Motioner i Andra kammaren, nr 429 (Motion 1950:429 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 429.

Xr 429.

Av herr Hseggblom m. fl., i anledning av Kungl. Majits
propositioner, nr 59, med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, m. m. och, nr 60, med
förslag till lag om rätt till fiske in. m.

När det gäller stränder mot Öppet hav eller kring större Öar torde det
mte medföra några storre förändringar, om nu gällande huvudregel för gränsC
raf™.g mellan enskilt och allmänt fiskeområde utbytes mot i proposition
°r foreslagna; Nu gällande regel innebär, att gränsen går 180 meter från
stadigt djup av 2 meter, och det nya förslaget innebär, att gränsen dragés 300
meter från land, respektive enligt kurvan för högst 3 meters djup. Den nya
gransen ar givetvis lättare att bestämma än den gamla regelns stadiga djup
av minst 2 meter vant, men detta torde dock nu vara utan större praktisk
betydelse, nar gransbestämningar enligt den gamla huvudregeln redan i stor
utsträckning aro gjorda och dessa gränser för kustbefolkningen äro välkända.
Det nya förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde torde, när det
galler strander mot Öppet hav och kring Öar, föra med sig för lantmäteriväsenclet
betungande nya lantmäteriförrättningar utan några större gränsändringar
och blir alltså en reform med begränsat praktiskt värde. Då lagförslaget i
denna del dock av så många remissinstanser lämnats utan anmärkning vilja
vi inte motsätta oss detsamma.

®ai1’e“°1t kunna vi ei acceptera huvudregelns utformning att blott medge
enskilt fiskevatten vid fastlandsstrand och kring öar med minst 100 meters
angd. Som i lantbruksstyrelsens remissuttalande tydligt framhålles kommer

iwVT,1 att medföra my°ket stora inskränkningar i nu gällande äganderatt
till fiskevatten.

\i kunna inte anse de skäl avgörande, som anförts för utbytande av den
gamla gransdragningen med enskilt fiskevatten inomskärs och runt även mindre
holmar och skar mot regeln att endast ö med 100 meters längd får enskilt
iskevatten runt små stränder och att blott avstånd på minst 1000 meter

mellan två oar av vardera minst 100 meters längd stänger mot allmänt vattenområde.

Fiskerättskommittén har anfört, att den gamla gränsdragningen mellan
enskilt vatten momskärs och allmänt vatten utomskärs var svår att hålla reda
på. Dess linjer gingo dock något så när raka från den ena till den andra av
de mot oppna liavet liggande öarna, holmarna och skären, medan de nya gränserna
komma att bilda en mängd inbuktningar med krokiga gränslinjer. I
manga fall torde dessa buktande gränser bli omöjliga för allmänheten att
Ualia reda pa, medan nuvarande gränser äro respekterade på grund av urgammal
havd eller domstolsutslag eller länsstyrelsers bestämning av gränser

Motioner i Andra kammaren, nr 429. U

för gemensamhetsfisken. Vad departementschefen anför därom, att nu gällande
lagstiftning gett upphov till tvister, är ett argument som föga angår nutiden,
då dessa tvister torde vara avgjorda för flertalet fiskevatten, som äro av någon
betydelse ur fiskesynpunkt. Det torde däremot inte kunna undvikas, att den
nya lagen kommer att ge anledning till nya tvister vid besvärliga gränsfall
i fråga om öars längd och mellanliggande vattens bredd, när dessa mått förändras
på grund av landhöjningen och skola bestämmas efter så svårtaget
mått som normalt vattenstånd i havet.

