Motioner i Andra kammaren, nr 500 (Motion 1948:500 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 500.

Nr 500.

Av herrar Haeggblom och Jonsson i Malmgrava, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 187, angående social jordbrnkskreditgivning
m. m.

I fråga om jordbrukets sekundärkredit ha utredningsmännen rörande
omarbetning av bestämmelserna för egnahemsverksamheten enhälligt förordat,
att belåningsgränsen för sekundärlån höjes till 75 procent av belåningsvärdet.
Flertalet remissinstanser ha lämnat detta förslag utan erinran
och lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och Sveriges allmänna hypoteksbank
ha direkt tillstyrkt förslaget. Hypoteksbanken anför, att den nuvarande
övre belåningsgränsen för statliga sekundärlån är så snäv, att de
jordbrukare, vilka icke önskat räntebundenhet inom denna gräns, lätteligen
kunnat få sina kreditanspråk tillgodosedda i den allmänna marknaden. Även
fullmäktige i riksgäldskontoret ha ingen erinran mot höjning av lånegränsen,
medan statskontoret, fullmäktige i riksbanken och Svenska bankföreningen
åvstyrka. Ännu ett par remissinstanser avstyrka med motivering att hela
sekundärlåneverksamheten bör upphöra.

Departementschefen har dock i propositionen nr 187 anslutit sig till uppfattningen,
att någon ändring av bestämmelserna för sekundärlånen inte bör
ske. Motiveringen härför är anmärkningsvärt kortfattad och oklar. Det heter
endast: »Emellertid avse sekundärlånen, till skillnad från driftslånen, icke
att främja något direkt socialt intresse, och de jordbrukare, vilka närmast
anlita denna låneform, torde numera i allmänhet ha möjligheter att på annat
sätt anskaffa erforderligt rörelsekapital. Då härtill kommer, att jordbrukskasserörelsen
kraftigt utvecklats och därigenom ytterligare lånemöjligheter
erbjuda sig, torde någon ändring av bestämmelserna för sekundärlånen för
närvarande icke böra ske.»

Var gränsen vid ordnandet av jordbrukets kreditfråga går mellan låneformer,
som främja eller icke främja »något direkt socialt intresse», är givetvis
svårt att säga, men det synes som om departementschefen ej beaktat
alla omständigheter i detta spörsmål. Sekundärlånens största betydelse har
varit, att de avgjort till vilken övre gräns lån kunnat erhållas mot enbart
inteckning i jordbruksfastighet. Det har med nuvarande bestämmelser visst
inte varit någon så lättordnad sak, som departementschefens uttalande antyder,
för en nystartande jordbrukare att skaffa dels den fastighetskredit,
som behövs utöver inteckningslån, dels behövlig driftskredit. När lån mot
enbart inteckning begränsas till 75 procent av belåningsvärdet och detta av
säkerhetshänsyn i regel sättes lägre än inköpspriset och vidare inventarieoch
driftskapital med nuvarande krav på maskinutrustning uppgår till 20 å

Motioner i Andra kammaren, nr 500.

30 procent av fastighetskapitalet, äro nytillträdande jordbrukares svårigheter
att ordna sina krediter i själva verket mycket stora. När över 40 procent av
det behövliga kapitalet måste anskaffas genom eget kapital eller borgenslån,
kan spörsmålet om de sekundära jordbrukskrediternas storlek inte frånkännas
vara en fråga av socialt intresse, även om det gäller jordbruk, som
ligga över de blivande basjordbrukens storlek. Att ordna så att sådana jordbruk
kunna förvärvas även av personer, som ej ha tillräckligt stora egna
kapitaltillgångar eller tillgång till penningstarka vänner som borgensmän,
anse vi vara både en social fråga och en fråga av stor betydelse för jordbrukets
framtid. Den angår i särskild grad jordbrukarsöner, som vilja ägna
sig åt jordbruk, men inte kunna få övertaga släktgårdar.

