Motioner i Andra kammaren, nr 44 (Motion 1945:44 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 44.

Nr 44.

Av herr Persson i Svensköp, angående utredning om förekommande
älgskador å växande skog m. m.

Vid öppnandet av 1944 års skogsvecka yttrade veckans ordförande: »En
småningom skeende ökning av skogskapitalet är vår skyldighet gentemot
kommande släkten. Vi kunna inte skönja något i vårt land, som kan ersätta
skogen såsom källa till välstånd. Det är och kommer att förbli skogen som
ger oss sovel till vårt bröd, som kommer att ge oss tillgång till de främmande
varor, vilka ingå i vårt dagliga behov, som utgör en väsentlig grund
till vår materiella kultur — vilken åter är en förutsättning för vår andliga.
Skogen har möjliggjort den levnadsstandard vi nått, och på den beror i hög
grad örn vi skola kunna behålla och höja vår standard.» Härmed är i klara
och tydliga ord utsagt vilken betydelse skogen och ett rationellt skogsbruk
ha icke hara direkt för skogsbrukets utövare utan också indirekt för hela
vårt folk. Det är en angelägenhet av största vikt att landets nuvarande
skogstillgångar skyddas och att inga åtgärder eftersättas, som för framtiden
kunna trygga en såväl kvantitativt som kvalitativt god avkastning från
våra skogar. I detta hänseende böra även sådana frågor, som äro av en
mindre storleksordning, beaktas.

Framför allt inom södra Sveriges lövskogsområden är den skada som
älgen åsamkar växande träd en anmärkningsvärd sak. Älgbeståndet i vårt
Iand har under senare år ostridigt ökat i antal, vilket framgår av antalet
under tillåten tid fällda älgar. Detta var under åren 1936—1940 i medeltal
8.181 st., ökade lill 12.568 st. under år 1942 och har sedan dess endast obetydligt
nedgått. Under de båda senaste decennierna har man dessutom kunnat
iakttaga den förändringen i fråga om älgens förekomst, att ett större
antal djur växlat ner mot tätare bebyggda orter, där skogsområdena äro avmindre
omfattning. Som en följd härav framträda de skador, som genom
betande älgar vallas å växande skog, allt tydligare, och den meningen gör
sig på skogssakkunnigt håll allt mera gällande, att älgen är ett villebråd som
icke passar i våra sydligaste landsdelar med den intensiva lövskogsskötsel,
som där bedrives. Många skogsägare ha på grund av intresse för god skogsvård
anlagt eller påbörjat anläggningen av kulturbeten för att få skogen
lredad för kreatursskador. Det är för dessa framsynta skogsvårdare föga
angenämt att iakttaga älgens framfart i ungskogarna, Varigenom en del
skogsplantör förstöras och en annan del skadas, så att kvalitén å de framtida
virkesprodukterna nedså!tes. Älgskadorna bedömas på sina håll så -

Motioner i Andra kammaren, nr 44.

som en mycket allvarlig företeelse. Vid Skånes skogsägareförenings årsstämma
1943 yttrade en föredragshållare: »Vi måste välja mellan att ha
älgen kvar i våra skogar eller att ha kvalité på vår lövträdsstock. Om vi
komma så långt i fråga om avskjutningen av älgbeståndet i Skåne att vi
endast lia en älg kvar, så är detta dock en för mycket.»