När ekonomiska synpunkter anföras för överförande till allmänt område av
nu i enskild ägo varande fiskevatten kring mindre holmar och skär, så måste
därmed avses att åtgärden skall medföra större fiskefångst i dessa vatten. En
sådan utveckling måste vi på goda grunder betvivla. Fiskefångstens storlek
är inte huvudsakligen beroende av antalet, som har rätt att fånga fisken, utan
av fisktillgången. För den enskilda fiskevården har den nuvarande gränsdragningen
så långt från fasta landet som »inomskärs» varit av stor betydelse,
därför att utsättande av yngel och rom av stationär fisk kunnat beräknas
komma, fiskerättsinnehavaren på det enskilda vattnet tillgodo. Med allmänt
vatten och fri fiskerätt i inträngande stora flikar genom alla mer än 1 000
meter breda öppningar mellan två hundrametersöar, minskas den enskildes
möjligheter att själv dra största nyttan av fiskevårdsåtgärder, varför intresset
härför kan beräknas minska och minskning av fisketillgången kommer att bli
följden.

Att enskilt fiskevatten funnits vid holmar och skär ute vid inomskärsgränsen
har vid Sveriges ostkust möjliggjort fiskets bedrivande med fasta redskap,
som äro dyrbara i anskaffning och som avpassats för de vattendjup, som
funnits på de platser för vilka de iordningställts. Förlust av förutvarande
fiskevatten skulle för ägarna av dessa dyrbara redskap betyda förluster, som
kunna bli kännbara för enskilda personer. Om fiskevatten lämpade för fiske
med fasta redskap överföras från enskild till allmän ägo förutsätter förslaget
till lag om ersättning för mistad fiskerätt (prop. nr 59) att staten genom inlösen
skall hålla förutvarande fiskevattensägare skadeslös. Vidare förutsättes
att myndighet, som Konungen bestämmer, må medge fasta redskaps utsättande
i allmänt vatten. Staten kan knappast göra sig någon förtjänst på sådana
fiskevattens överförande från enskild ägare, då väl staten inte kan tillgodogöra
sig större ersättning för vattnets upplåtande till fiske med fast redskap,
än som svarar mot lösesumman. Om staten upplåter inlöst, förut enskilt vatten
till fiske med fast redskap ökas inte frifisket i någon nämnvärd grad. Ömmar
staten för frifisket, och underlåter att upplåta de förvärvade vattnen till fiske
med fast. redskap, kommer i varje fall ålfisket att minskas avsevärt i södra
delarna av landets östra kust efter den nya gränslagens ikraftträdande. För
fiskarena, som förut kunnat fiska med fasta redskap på enskilt vatten, men
som sedan skulle bedriva samma fiske på allmänt vatten efter tillstånd av
myndighet, som Konungen bestämmer, kommer att föreligga den betydande
skillnaden, att de på enskilt vatten själva kunnat förebygga skada å fisket
med bottengarn från fiskning med andra redskap, men de ha inte samma

Motioner i Andra kammaren, nr 129.

möjligheter, om de ha sin fasta redskap uteslutande på allmänt vatten. Länsstyrelsens
rätt att enligt 22 § i förslaget till lag om fiskerätt meddela föreskrifter
till skydd för fiske med fast redskap gäller egendomligt nog endast
då sådant fiske utövas med stöd av enskild fiskerätt, inte då det sker enligt
tillstånd enligt 1 § i samma lagförslag. För ålfisket med fast redskap kan ett
sådant förfång från fiske med andra redskap betyda stor skadegörelse. I fråga
om mycket betydelsefulla fisken längs Sveriges ostkust, betyder den nya gränsdragningen
mot allmänt vattenområde försämrat ekonomiskt utbyte både
genom att intresset för fiskevård hos ägarna till enskilda fiskevatten minskas
och genom att gränsdragningen inkräktar på fisket med fast redskap.

Som skäl för ökning av de allmänna områdena på de enskildas bekostnad
anföras också rekreationssynpunkter. Någon bevisning för att nuvarande all
männa vattenområden äro ur rekreationssynpunkt otillräckliga anföres dock
inte. Let föreligger en betydande skillnad i argumenteringen för denna expropriation
av fiskevatten och den motivering, som anfördes för expropriationslagstiftningen
i 1947 års jordlagar. Då fick den enskilda äganderätten endast
kränkas till gagn för andra jordbruks rationalisering genom en lämplig fastighetsbildning
och under förutsättning att icke uppenbar olägenhet tillskyndas
markens ägare. Nu skall den enskilda äganderätten till fiskevatten få ge vika
för tillgodoseende av rekreationssynpunkter och om hänsyn till olägenheter
för den som avträder vatten säges inte ett ord. Enligt vår mening måste dock
större betydelse tillmätas de vid kusterna liggande jordbrukens, enkannerligen
småbrukens, ekonomiska förhållanden.

