Motioner i Andra kammaren, nr 440 (Motion 1947:440 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 440.

Nr 440.

Av herr Rubbestad m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

I propositionen nr 212 har Kungl. Maj:t framlagt förslag till omläggningar
och ändringar på den statliga beskattningens område.

Under krigsåren stegrades statens utgifter av skilda anledningar mycket
starkt. Delvis täcktes dessa utgifter genom upplåning, men en väsentlig
skärpning av beskattningen måste också tillgripas. Gamla skatter höjdes,
och nya skatter infördes. Denna skärpning av beskattningen har skett i
etapper med hänsynstagande till vad som vid varje särskild tidpunkt ansågs
lämpligt. Däremot kunde någon bestämd plan för skattepolitiken icke
göras upp, beroende icke minst därpå, att det utrikespolitiska lägets på
förhand oberäkneliga skiftningar omöjliggjorde mera säkra bedömanden av
vilka statsutgifter, som blevo nödvändiga. Det var således under denna tid
icke möjligt att väga olika skatteformer mot varandra med hänsyn till deras
betydelse såväl för den enskilde skattebetalarens ekonomiska bärkraft som
för samhällsekonomien i dess helhet.

Då fredliga förhållanden nu inträtt och de statsfinansiella besluten således
numera komma att bli mindre beroende av de utrikespolitiska förhållandena
än under krigsåren, har chefen för finansdepartementet ansett
tiden vara inne för en bättre avvägning mellan skatteformerna. Av de under
kriget införda nya skatteformerna har omsättningsskatten genom beslut av
statsmakterna redan avskaffats, och likaså befinner sig krigskonjunkturskatten
under avskrivning. I den nu framlagda propositionen föreslås ändrade
bestämmelser för den statliga skatten på inkomst och förmögenhet
samt för bolag. Därjämte föreslås införande av en ny form för arvsskatt,
en s. k. kvarlåtenskapsskatt. Förslaget avser att helt skilja beskattningen
på inkomst och förmögenhet genom att införa från varandra fristående
beskattningsformer för dessa båda skatteobjekt. Dessutom föreslås ortsavdragen
för barn avskaffade och ersatta med allmänna barnbidrag.

Propositionen bygger på det förslag, som framlagts av 1945 års skatteberedning.
Vissa ändringar i skatteberedningens förslag ha dock gjorts. I
fråga om inkomstbeskattningen är huvudprincipen i såväl beredningens
förslag som propositionens, att lättnader skola genomföras för lägre inkomsttagare,
medan beskattningen skärpes för de större inkomsttagarna.
En liknande princip ligger också till grund för förmögenhetsbeskattningen.
Även i detta fall blir beskattningen av mindre förmögenheter något lättad,
jämfört med nu gällande bestämmelser, medan en väsentlig skärpning före -

Motioner i Andra kammaren, nr 440.

slås för de större förmögenheterna. Därest propositionen bifalles, komma
statens intäkter av skattemedel att minskas genom skattelättnaderna för de
lägre inkomsttagarna. Om man, som departementschefen förutsätter, kan
fastställa en uttagningsprocent av 100 på inkomstskattens grundbelopp, beräknas
detta inkomstbortfall uppgå till omkring 360 miljoner kr. Då det
icke synes möjligt att minska statens utgifter i lika hög grad, blir det nödvändigt
att kompensera detta inkomstbortfall, som uppstår genom lättnaderna
för vissa kategorier skattebetalare, genom skärpning av beskattningen
för andra kategorier. Det blir enligt propositionen de större inkomsttagarna
och ägarna av större förmögenheter, som jämte bolagen få lämna denna
kompensation.