Det är av hänsyn till svårigheterna att anskaffa tillräckliga säkerheter för
behövlig jordbrukskredit, som blickarna riktats mot den godtagbara säkerhet
jordbrukarna äga i sina fastigheters värde utöver nuvarande sekundärlånegränsen.
Det kan erinras om, att vid egnahemslångivning har man utan
några nämnvärda olägenheter hittills satt inteckningslånegränsen vid 90 procent,
och i propositionen nr 187 föreslås nu 100 procent, fast egnahemslåntagare
i allmänhet haft små egna kapitaltillgångar. Att höja sekundärlånegränsen
till 85 procent av belåningsvärdet för jordbruk i allmänhet, kan inte
vara att avvika från principen om affärsmässig kredit. Vad det för kreditbehövande
jordbrukare skulle betyda om cirka 8 av de 40 procent av kapitalbehovet,
som nu ej kunna anskaffas mot inteckningssäkerhet, kunde placeras
i sekundärlån, är lätt att inse. I samma grad minskas behovet av eget
kapital och/eller behovet av lån mot borgen. Att borgenslån nu i så hög grad
måste anlitas betyder högre räntekostnader och en många gånger olycklig
sammankoppling av olika personers ekonomiska förhållanden med ökad
otrygghet. Det borde vara en social jordbrukskreditgivnings uppgift att
minska dessa olägenheter. Vad departementschefen anför om jordbrukskasserörelsens
ökade lånemöjligheter, betyder ju ingen befrielse för denna
rörelses låntagande medlemmar att ställa fullgoda säkerheter för sina lån.
Den lätthet varmed kreditbehövande jordbrukare kunna skaffa sig rörelsekapital
är främst beroende på vederbörandes möjligheter att få borgensmän.
För äldre jordbrukare, som genom sparsamhet ökat sitt eget kapital,
är saken kanske relativt lätt ordnad, för nybörjare är det både besvärligt
och deprimerande.

De svårigheter för erhållande av jordbrukskredit för dem, som ej kunna
utnyttja den sociala kreditgivningens förmåner, te sig så mycket större i
jämförelse med nu föreslagen utökning av kreditgivning för anskaffande av
jordbruk av basjordbruks storlek, med lånerätt mot inteckning till 100 procent
av belåningsvärdet och driftslån till obemedlade och mindre bemedlade
på upp till 10 000 kronor. Särskilt för jordbruk som i storlek ligga obetydligt
över basjordbruken, men inte komma att räknas med bland de få undantag
som skola tillåtas få social jordbrukskredit om de ligga över denna gräns,

Motioner i Andra kammaren, nr 500.

blir skillnaden i kreditmöjlighet särskilt märkbar, och det är en betydande
del av den odlade jorden som brukas i enheter över basjordbrukets storlek.
En höjning av sekundärlånegränsen skulle i avsevärd grad underlätta dessa
jordbruks kreditsvårigheter.

Liknande synpunkter som de här anförda ha tidigare framförts till riksdagen
och även blivit välvilligt beaktade. Så skriver jordbruksutskottet i
anledning av motioner till 1945 års riksdag om ordnande av driftski editer i
sitt utlåtande nr 65: »Vad beträffar självägande jordbrukare synes . . . frågan
i viss mån kunna lösas genom att ökade möjligheter beredas att kunna
erhålla lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare . . . Det ar utskottets
uppfattning att — utan att förluster för statsverket därigenom
skulle uppstå — till vinnande av det i motionerna angivna syftet nämnda
gräns skulle kunna sättas något högre.» Med anledning av motioner till
1946 års riksdag, som direkt förordade en höjning av sekundärlånegränsen
för skapande av bättre kreditmöjligheter, upprepade jordbruksutskottet i
sitt utlåtande nr 56 vad det föregående år yttrat, »att gränsen för erhållande
av lån ur statens sekundärlånefond skulle kunna sättas något högre, utan
att förluster för statsverket därigenom behövde befaras uppstå». Riksdagen
anhöll i överensstämmelse med utskottsförslaget, att Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande olika möjligheter att förbättra jordbrukets kreditförhållanden
samt vidtaga de åtgärder som med anledning därav kunna ifrågakomma.

När nu utredning verkställts och utredningsmännen förordat en höjning
av sekundärlånegränsen, föreligger ingen anledning för riksdagen att frångå
en ståndpunkt som den så nyligen uttalat sig för.

Vi hemställa därför,

att riksdagen i överensstämmelse med utredningsmännens
angående social jordbrukskreditgivning förslag ville besluta
om höjning av övre gränsen för sekundärlån till 85 procent
av belåningsvärdet.

Stockholm den 6 april 1948.

Einar Hseggblom.

Per Jonsson
i Malmgrava.