», som skulle avskaffa den av arbetarna
hatade AK-politiken och ersätta AK:s svältarbeten med beredskapsarbeten,
där det betalades öppna arbetsmarknadens löner, avtalsenliga löner, varjämte
de nuvarande strejkbrytardirektiven skulle avskaffas.

Har regeringen infriat dessa löften? Tittar man närmare på organiserandet
av de beredskapsarbeten, som skola sättas i gång, så måste det konstateras
att det blir svältarbeten för de arbetslösa. Talet örn de avtalsenliga lönerna
är i verkligheten missvisande. Alla bestämmelser rörande arbetstidsförkortningen
för att »utdryga arbetstillfällena» kommer att leda till detta resultat.
Socialministern förklarar att den allmänna principen för arbetstiden vid
beredskapsarbetena skall vara 7-timmarsdag med motsvarande lönesänkning.
Men alla de regler, som socialministern föreslagit jämte de otillräckliga
anslagskraven, kommer att göra 7-timmarsdagen med 5-dagarsvecka även
till ett undantag för de arbetslösa, som få anställning vid beredskapsarbetena.
Det visar några citat ur socialministerns motivering i propositionen.

»Det är nödvändigt», heter det, »att begränsa arbetstiden för de anställda

Billan(j till riksdan ens protokoll 1933. 4 sami. Nr 512—518. S''jO 33 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 512.

i högre grad än som sker enligt lagen om 8-timmarsdag. Man har därvid
att välja mellan en förkortning av arbetsdagen eller också införandet av
alternerande arbetslag. Man kan också tänka sig att vid arbeten, vilkas
utförande kräver en mycket lång tid, t. ex. mer än ett halvår, arbetarna
endast behållas i anställning viss på förhand begränsad tid, t. ex. halva arbetstiden,
och att, därest situationen på arbetsmarknaden synes göra detta nödvändigt,
de därefter avlösas av andra arbetslösa.»

Beträffande de alternerande arbetslagen •— växelpermittering med 14
dagars eller 3 veckors mellanrum — anser socialministern, att denna metod
kan användas vid kommunala arbeten och även statliga, där arbetskraften
uttages på orten. Anställningen av arbetarna i förhand på viss tid kan
användas vid alla slag av arbeten, som pågå tillräckligt länge.

Och slutligen visar följande uttalande av socialministern, att vid en hel
rad beredskapsarbeten kommer att införas 3- och 4-dagarsvecka:

»Det är inte uteslutet att arbetsveckan vid somliga företag bör bli kortare
än 40 timmar. Under den nuvarande krisen arbeta vissa industrier endast
3 och 4 dagar i veckan. Då det inte kan vara lämpligt att personer sysselsatta
i korttidsarbete lockas över till de planerade offentliga arbetena, bör
det iakttagas att om en väsentligt förkortad arbetsvecka tillämpas inom en enskild
industri på en ort, även arbetsveckan för beredskapsarbetet förkortas i motsvarande
grad.»

Då korttidsarbetet ju dominerar i många industrisamhällen, kommer denna
princip att få stora verkningar.

Alla dessa inskränkningar betyder, att talet örn avtalsenliga löner för dem,
som få anställning vid beredskapsarbeten, är bedrägligt. Från Stockholm, där
den socialdemokratiska stadsfullmäktigemajoriteten satt i gång reservarbeten,
där avtalsenliga löner skulle utbetalas, ha vi ett belysande exempel på vad
regeringens föreslagna regler för beredskapsarbetarna leder till. Där har
också införts korttidsarbete och alternerande arbetslag. Resultatet blev att
den s. k. avtalsenliga lönen blev för de alternerande arbetslagen ungefär 100
kronor i månaden per arbetare, ett belopp, som det i Stockholm för en
arbetare är omöjligt att existera på, då hyrorna för arbetarbostäder i allmänhet
slukar nära på hela denna inkomst, och då en reservarbetare liksom en
beredskapsarbetare tydligen kommer att avstängas från fattigvårdsunderstöd
även örn de få arbeta endast 3 eller 4 dagar i veckan.