Kust jordbrukens ägare äro visserligen inte nu för sitt livsuppehälle så
absolut beroende av fiskefångsten, som de voro när hävden om deras ensam
rätt till fiske vid den kust, som låg deras boplatser nära, började. Men de ha
i allmänhet vid förvärv av sina fastigheter betalt även för fiskevattnet. Dettas
värde ingår i deras jordbruks taxeringsvärden och ingår i de hypotek de
ställt för sina krediter, varför ändring av äganderättsförhållandena kunna få
vittgående konsekvenser. Fiskerättskommittén är t. o. m. klar med, att det
kan påverka kustsocknarnas skatteunderlag.

Kustjordbruken längs landets nederbördsfattiga ostkust äro oftast karga
med åkerjord bestående av från äldre strandvallar ursköljd sand. Om många
av de små kust jordbruken gäller, att jorden är av sådan beskaffenhet, att den
ger endast ringa del av inkomsten och utesluter möjligheten att leva allenast
pa jordbruket. Dessa jordbruk ha kunnat existera som försörjningskälla
åt en familj endast tack vare det till jordbruket hörande fisket. Fisket
spelar för dessa jordbruk ur sysselsättningssynpunkt samma roll som skogen
kan göra för småbruken i skogsbygden. Samma olägenhet som följt av att småbruk
blivit av med sin skog, kommer att uppstå för de jordbruk vid kusten, som
få sina fiskevatten reducerade. Vi måste understryka nödvändigheten av att
de statliga åtgärder, som inverka på det svenska jordbrukets förhållanden, bli
samordnade. Så blir inte fallet, om lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet
strävar efter att skapa bestående småbruk, medan de nya fiskelagarna
komma att medföra, att småbruk som under århundraden bestått som

Motioner i Andra kammaren, nr 429.

familjejordbruk genom förlust av fiskevatten överföras till ofullständiga jordbruk.
Vi anse därför nödvändigt att lagen om gräns mot allmänt vattenom
råde utformas så, att undantag från huvudregeln kan göras med hänsyn till
småbrukets förhållanden. I lantbruksnämnderna har staten organ, varigenom
kustsmåbrukens behov av fiskevatten kan styrkas.

Med hänsyn till vad här förut anförts om huvudregelns skadeverkningar
och till att lagen ej i onödan skall kränka den enskilda äganderätten föreslå
vi, att enskilt fiskevatten skall hänföras till fastigheterna ej blott kring öar
med minst 100 meters längd utan även kring alla till fastigheterna hörande
mindre öar, holmar och skär. Alldeles särskilt är detta berättigat i de fall
där enskilt fiskevatten varit hänfört till fastigheterna på grand av urminnes
hävd, dom eller skattläggning, lantmäteriförrättningar eller länsstyrelsers bestämning
av gränsdragning kring gemensamhetsfisken. Att blott öar med en
viss storlek skola omges av enskilt fiskevatten saknar varje stöd i hittills
gällande rätt. En sådan bestämmelse ger upphov till att de inskränkningar i
fiskerätten, som genom den nya lagen komme att drabba olika fastigheter,
bli fullkomligt slumpartade och därför i än högre grad än eljest räknade som
orättvisa. Värdet av fiskevattnet kring en ö beror inte av öns längd utan
av sjöbottnens och strandens beskaffenhet, läge i förhållande till strömmar
m. m.