Redan avskaffandet av krigskonjunktur- och omsättningsskatterna innebär
en lättnad i det höga skattetryck, som varit rådande under de senare
åren. Härtill kommer nu den föreslagna sänkningen av inkomstskatten och
i någon mån av förmögenhetsskatten. Dessa lättnader äro visserligen tillsammantagna
av relativt betydande storleksordning, men fortfarande kommer
ändock skattetrycket att bli högt. Större delen av de under kriget genomförda
skattehöjningarna komma alltjämt att äga bestånd. Det skulle
givetvis i och för sig varit önskvärt, om skattelättnader hade kunnat genomföras
i ännu större omfattning och helst att lättnader i inkomstbeskattningen
hade kunnat företagas för alla inkomsttagare, men flera faktorer
lägga hinder i vägen för dylika åtgärder. Genom den allmänna prisstegring
som skett har en betydande ökning av statens utgifter ägt rum. Sålunda
kommer den senast genomförda löneregleringen för de statsanställda
att medföra en årlig utgiftsökning av cirka 200 milj. kronor, jämfört med
år 1946. Genom upplåning under kriget har vidare en stark stegring av
utgifterna för räntor på statsskulden ägt rum. De väsentligaste utgiftsökningarna
äro dock beroende på de reformer, särskilt pa socialvårdens
område, som beslutats under den senaste tiden. För att taga ett par exempel
kan erinras om folkpensionsreformen, som kommer att medföra en
ökad kostnad per år av cirka 400 milj. kronor, samt de fria skolmåltiderna,
som kosta omkring 60 milj. kronor per år. Om behövligheten av dessa
reformer har det praktiskt taget rått enighet mellan alla partier. När man
således accepterat reformerna, är det givet, att man också måste acceptera
deras ekonomiska konsekvenser.

Inom 1945 års skatteberedning rådde det enighet om att inkomstskatten
borde sänkas för fysiska personer med lägre inkomster. I den offentliga
debatten om beredningens förslag har denna synpunkt ytterligare
understrukits, och inom alla partier torde man vara ense om att detta är
en riklig och rättvis princip. Därest uttagningsprocenten av skatteskalan
kommer att fastställas till 100 i stället för 110, som departementschefen
med hänsyn till inkomststegringen tycks hålla för troligt, komma äkta

Motioner i Andra kammaren, nr HO.

makar med inkomst upp till 25 000 kronor per år att erhålla skattelättnad,
liksom ensamstående med årsinkomst upp till 10 000 kronor. Vi ha därför
intet att erinra mot förslaget i propositionen på denna punkt, frånsett
förslaget om fortsatt dyrortsgruppering av de skattefria ortsavdragen, vilket
vi icke kunna godkänna. Till denna fråga återkomma vi senare i motionen.

I detta sammanhang vilja vi uttala vår tillfredsställelse över departementschefens
förslag om avskaffande av ortsavdragen för barn samt deras
ersättande med kontanta barnbidrag. Denna reform, varom förslag tidigare
väckts i motioner från det parti vi representera, kommer att bli till
stort gagn för barnfamiljer med begränsade inkomster, som icke haft
möjlighet att utnyttja avdragen i tillräcklig utsträckning eller icke alls.

Mot vad som i propositionen föreslås angående särskiljande av den
kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående
skatter ha vi intet att erinra. Däremot kunna vi icke godkänna
det förslag till utformning av skatten på förmögenhet, som departementschefen
föreslår. Ej heller kunna vi godkänna förslaget till införande av
en särskild kvarlåtenskapsskatt och de ändringar i nu gällande bestämmelser
angående arvs- och gåvobeskattningen, som föranledas därav.

Om det statsfinansiella läget kräver detta, är det enligt vår mening
principiellt berättigat att kräva en högre tribut i skattehänseende även
av de större förmögenheterna. Om skattebördan för starkt förskjutes från
inkomsterna till förmögenhetema, kan det uppstå svårigheter för näringslivet.
Icke minst gäller detta för jordbruket på grund av dess stora kapitalbehov
och jämförelsevis låga förräntningsprocent på det investerade
kapitalet. Om inkomstskatten samtidigt uttages enligt en starkt progressiv
skala, skärpas dessa svårigheter ytterligare. Den starka kritik, som
riktats mot beredningens förslag i flertalet remissyttranden, härleder sig
just ur dessa omständigheter. Man befarar, att det starkt ökade skattetrycket
kommer att medföra stagnation inom näringslivet med minskad
nationalinkomst som följd. Grunden för vårt ekonomiska framåtskridande
skulle sålunda utsättas för risk att försvagas i avsevärd grad. Beredningens
förslag framstår således ur samhällsekonomisk synpunkt som ej
väl avvägt.