Örn inte regeringens föreslagna regler för korttidsarbetet rensas ut ur förslaget
eller örn inte lönekompensationen införes för allt korttidsarbete, så
blir det svältarbeten, kanske till och med värre än AK:s arbeten.

Men även andra ur arbetarklassens synpunkt upprörande bestämmelser
finnas, som illustrera bluffen i talet örn att det skall införas en ny, humanare
arbetslöshetspolitik än den AK tillämpade. Underhandlingsrätten kommer
att begränsas, strejker förbjudas och för övrigt införes fullständig diktatur
över beredskapsarbetarne. Till och med LO:s ledning har i sitt utlåtande
örn beredskapsarbetet begärt att underhandlingar med arbetarnas organisationer
skulle äga rum örn arbetstidens längd. Socialministern svarar i pro -

Motioner i Andra kammaren, Nr 512. 3

positionen att detta inte kan beviljas. Han förklarar: Överenskommelse kan
inte göras örn arbetsförkortningens omfattning, men väl om de former, under
vilka den förkortade arbetstiden skall tagas nt. Även beträffande löner och
arbetsvillkor kommer att råda samma diktatur. Socialministern gör härom
följande deklarationer i propositionen:

»I den mån lönenivån sänkes kommer även detta att drabba beredskapsarbetena.
Det förhållandet att staten finansierar helt eller delvis ett arbete,
där konflikt råder, blir ett skäl för ett ytterligare ingripande på ett sätt som
är mest effektivt. Hindrar arbetargrupp genom ohållbara krav eller genom att
motsätta sig sådana modifikationer av gällande avtal som betingas av arbetet,
får arbetet anstå.»

Citaten tala för sig själva. Socialministern själv påstår att de allmänna
arbetena skulle sysselsätta 60,000 arbetare och indirekt 90,000 arbetare.
Dessa skola alltså frånrövas underhandlings- och strejkrätt och beträffande
sina löner och arbetsvillkor helt ställas under statlig diktatur. Vad är det
då för skillnad på beredskapsarbetena och AK:s svältarbeten? De arbetslösa,
som få anställning vid beredskapsarbetena, skola alltså enligt socialministerns
egna upplysningar få arbete högst 3 månader då de skola avlösas
av nya, de få finna sig i växelpermitteringar på 14 dagar och 3 veckor, i
korttidsarbete på 3—4 dagar o. s. v. Självfallet kan på detta sätt antalet
arbetslösa, som få sysselsättning, »utdrygas» till 90,000 vid beredskapsarbetena.
Men hur blir deras försörjning? Hur många arbetslösa kan resa sig
ur det elände och den svält som massarbetslösheten, den allt mer rasande
kapitalistiska hungeroffensiven har lett till V

När därför socialministern i propositionen förklarar, att den föreslagna
»arbetslinjen» i motsats till AK:s arbetslinje ej har ett lönepolitiskt syfte,
så är detta bluff. Regeringen föreslår i stället en organisation av beredskapsarbeten,
som kommer att underlätta i stället för att försvåra den kapitalistiska
u tp 1 u n d r i n g s p o 1 i t i k, vars syfte är att på de arbetande massornas
bekostnad rädda profiten. I stället för att försätta den kapitalistiska statens
lönepolitiska arbetslinje för att tjäna kapitalisternas profitintressen, måste
beredskapsarbetena för att fylla arbetarmassornas krav också få ett lönepolitiskt
syfte, det nämligen att bli ett medel i arbetarklassens kamp mot
den allt mer rasande lönesänkningsoffensiven. Detta elementära arbetarkrav
fyller inte regeringens arbetslösbetspolitik.

Regeringen har större omtanke örn kapitalisternas profit än örn en verklig
försörjning av de arbetslösa. Anslagen till »motverkandet av arbetslösheten»
skola även användas till subventioner och lån till enskilda privatkapitalistiska
företagare, och en väldigt stor del av summan skall användas
till inköp av material.