Den s. k. 1-kilometersregeln leder förutom till här förut påpekade svårigheter
med svårbestämda gränser även till på sina håll stora och ojämnt drabbande
inskränkningar i nu gällande enskild fiskerätt. Ett indirekt erkännande
av att denna regel medför ohållbara förhållanden vid dess praktiska
tillämpning ligger i de undantag från denna regels giltighet, som utformats
i gränslagens 3 § i fråga om viss del av kusten i Norrbottens och Kalmar län,
där huvudregeln ersatts av en linjedragning, innanför vilken allt vatten är
enskilt. Det är naturligtvis tacknämligt, att några vatten bli fritagna från de
mest skadegörande verkningarna av den nya lagen, men även där dessa gränslinjer
uppdragits ha icke överallt enskildas, särskilt småbrukare, limliga
anspråk blivit tillgodosedda. Anledning till justering av vissa detaljer ai
dessa gränser föreligger och sådana komma också att påyrkas i andra
motioner.

När man studerar den i 3 § föreslagna gränsdragningen får man det in
trycket att den överallt är synnerligen väl motiverad, men att det inte varit
enbart angelägenhetsgraden, som varit avgörande för att blott dessa gräns
linjer uppdragits, utan att vederbörande fiskevattensägares och deras organisationers
förmåga att göra sig gällande haft betydelse. Hade man gått efter
angelägenhetsgraden hade gränslinjer enligt principerna i 3 § uppdragits
även på andra platser. På vår östra kust finnas manga platser, där liknande
undantag äro motiverade, även om det inte gäller lika långa sammanhängande
sträckor. Yi kunna inte acceptera att, lagen förbigår vissa fiskevattenägares
skäliga anspråk, endast därför att det rör sig om ett mindre antal. Lagen
bör utformas så, att gränsdragning i överensstämmelse med vad som skett i
3 § kan ske även efter lagens antagande. Inom fiskerättskommittén har också

Motioner i Andra kammaren, nr 429.

diskuterats utvägen att ordna gränsbestämningen genom linjedragning å normerande
kartor, men metoden har av fiskerättskommittén avvisats som huvudregel,
ehuru den tillämpats i här omnämnda 3 §.

Vi anse att denna metods användning utan att vålla större besvär bör
kunna utvidgas. Enligt förslag till lag om ersättning för minskad fiskerätt
(prop. nr 59) kan ersättning påyrkas av den, som enligt urminnes hävd, dom
eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar fiskerätt. Detta betyder,
att alla, som genom 1-kilometersregelns tillämpning bli föremål för intrång,
kunna begära att få sin ersättningsfråga prövad av de fiskevärderingsnämnder,
som skola inrättas för län eller annat område. Enligt vår uppfattning
skulle överenskommelser om sådan ersättning lättare kunna nås om
dessa fiskevärderingsnämnder vore utrustade med rätt att med vederbörande
fiskevattenägare träffa preliminära överenskommelser om annan gränsdragning
mot allmänt område än enligt 1-kilometersregelns strikta tillämpning.
De särskilda fallen kunde då bli prövade med hänsyn till såväl enskilda som
allmänna behov av fiskevatten, och överväganden kunde göras om det i vissa
fall är av så stort värde att utöka det allmänna vattenområdet att det svarar
mot lösensummorna. För fiskerättsnämnderna uppkommer därigenom inget
merarbete, utan i stället förbättrade möjligheter att komma till uppgörelse.
De på så sätt överenskomna gränserna kunde, sedan de av Kungl. Maj:t godkänts,
inritas på normerande kartor.

De för yrkesfiskarna på allmänt vatten betydelsefullaste förbättringarna i
de nya fiskelagarna ligga i utvidgningen av fiskerätten i fråga om strömming
(sill) och skarpsill vid ostkusten. Fr. o. m. Stockholms län t. o. m. Kalmar
län har förut sådant fiske blott varit tillåtet å vatten på minst 10 meters
djup och utanför 180 metersgränsen. Nu föreslås denna fiskerätt utökad till
vatten med blott minst 6 meters djup och i vissa fall 200 meter från strand
vid kusten fr. o. in. Stockholms län ner till Kråkelund i Kalmar län. Söder
om Kråkelund föreslås strömmings- och skarpsillfisket fritt i allt enskilt
vatten. Även om denna utvidgade rätt till strömmingsfångst inte överallt tidigare
varit erkänd inom detta område, överensstämmer förslaget i huvudsak
med nu gällande sed, och vi anse det vara till fördel för strömmingsfångsten,
att de föreslagna fiskerättsreglerna godkännas.

