Motioner i Andra kammaren, Nr 469 (Motion 1917:469 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 469.

Nr 469.

Av herr Bogren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 268, angående förändrade grunder för pensionering
av marinens stammanskap m. m.

I proposition nr 268 till årets riksdag föreslår Kungl. Maj:t ändrade
grunder för pensionering av marinens manskap. Enligt dessa skall
blott det manskap, som tagit anställning före den 1 januari 1918,
pensioneras, varefter all manskapspensionering vid marinen skall i likhet
med. vad förhållandet är vid armén upphöra. Frågan om manskapets
pensionering eller icke sammanhänger på det intimaste med frågan om
manskapsstyrkans rekrytering. Rekryteringen av stamanställda vid
armén och än mera vid marinen, speciellt vid flottan, har vållat och
vållar vederbörande myndigheter mycket stora bekymmer och svårigheter,
varför än det ena, än det andra medlet försökts för att råda bot
för detta onda, oftast utan önskad påföljd men med stora kostnader
för staten. I den ovannämnda propositionen åtföljande sakkunnigas av
1912 betänkande och förslag dels till avgångsålder och dels till pensionering
av marinens manskap, finner man ytterligare stöd för detta
påstående. Dessa sakkunniga synas ha lagt sitt arbete så, att manskapsrekryteringen
med deras förslag skulle i högsta möjliga mån underlättas.
De föreslå för marinens manskap en avgångsålder av 50 levnadsår,
då den avgångne erhåller en pension, utgörande innehavd lön m. m.
under de senaste två tjänsteåren. För denna avgångsålder uttalade sig
1915 års reglemente för kustartilleriet, där denna avgångsålder bestämts,
marinförvaltningen i dess skrivelse den 4 mars 1913, chefen för kustartilleriet
(om karlen är befordrad, eljest tidigare). Stationsbefälhavaren
i Karlskrona ansåg, att obefordrat manskap skulle avgå vid 35 års
ålder, medan dåvarande chefen för marinstaben ansåg, att rekryteringen
skulle vinna mest på en avgång av obefordrade vid 24 levnadsår.

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 469.

Mot detta förslag restes flera tungt vägande skäl. Dels har flottan i
långt högre grad än armén behov av manskap med en lång utbildningstid.
Kursen för skeppsgossekåren t. ex. är 3-årig, varpå följer en
första anställning på 6 år. Dels sker befordran till underofficerskorpral,
DOK, först vid en ålder av 25 s/12 år i medeltal och till underofficer,
UO, vid en medelålder av vid flottan 34, vid kustartilleriet 29.8 år.
Således om man vill lämna manskapet tillfälle till befordran till DT0,
kan avgångstiden ej sättas tidigare än 34 år. Men att förmå dugande
karlar, varav flottan har oavvisligt behov, att stanna i tjänst så länge,
då det är ovisst, om de befordras eller då skola gå, har mött de största
svårigheter. Härför har anlitats flera medel: rekapitulationspremier,
avskedspremier och civilanställning. Om de förstnämnda yttrar chefen
för undero fficers-sjömanskårerna i Karlskrona den 5 februari 1913
följande, att »densammas införande ej motsvarat förväntningarna», och
den 11 maj 1914 att »det ej torde vara skäl att fortgå på denna väg
för vakansernas fyllande». Kårchefen vid Stockholms station instämde
häri, då han den 5 september samma år påpekade, att »erfarenheten
ger vid handen, att nyttan av desamma (rekapitulationspremierna) är
ganska obetydlig».

Rörande avskedspremier erinrar 1912 års sakkunnige, att om dessa
skola för den vid 35 års ålder ur tjänst avgångne mannen få någon
betydelse, då han skall söka sig in på en ny levnadsbana, så är 2,000
kronor det minsta belopp, som kan lämnas honom. Men ur kostnadssynpunkt
torde riksdagen ej kunna stanna vid ett dylikt förslag.

Civilanställning har ej visat sig som en framkomlig väg, varpå

staten skulle kunna hjälpa det ur här och flotta avgående manskapet

till gagnande och tryggad utkomst efter en längre tjänstetid vid
marinen, som måste ha de stamanställda kvar en avsevärt lång tid.
Under sådana förhållanden synes ingen annan väg leda till målet,
att rekrytera marinen med dugligt folk och med utsikt, att detta stannar
i tjänsten, så länge staten har fullt gagn därav, än att vid. en fastställd
avgångsålder pensionera även dem, som i manskapsgrad tjänstgöra till
denna ålder. Men då måste självfallet dessa pensioner vara så pass
tillmätta, att de trygga karlens ålderdom mot nöd. I detta avseende
synes mig förslaget av 1912 års sakkunniga vara väl avvägt. Om

detta förslag i dess helhet yttrar Kungl. Maj:t i nu föreliggande proposition
sidan 11: — — — »från de militära myndigheternas sida

har icke någon erinran framställts varken ifråga om den föreslagna
avgångsåldern eller mot vad som föreslagits beträffande pensioneringen».

Motioner i Andra kammaren, Nr 469. 5

Att under sådana förhållanden följa Kungl. Maj:t på det förslag,
som 1917 års sakkunniga framlagt, torde vara mindre välbetänkt,
då detsamma synes mig vara ett tämligen löst projekt, som ej vilar
på en saklig utredning eller grund. Enligt vad redan anförts och
erfarenheten styrker, skulle det i hög grad försvåra rekryteringen
vid marinen. Här torde jag fä anföra, vad föredragande statsrådet
Åkerman yttrar till statsrådsprotokollet den 16 sistlidne april rörande
rekryteringen vid armén: »om nästan varje yrke torde gälla, att
benägenheten för att välja detsamma är beroende icke blott på de
förmåner, som till en början erbjudas, utan även på de möjligheter,
som för framtiden ställas i'' utsikt. Ett yrke med ringa dylika möjligheter
kan knappast åt sig förvärva några dugliga element eller åtminstone
icke för någon längre tid behålla desamma. Anställningen
får huvudsakligen karaktären av något tillfälligt, som kanske tages
i brist på annat och behålles endast, till något bättre yppar sig». I
föreliggande förslag talas helt löst om, huru en del av marinens äldre,
kvalificerade av manskapsgrad skulle befordras till sergeanter av tredje
klass eller till förmän vid daglönarekåren. Huru många av dessa
kategorier behöver marinen? Huru ställa sig kostnaderna för dessas
pensionering? Yad skulle ett effektivt system med användandet av
rekapitulationspremier och avgångspremier kosta staten årligen? Dessa
premiers belopp etc.? Att här blir fråga om stora statsutgifter är
självfallet, men riksdagen bör något så när veta, vartill desamma
kunna stiga och vad verkan de medföra, innan riksdagen går med på
ett försök, där erfarenheten redan är rätt så nedslående.

På grund av det anförda och av frågans stora betydelse för vår
marins beredskap samt den sena tiden i innevarande riksdagstermin,
och då frågan synes kräva en förnyad utredning, tillåter jag mig
föreslå,

att riksdagen med avslag av Kungl. Maj:ts
proposition nr 268 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förnyad utredning och förslag av och i
föreliggande ärende.

Stockholm den 8 maj 1917.

Oscar Bogren.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 saml. 211 käft. (Nr 468—469.) 2