Även från jaktintressenternas sida erkännes att älgskadoma å växande
skog utgöra ett problem. I novembernumret av tidskriften »Svensk Jakt»
för 1943 förekommer bl. a. följande uttalande: »Frågan örn åkerskadorna
och huru de skola kunna hållas inom tolerabla gränser förefaller att ligga
lättast till för lösning. Skogsskadorna äro av mera svårgripbar natur, fakta
och orsaker ligga mera i det fördolda. De komma givetvis aldrig att helt
försvinna, så länge älg överhuvud taget skall finnas i svenska marker. —
Behovet av omfattande utredningar rörande älgarnas förhållande till varierande
bestånds- och marktyper samt skogsbruksmetoder är stort, likaså
böra de praktiska åtgärder, som åtminstone i vissa fall kunna bidraga till att
minska skadegörelsens styrka, bli föremål för vederhäftiga studier.» Genom
olika åtgärder har man på jaktvårdarhåll sökt förena älgvård med en god
skogsvård. Försök ha gjorts att med stängsel, även elektriska sådana, inhägna
värdefulla plantbestånd. Genom uppdragande av särskilda mindervärdiga
lövträdskulturer, avsedda till bete för älgarna, har man sökt hålla
dem borta från de värdefulla bestånden. Ehuru dessa och andra liknande
vägar icke förefalla vara framkomliga, när det gäller att avlägsna det hot,
som förekomsten av älg i södra Sveriges lövskogar faktiskt utgör mot växande
ungträd, kan lämpligheten av dylika åtgärder dock närmare undersökas.

Enklast och mest rationellt skulle älgskadorna i lövskogarna förebyggas
genom boriskjulning av en större del av älgbeståndet. Om så anses önskvärt
kunde en större minskning av det totala älgbeståndet i vårt land undvikas
genom motsvarande inskränkning av den tillåtna jakttiden för norrlandslänen.
Det framstår såsom alldeles särskilt angeläget att Malmöhus
och Kristianstads län, som utgöra ett mindre, geografiskt avgränsat område,
genom utsträckt jakttid för älg få sina lövträdsskogar mera fredade
för dess skadegörelse.

Vid tillkomsten av nu gällande lag örn rätt till jakt av den 3 juni 1938
har i någon örn än otillräcklig grad hänsyn tagits till förekomsten av älgskador.
I den utredning, som föregick lagens antagande, anmärkes att älgstammens
ökning visserligen ur jaktvårdssynpunkt är mycket glädjande,
men den medför tyvärr även den nackdelen, att skadorna av älg å vissa
områden bliva mycket omfattande. Det heter vidare alt åtgärder för hållande
av älgstammen inom rimliga gränser lära på många håll bliva erforderliga.
Jordbruksutskottet säger i sitt utlåtande över ärendets beredning
att ett nedbringande av älgskadorna kan icke ske på annat sätt än genom

Motioner i Andra kammaren, nr 44.

ökad avskjutning. För älgskador å växande eller avmejad gröda samt å
fruktodling kan viss gottgörelse beredas vederbörande på grund av gällande
bestämmelser om de s. k. älgavgifterna. I Kungl. Majlis proposition örn ändring
av dessa bestämmelser år 1943 anföres, att det måste tillses, att älgstammen
icke på något håll växer till sådan storlek, att älgarna orsaka mer
avsevärd skada å skog, åker och trädgård. Jordbruksutskottet, som i sitt
utlåtande över förenämnda proposition och i ärendet väckta motioner framhållit
det rimliga uti att förekommande älgskador så vitt möjligt till fullo
ersättas, påpekar med anledning av ett uttalande från hushållningssällskapet
i Hallands län alt jämväl bör undersökas möjligheten för jordägare att åtminstone
i fråga, örn skador å skog kunna skydda sig genom försäkring.
Oavsett örn dessa möjligheter äro för handen synes en rationell lösning av
denna fråga icke så mycket böra ta sikte på gottgörelse för den genom skadan
uppkomna förlusten ulan fastmera på åtgärder, som kunna förhindra
att skador uppstå i större omfattning. Tiden torde nu vara inne att genom
utsträckt jakttid eller genom annan lämplig åtgärd åstadkomma ett ytterligare
nedbringande av älgskadorna. Dylik åtgärd står i full överensstämmelse
med § 1 sista stycket i lag om rätt till jakt, där det heter: »Jaktvården
skal! städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns
ävensom andra näringars intressen.»

Under hänvisning till vad här ovan anförts hemställes därför,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
angående omfattningen av förekommande älgskador å växande
skog samt angående de åtgärder som från statens sida
lämpligast böra vidtagas till förebyggande av sådana skador.

Stockholm den 16 januari 1945.

Nils Persson
i Svensköp.