Departementschefen anser visserligen att kritiken icke kunnat anföra
några vägande bevis för att en sådan uppfattning är riktig, men han har
dock i viss mån tagit intryck av de framförda anmärkningarna mot beredningens
förslag och föreslår i propositionen en höjning av gränsen för
den skattepliktiga förmögenheten till 30 000 kronor mot 20 000 kronor
enligt beredningens förslag. Vidare föreslår departementschefen införande
av en spärregel, så att de sammanlagda stats- och kommunalskatterna
maximeras till 80 procent av inkomsten. Detta utgör givetvis en förbätt -

Motioner i Andra kammaren, nr 4A-O.

ring, men vi vilja dock påpeka, att höjningen av förmögenhetsgränsen
endast ungefär motsvarar verkningarna av penningvärdets fall sedan det
sista förkrigsåret.

Skatteberedningen har förebragt ett omfattande statistiskt material, enligt
vilket skatteskärpningen, sedan det nuvarande skattesystemet antogs
1938, med hänsyn tagen till penningvärdets fall varit avsevärt större för
inkomst än för förmögenhet. Likaså visar denna statistik, att skatteökningen
är relativt större för de mindre och medelstora förmögenhetema
än för de större. Detta är visserligen riktigt, men enligt vår mening blir
en sådan jämförelse missvisande, därför att de slutsatser, som dragas av
det statistiska materialet, vila på en uppfattning av förmögenhetsskattens
natur och konstruktion, som icke överensstämmer med principerna för nu
gällande skattelagstiftning. Enligt dessa avses, att förmögenhetsskatten
principiellt icke skall gäldas av kapitalet utan av de intäkter, som erhållas
av kapitalet. Under sådana förhållanden bör man icke ställa förmögenhetsskattens
utveckling i relation till själva förmögenheterna å ena sidan
och arbetsinkomstens procentuella utveckling å andra sidan. 1 stället bör
man jämföra utvecklingen av skattetrycket, å ena sidan för en ren förmögenhetsinkomst,
å den andra för arbetsinkomstens utveckling. Om man
beräknar den i olika inkomstskikt efter skattens gäldande behållna inkomsten,
visar det sig, att förmögenhetsinkomsterna genom skattestegringen
beskurits kraftigare än arbetsinkomsterna. Den behållna inkomsten
av förmögenhet har minskats vida kraftigare än den behållna inkomsten
av arbete. Detta gäller i alla inkomstskikt, även om tendensen är
starkare vid stora inkomster av förmögenhet. Det är givetvis önskvärt,
att en så vitt möjligt rättvis och skälig fördelning av skattetrycket mellan
inkomst och förmögenhet äger rum. För att bedöma denna fråga riktigt
bör man taga hänsyn till det förhållandet, att inkomsterna under tiden
efter krigsutbrottet generellt sett tillvuxit i takt med eller snabbare än
prisstegringen. Prisstegringen har på det hela taget kompenserats genom
ökade inkomster. Så har däremot icke varit fallet med avkastningen av
förmögenheterna. Förräntningen av kapitalet har genomsnittligt sett sjunkit
under krigsåren, även om betydande variationer förekomma.

Enligt vår mening bör därför bortfallet av skatteintäkter genom de föreslagna
lättnaderna i inkomstbeskattningen icke i så stor omfattning
kompenseras genom den skärpning av förmögenhetsskatten, som föreslås
i propositionen. För jordbrukets del skulle detta komma att innebära, att
även de förmögenheter drabbas, som erfordras för en önskvärd rationalisering
av jordbruksdriften. Att detta medför en ökad belastning för de
större jordbruken är, som Sveriges lantbruksförbund framhållit i sitt yttrande
över skatteberedningens förslag, uppenbart. De medelstora jordbruken
skulle i ganska betydande omfattning erhålla en mera kännbar

Motioner i Andra kammaren, nr AAO.

förmögenhetsbeskattning än enligt nu gällande regler. Skattetrycket blir
vidare icke oväsentligt tyngre för jordbrukarna än för andra skattskyldiga
i samma inkomstläge på grund av att den skärpta kapitalbeskattningen
drabbar det i jordbruket investerade kapitalet, som med nödvändighet
måste vara relativt stort. För jordbruket såsom näring är en överflyttning
av beskattningen från inkomster till förmögenheter ägnad att inge betänkligheter.
En dylik beskattning får för jordbruket karaktär av en beskattning
av själva det nödvändiga produktionsmedlet och kan, icke minst
under en ogynnsam konjunkturutveckling, få allvarliga följder.