Yad som i lagförslaget om rätt till fiske kan inge betänkligheter, är den
i 14 § medgivna rätten till fiske med långrev i vissa vatten med minst 20
meters djup. Att praktiskt kunna följa en sådan regel torde vara mycket
svårt med de varierande vattendjup, som finnas utefter ostkusten. En utlagd
långrev kan drivas av fisken eller av strömmar. Osämja med åtföljande
processer torde därför komma att följa av denna bestämmelse. Enligt denna
kommer fisk som fångas på krok att kunna fiskas där 20 meters djup finnes
på enskilda fiskevatten, till särskilt förfång för arrendatorer på sådana vatten,
som ha att erlägga arrende och vidtaga fiskevårdsåtgärder. Värdefull fjällfisk
■ gädda, aborre, sik och ål — kommer att fiskas på vatten, som yrkesfiskare
betala arrende för. Ingen anledning finns därför att uppmuntra detta
fria långrevsfiske, som enligt hävd vid stora delar av ostkusten blott fått

Motioner i Andra kammaren, nr 429,

bedrivas efter torsk. Att utvidga rätten utöver denua sed är så mycket
mindre befogat som krokfångad fisk har mindre avsättningsvärde på giund
av lägre hållbarhet. Bestämmelsen i 14 § fiskerättslagen bör begränsas till
fiske med enbart torskrev.

Samtliga i prop. nr 59 och GO framlagda lagförslag föreslås trada i kraft
den 1 januari 1951. Med hänsyn till vissa fiskerättsarrendatorers förlustrisker
genom de nya gränslagarna bör ikraftträdandet skjutas minst två år
längre fram i tiden. Enligt lagförslaget om ersättning för minskad rätt till
fiske kan ersättning komma att utgå till fiskevattenägaren och i den mån
fiskevattnet minskas nedsättas också arrendebeloppen. Men om arrendatorn
genom minskningen av fiskevattnet får en hel del av sin för fiske på bestämda
platser avpassade redskap oanvändbar får han göra stor förlust, som
ingen ersätter honom för. Då bottengarns livslängd brukar vara omkring 3
år, skulle det vara rimligt att arrendatorerna av minskade fiskevatten finge
rådrum att slita ut sin nu innehavda redskap genom att lagarnas ikraftträdande
uppskjutes till 1 januari 1953. Till någon skada för andra kan ett sådant
uppskjutande inte lända.

Med stöd av vad vi här anfört hemställa vi,

A. att lag om gräns mot allmänt vattenområde ges sådan utformning
att

1) fiskevatten i havet tillföres fastigheterna jämväl kring öar,
holmar och skär med mindre än 100 meters längd;

2) Kungl. Maj-t må äga rätt vidtaga jämkningar i gränsdragningen
enligt huvudreglerna, då sådan gränsdragning skulle föranleda
uppkomsten av ofullstjindiga jordbruk bland kustsmåbruken;
och

3) gränsdragning i enlighet med vad som föreslås i 3 § även
efter lagens ikraftträdande må kunna ske genom beslut av Kungl.
Maj :t efter förslag av fiskevärderingsnämnd. Dylika gränser inläggas
på normerande kartor;

B. att lagen om rätt till fiske så utformas, att

1) föreskrifter som enligt 22 § av länsstyrelse må kunna utfärdas
till hinder för skada å fiske med fast redskap i enskilt
fiskevatten även må kunna utfärdas till skydd för fiske som bedrives
å allmänt område enligt tillstånd, omnämnt i 1 §; och

2) i 14 § benämningen långrev utbytes mot benämningen
torskrev;

C. att alla i prop. 59 och GO föreslagna lagar och lagändringar
skola träda i kraft först den 1 januari 1953.

Stockholm den 20 februari 1950.

Carl östlund.

■Jöns Nilsson
i Bästekille.

Einar Hceggblom.
Märta Boman.