Enligt propositionen skall de 160 miljoner som anslagits till »allmänna
arbeten» fördelas på olika departement: kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks-
och handelsdepartementen 76 miljoner kronor, som skola användas
för byggnadsarbeten o. s. v., de övriga 83 miljonerna disponeras av socialdepartementet,
varav över 8 miljoner disponeras även för byggnadsarbeten

Motioner i Andra kammaren, Nr 512.

under statlig regi. Nu förhåller det sig så att bland arbetstillfällena inom
de allmänna arbetenas ram för »motverkandet av arbetslösheten» återfinnes
en mängd byggnadsföretag o. s. v., som oavsett arbetslösheten hade upptagits
i budgeten och utförts. De ha nu utan vidare överförts och falskt
etiketterats extra arbeten för att motverka arbetslösheten.

De 75 miljonerna hos socialdepartementet skola enligt socialministern fördelas
på följande sätt:

Statliga och enligt allmänna regler statsunderstödda

arbeten ............................................................................ 10 miljoner kronor

Bidrag till kommunala arbeten ........................................ 30 » »

Subventioner och lån till privatkapitalistiska företagare 10 » »

Främjande av bostadsproduktion...................................... 20 » »

Diverse ................................................................................. 5 » »

Det beräknas att till arbeten, som skola sättas i gång med dessa anslag,
materialkostnaderna skola uppgå till omkring 68 miljoner och subventioner
och lån åt enskilda företag 10 miljoner, alltså tillsammans 78 miljoner kronor,
som ju motsvara halva den summa som anslagits till de allmänna arbetena. Det
är inte endast dessa 10 miljoner som få karaktären av subventioner och lån
åt kapitalistiska företagare. Av kommunikationsdepartementets anslag till
de allmänna arbetena skall 1.5 miljon användas till understöd av enskilda
järnvägar, och även en del av miljonerna för främjandet av bostadsproduktionen
är lån åt kapitalistiska byggnadsföretagare. Anslagen till de allmänna
arbetena för »motverkande av arbetslösheten» komma således att till
en stor del uppslukas av subventioner till kapitalisterna, d. v. s. en utökning
av tidigare subventioner, varmed riksdagen har hjälpt finanskapitalisterna
för att rädda dessas profit.

Har denna senare politik motverkat arbetslösheten, vilket socialdemokraterna
förklarat? Nej! En hel rad kapitalistiska storföretag och storbanker
lia under 1932 ökat sina profiter och utdelningar till kupongklipparna, men
samtidigt har massarbetslösheten och eländet bland de arbetande massorna
antagit allt väldigare omfattning.

De 20 miljoner kronor, som skola användas för »bostadsbyggandets främjande»,
isynnerhet för den fattiga landsbygdsbefolkningen, är ett hån mot
denna. Av anslaget skall, enligt förslaget i propositionen, 7,5 miljoner användas
för lån åt enskilda byggnadsföretagare i städer och stadsliknande
samhällen, som, örn kommunen är villig att medverka och betryggande
kredit erhålles, får ett tilläggslån av staten, som motsvarar 20 procent av
den övriga krediten och 15 procent av taxeringsvärdet. Kommuner kunna
också få lån på samma villkor. Iväntan blir 5 procent och lånet är amorteringsfritt
i 5 år. Vidare skall 12.5 miljoner användas för bostadsbyggande
på landsbygden. Därmed åsyftas lån till lantarbetare och andra av landsbygdsbefolkningen
med dåliga och hälsofarliga bostäder. Dessa skall kunna
få förbättringslån å högst 1,000 kronor för att utföra ombyggnads- och reparationsarbeten.
Detta är räntefritt och betraktas som betalt, när arbetet

Motioner i Andra kammaren, Nr 512.

är utfört. Hela denna utmärkta sak fördärvas dock med att vederbörande,
t. ex. en lantarbetare själv, måste avsevärt bidraga för att få förbättringslån,
vars maximiprocent är 50 procent av byggkostnaderna. Man frågar sig då
liur en lantarbetare skall skaffa sig dessa 50 procent, som han skall betala
för att kunna utnyttja dessa förbättringslån? Var skall han få de pengar,
som äro nödvändiga, då han i allmänhet, även örn han har arbete hela året,
inte ens kan tillfredsställa sina nödvändigaste behov. Lantarbetarna och
andra kunna även få s. k. nybyggnadslån örn de bo så uselt att de vill
bygga nytt. Detta är begränsat till 2,000 kronor. Även det förutsätter att
lantarbetarna skall betala en del av kostnaderna, enär lånet är begränsat
till högst 70 procent och amorteras under 20 år.