En annan konsekvens av det sätt, varpå skattetrycket föreslås fördelat
mellan inkomster och förmögenheter, är den skillnad i beskattningshänseende,
som otvivelaktigt skulle komma att uppstå mellan olika sätt att
sörja för barnens framtid. En familjeförsörjare, som i detta syfte ger sina
barn en dyrbar utbildning, exempelvis i form av universitetsstudier, drabbas
icke på grund av en dylik »investering» av några särskilda konsekvenser
i skattehänseende. Om han i stället vill använda ett mot dessa utbildningskostnader
svarande belopp till att underlätta för barnen att etablera
sig såsom företagare, så skulle detta enligt förslaget medföra mycket avsevärda
avbränningar i form av förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatt.
Vid bedömandet av denna olikhet bör man även taga i betraktande den
skillnad, som består däri, att i det första fallet barnens framtid i regel
tryggas effektivare än i det senare, därigenom att tjänstemän och andra
löntagare icke behöva erlägga skatt för den del av inkomsten, som avses
för pensionering, och ej heller för det kapitaliserade värdet av pensionsförmånerna,
medan däremot avsättningar för kapitalbildning, varmed
själständiga företagare i regel söka sörja för sin ålderdom, bli föremål för
såväl inkomst- som förmögenhetsbeskattning.

Av vad vi sålunda här anfört dra vi den slutsatsen, att beskattningen
av förmögenheter icke bör skärpas i enlighet med förslaget i propositionen.
Med godkännande av departementschefens förslag om höjning av
gränsen för den skattefria förmögenheten från 20 000 till 30 000 kronor
vilja vi föreslå, att skatten på förmögenhet uttages enligt den skiktskala,
som förordats i reservationen till 1945 års skatteberednings betänkande.

Denna skiktskala skulle få följande	utseende: 30 000	0 °/oo
30 000—	50 000	5 %o
50 000—	100 000	6 °/oo
100 000—	150 000	7 °/oo
150 000—	200 000	8 °/oo
200 000—	300 000	10 °/oo
300 000—1 000 000	12 «/ oo
1 000 000—		14 °/oo

Motioner i Andra kammaren, nr MO.

Den del av skatteberedningens förslag, som utsatts för den starkaste
kritiken, såväl i remissinstansernas yttranden som i den offentliga debatten,
är förslaget om införande av en särskild kvarlåtenskapsskatt på oskiftade
dödsbon. Denna nya skatteform har i främsta rummet motiverats därmed,
att den skulle innebära en uppskjuten förmögenhetsbeskattning. Samhället
har en skuld att kräva ut av den enskilde förmögenhetsinnehavaren, när
dennes efterlämnade kvarlåtenskap skall övergå till arvingarna. Tankegången
i motiveringen utvecklas på så sätt, att förmögenhetema redovisas
mycket ofullständigt vid deklarationerna, och på grund härav har skatten
på förmögenhet blivit för låg. Vidare säger man, att de stora förmögenheterna
endast kunnat bildas därigenom att innehavaren under sin livstid
lyckats erhålla större inkomster än vad som ur social synpunkt kan anses
vara rättvist. Han har orättmätigt, framhålles det, njutit frukterna av
arbete, som andra utfört, eller genom spekulationer eller på annat sätt
samlat ihop sin stora förmögenhet.

Även om det i enstaka fall skulle kunna finnas ett visst berättigande i
denna motivering, kan detta icke tagas till intäkt för ett godkännande av
förslaget om kvarlåtenskapsskatt. De skäl, som kunna anföras mot denna
skatteform, väga mycket tyngre. Talet om att förmögenhetsägarna ha åsamkat
sig en skuld till staten är stötande för vårt rättsmedvetande. Låt så vara
att vissa förmögenheter kunna skapas utan motsvarande arbetsinsatser,
men en person som strävsamt och ihärdigt arbetat under hela sitt liv och
lagt av sparkapital år från år har därmed gjort eu god gärning inte bara
mot sin familj utan också mot samhället i dess helhet. Han har därmed
bidragit till det ekonomiska framåtskridandet och förkovrandet av landets
näringsliv. Det skulle vara en uppenbar orättvisa, om staten vid hans död
skulle lägga beslag på en väsentlig del av hans förmögenhet under motivering
att den har en fordran på honom. Denna motivering, som spelade en
så väsentlig roll för skatteberedningens förslag, återfinnes icke i departementschefens
uttalande i propositionen, varför vi dragit den slutsatsen, att
denne vid närmare eftertanke funnit densamma ohållbar. I stället motiverar
departementschefen kvarlåtenskapsskatten ur allmänna avvägningssynpunkter.
Han finner det icke motiverat att undantaga just arvsbeskattningen
från den allmänna skärpning av skattetrycket i jämförelse med förkrigstiden,
som han anser vara ofrånkomlig. Departementschefen förklarar sig
vidare anse, att kvarlåtenskapsskatten icke innebär någon konfiskation,
utan att den liksom andra skatteintäkter behövs för att täcka statens utgifter.

Statens inkomster av kvarlåtenskapsskatten komma att bli jämförelsevis
ringa. Det bärande motivet för dess antagande kan således icke gärna vara
att skaffa medel för bestridande av statens utgifter. Kvarlåtenskapsskattens
tillskott till statskassan blir inte större än att denna summa väl rymmes
inom felmarginalen för budgetberäkningarna. Av vad departementschefen

Motioner i Andra kammaren, nr 440.

anfört i fråga om awägningssynpunktema synes framgå, att han med införandet
av denna skatt åsyftar en utjämning av förmögenhetsförhållandena
inom landet. Oavsett vilken ställning man intar till sådana strävanden bör
man dock kräva, att en dylik omvandling av samhällets ekonomiska organisation
inte bör avgöras på omvägen över skattepolitiken, utan det svenska
folket bör direkt få taga ställning till denna fråga på ett sådant sätt, att
problemställningen framstår fullt klar.

Frånsett de principiella invändningarna mot förslaget om kvarlåtenskapsskatt
kan även ur praktiska synpunkter vägande kritik riktas mot detsamma.
Vi ha redan i avsnittet om förmögenhetsbeskattningen pekat på
den skillnad i beskattningshänseende, som uppkommer mellan olika sätt
att sörja för barnens framtid och för ålderaomsförsörjningen som en konsekvens
av den föreslagna fördelningen av skattetrycket mellan inkomster
och förmögenhet. De skäl vi där anfört mot en skärpning av förmögenhetsskatten
öka i styrka, om man sammanställer verkningarna av denna skärpning
med kvarlåtenskapsskatten.

Vidare vilja vi framhålla, att kvarlåtenskapsskattens verkningar i praktiska
livet komma att bli mycket egendomliga på grund av att människornas
skötsamhet och duglighet individuellt variera i hög grad. Fn person
har sparsam läggning och strävar ständigt efter att öka sina förmögenhetstillgångar.
Han får betala kanske icke oväsentliga belopp i förmögenhetsskatt,
om förmögenheten ökar över en viss gräns, och vid hans bortgång
kommer kvarlåtenskapsskatt att uttagas av hans dödsbo. En annan är slösaktig
och tänker icke alls på att ekonomiskt gardera sig mot framtiden.
Han lever upp sina inkomster utan att spara något och undgår därigenom
både förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatt. Om de sparsamma veta med
sig, att ökad inkomst och ökad kapitalbildning komma staten till godo i
betydande utsträckning och icke resultera i avsevärt förbättrad ekonomisk
ställning för dem själva, så måste detta komma att återverka på deras arbetsinsatser.
Lusten att göra sitt yttersta i arbetet och viljan att lägga undan
sparmedel måste komma att undergrävas. För näringslivet måste dessa
omständigheter innebära ett hinder för framåtskridandet. Kvarlåtenskapsskatten
och den skärpta förmögenhetsskatten i förening med en relativt
hög inkomstbeskattning måste komma att utgöra eu hämsko på företagsamheten.
Departementschefen deklarerar en rakt motsatt uppfattning och
anser, att människorna komma att ta ut sina krafter för att öka inkomsterna,
ifall beskattningen är hög, för att därigenom skaffa medel exempelvis
för barnens utbildning eller i allmänhet för att behålla den standard, på
vilken de leva. Hög beskattning skulle enligt hans uppfattning utgöra eu
drivfjäder till ökad inkomstbildning. En dylik uppfattning måste emellertid
enligt vår mening vara opsykologisk. Den verifieras icke heller av den praktiska
erfarenheten.

Motioner i Andra kammaren, nr 440.