De som föreslå detta projekt för att få igång en bostadsbyggnadsverksamliet
för de fattiga, som har hälsofarliga bostäder, förbise fullständigt det
ekonomiska nödläget bland dessa. Det är fantastiskt, när regeringen i propositionen
förklarar att dessa åtgärder för bostadsbyggandet i verkligheten komma
att sätta igång arbete för 87 miljoner kronor. När sådana verklighetsfrämmande
spekulationer göras, är det inte underligt att i propositionen påstås
att regeringens ''arbetsanskaffningsprogram’ på 159.9 miljoner kronor beräknas
medföra arbeten till en totalkostnad av 259 miljoner kronor.

En lösning av bostadsfrågan för lantarbetarna och andra fattiga på landsbygden
och i städerna kan endast vinnas genom att riksdagen beviljar
anslag utan återbetalningsskyldigliet för örn- och nybyggnad av arbetarbostäder.
.

Vad vi anfört bekräftar den karakteristik, som vi i motionens inledning
givit regeringens arbetslöshetspolitik. De s. k. beredskapsarbetena bli svältarbeten.
Dessa »kompletteras» av ett arbetslöshetsförsäkringsförslag, som i
dagens situation inte betyder ett dugg. För en del av de arbetslösa, som
inte får anställning i beredskapsarbetena, kommer den kontanta understödsverksamheten,
enligt regeringens proposition att fortsätta. Den beräknas
omfatta 40,000 arbetslösa. Socialministern uttalar sig i sin arbetslöshetsförsäkringsproposition
för principen, att när arbetslöshetsförsäkringen örn 4 år
träder i kraft, det kontanta understödet måste vara lägre än den lägsta dagshjälpen
som en s. k. erkänd arbetslöshetskassa betalar. Till och med landsorganisationens
ledning har räknat ut att det i Stockholm måste bli en
avsevärd sänkning av det kontanta understöd, som nu delas ut av AK. till
en del arbetslösa i Stockholm.

AK skall formellt avskaffas till 1 juli, och regeringen lovar att AK:s personal
skall överföras till den nya avdelning, som skall inrättas i socialstyrelsen.
Reellt fortsätter dock den kapitalistiska staten samma svältpolitik
som under AK:s regim.

I anledning av regeringens proposition nr 211 föreslår undertecknade
riksdagen att bifalla följande yrkanden:

att alla förslag till bestämmelser och regler örn korttidsarbete
utan lönekompensation i propositionen avslas,

Motioner i Andra kammaren, Nr 512.

att lönerna vid de allmänna arbetena skola motsvara lönerna
i de kollektivavtal, som gälla för de branscher de allmänna
arbetena falla inom,

att arbetstiden fastställes till 7-timmarsdag och 40-timmarsvecka
med sådan lönekompensation, att lönerna motsvara de
avtalsenliga lönerna vid 48-timmars arbetsvecka,

att avtal örn löner och andra arbetsvillkor träffas genom
underhandlingar mellan arbetsledningen och representanter
valda av alla arbetare på arbetsplatsen,

att arbetarna vid de allmänna arbetena skola ha underhandlings-
och strejkrätt,

att anslagen till de allmänna arbetena ökas med 100 miljoner
kronor, som under det kommande budgetåret användas för
genomförandet av en bostadsbyggnadsplan för örn- och nybyggnad
av arbetarbostäder för den fattiga befolkningen på
landsbygden, framförallt lantarbetarna, ekonomibyggnader för
småbönder och bostäder för arbetare i industrisamhällen och
städer,

att arbetet utföres enligt de under punkt 1 föreslagna reglerna
för de allmänna arbetena, samt

att alla förslag till anslag i propositionen till subventioner
och lån till kapitalistiska företagare och bolag avslås och i
stället skola motsvarande anslag användas till allmänna arbeten
för de arbetslösa under statlig och kommunal regi.

Stockholm i april 1933.

Hilding Hagberg. J. H. Brädefors.