I rent tekniskt hänseende skulle det i många fall bli förenat med stora
svårigheter att betala kvarlåtenskapsskatten. Detta gäller särskilt för jordbruket,
som i regel har jämförelsevis stort kapital investerat i byggnader,
maskiner och redskap. För andra företag med kapitalet placerat i mera
likvida tillgångar skulle det kanske bli lättare. För jordbruk och därmed
jämförliga rörelser skulle det kanske bli omöjligt i åtskilliga fall att betala
kvarlåtenskapsskatt utan att låna upp pengar, och detta skulle ju skapa
alldeles orimliga och orättvisa förhållanden. Vi vilja också i detta sammanhang
understryka vad lantbruksförbundet anfört i sitt yttrande, att det
inom jordbruket under lång tid varit vanligt att gårdarna gått i arv till
något av jordägarens barn men att denna tradition, vars värde såväl med
hänsyn till de driftsekonomiska fördelarna av kontinuitet i jordinnehavet som
på grund av den betydelse bevarandet av en självägande bondeklass har för
hela samhällets stadga, icke bör underskattas, kunde äventyras genom
skärpningen av förmögenhetsskatten och införandet av kvarlåtenskapsskatten.
Resultatet kan befaras bli, att jordbruken icke kunna bevaras i jordbrukarhänder
utan, trots den restriktiva lagstiftningen i dessa avseenden,
komma att övergå till personer utanför jordbruket, som disponera erforderligt
kapital. Den höjning av gränsen för uttagandet av kvarlåtenskapsskatt,
som departementschefen föreslår, ändrar ingenting i dessa invändningar.

Kvarlåtenskapsskatten står icke i överensstämmelse med den hävdvunna
rättsuppfattningen i vårt land, är praktiskt otymplig och är icke erforderlig
för att täcka statens utgifter. Slutsatsen måste därför bli den, att förslaget
om dess införande bör avslås.

I propositionen föreslår departementschefen införande av bestämmelser
om ett särskilt avdrag i fråga om den statliga beskattningen för förvärvsarbetande
hustrur. Enligt förslaget skall gift kvinna, som sammanlever
med sin man, vid taxering till statlig inkomstskatt erhålla ett särskilt avdrag,
uppgående till 50 procent av hennes inkomst av rörelse eller eget
arbete, dock högst 1 000 kronor. Vidare skall det nu inom den kommunala
beskattningen tillämpade avdraget för samma ändamål enligt propositionen
höjas från 200 till 300 kronor.

Vi anse det vara motiverat såväl att införa ett särskilt avdrag för den
statliga beskattningen som att höja det inom den kommunala beskattningen
utgående avdraget. Bestämmelserna därom äro emellertid utformade på
ett sådant sätt, att denna avdragsrätt endast kommer sådana gifta förvärvsarbetande
kvinnor till godo, som åsättas taxering för inkomst. Däremot kan
avdraget icke åtnjutas av sådana gifta kvinnor, vilka utföra förvärvsarbete
utan att åsättas särskild taxering, d. v. s. sådana fall av jordbruk och rörelse,
där sambeskattning i teknisk mening icke sker, ehuru i realiteten
motsvarande verkningar inträda. Det är främst inom jordbruket och detaljhandeln
dessa missförhållanden framträda.

Motioner i Andra kammaren, nr 440.

Det torde utan närmare motivering stå klart, att såväl jordbrukarhustrun
som affärsmannens hustru, därest hon hjälper till i affären, är förvärvsarbetande.
Inom jordbruket har hustrun i regel ett mycket betungande
arbete från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men ändock skulle
hon icke komma i åtnjutande av den skattelindring, som kommer de gifta
kvinnor till del, som kanske ha ett relativt enkelt men ändock jämförelsevis
väl betalt deltidsarbete. Detta kan ju icke vara rättvist.

Departementschefen framhåller i sitt uttalande i propositionen, att om
hustrun arbetar i hemmet tillföres familjen en naturainkomst, som icke
taxeras eller beskattas. Om hon har förvärvsarbete, bortfaller helt eller delvis
denna naturainkomst och ersättes med en penninginkomst, som beskattas.
Detta är visserligen i och för sig sant, men det ger dock icke en riktig
bild av ifrågavarande problem. När hustrun hjälper till i arbetet inom
jordbruket eller inom en rörelse, så betyder detta också, att mannen därigenom
kan inbespara anställande av lejd arbetskraft för att utföra motsvarande
arbete. Därest mannen hade sett sig nödsakad att göra detta,
skulle han ha varit berättigad att göra avdrag för dessa omkostnader i
rörelsen. Mannens inkomst av rörelsen blir fördenskull för högt taxerad,
när hustrun deltager i arbetet inom densamma.

1945 års skatteberedning förordade i sitt förslag, att dyrortsgrupperingen
av de skattefria ortsavdragen skulle bibehållas samt att spännvidden mellan
högsta och lägsta ortsgrupp skulle variera mellan 16 och 20 procent. Mot
detta förslag anmälde herr Rubbestad reservation och föreslog, att ortsavdragen
skulle vara lika över hela landet. De skulle enligt hans förslag fastställas
till 1 800 kr. för ensamstående och 2 750 kr. för äkta makar.

I den nu framlagda propositionen har departementschefen helt anslutit
sig till beredningens förslag. Han anser, att de skäl, som anförts mot förslaget
om dyrortsgrupperingens avskaffande, icke äro bäriga. Det finns
fortfarande skillnader i levnadskostnader mellan olika orter, och för att
full jämlikhet skall erhållas böra enligt hans mening såväl löner som
skatteavdrag ha samma realvärde på olika orter. Argumentet, att lönerna
i allmänhet äro högre på de s. k. dyrare orterna och att därigenom kompensation
i tillräcklig grad erhållits, avvisas som ohållbart.

Vi kunna för vår del icke acceptera förslaget om dyrortsgrupperingens
bibehållande. Enligt vår mening kunna goda skäl förebringas för den uppfattning,
som uttalats av tvenne reservanter inom 1943 års dyrortsgrupperingskommitté
att det knappast längre föreligger nämnvärda skillnader i
levnadskostnader mellan olika orter, om man tar hänsyn till alla på frågan
inverkande omständigheter. Men även om skillnaderna fortfarande skulle
vara större än vad dessa reservanter räknat med, har ju detta i allmänhet
blivit kompenserat genom de högre löner, som i regel utgå på de s. k. dyrare
orterna. Även för icke-löntagare ligga inkomsterna i allmänhet högre på

Motioner i Andra kammaren, nr 440.

dessa orter än på de s. k. lägre dyrorterna. Det föreligger således enligt vår
mening inga skäl för att lämna en dubbel kompensation för eventuella
högre levnadskostnader genom att medge högre skatteavdrag. Då levnadskostnadsskillnaderna
äro mycket svårberäkneliga och diskutabla, skulle det
innebära en onödig omgång att lämna kompensation på två skilda sätt.
Spännvidden i levnadskostnaderna mellan olika orter har vid gjorda undersökningar
visat sig successivt krympa ihop, och det finns skäl antaga, att
denna sammankrympning kommer att fortfara.

Ett avskaffande av dyrortsgrupperingen i skattesystemet kan genomföras
utan att den totala skatteintäkten nämnvärt förändras. Rent tekniskt kan
dyrortsgrupperingen borttagas genom att ortsavdragen göras lika i alla
ortsgrupper såsom herr Rubbestad föreslagit i sin reservation till skatteberedningens
förslag, men även andra metoder kunna komma i fråga. Vilken
väg man än väljer, måste ett avskaffande av dyrortsgrupperingen i skattesystemet
komma att medföra en betydande förenkling och lättnad i taxeringsarbetet
med åtföljande kostnadsbesparing. Särskilt betydelsefullt blir
förslaget i detta hänseende för källskattesystemet, både då det gäller de
erforderliga tabellernas antal och för slutredovisningen av skatteuppbörden
för sådana skattskyldiga, som under ett år flyttat från den ena ortsgruppen
till den andra, kanske flera gånger under året.

Med anledning av vad som sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 212 måtte besluta

A. att den statliga beskattningen på förmögenhet skall
utgå enligt ovan i motionen angivna grunder;

B. att avslå förslaget om införande av kvarlåtenskapsskatt;

C. att de i propositionen föreslagna reglerna för avdrag
vid sambeskattning skola gälla även i alla de fall, där
hustrun deltager i familjens inkomstförvärv utan att själv
deklarera någon inkomst;

D. att dyrortsgrupperingen inom det statliga skattesystemet
skall avskaffas; samt

E. att uppdraga åt vederbörande utskott att utarbeta de
förslag till ändringar i författningstexterna, som bli erforderliga
vid ett bifall till vad som ovan under A—D yrkats.

Stockholm den 10 maj 1947.

A. Pelirsson-Bramstorp. Anders Pettersson,

Dahl.

Axel Rubbestad.
K. A. Ryberg.

I. Pettersson
i Rosta.

Per Svensson
i Stenkyrka.

Emil Gustafson.