Motioner i Andra kammaren, nr 416 (Motion 1943:416 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 416.

Nr 416.

Av herr Andersson i Malmö m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition,
nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.

Enligt gällande bestämmelser erhålla städerna i mån av tillgång statsbidrag
till kostnaderna för byggande och underhåll av för autoinobiltrafiken viktiga
vägar och gator men ej till kostnaderna för i nämnda vägar och gator
ingående mark. Vid beräkning av tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark
jämlikt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller med stöd av 87 § stadsplanelagen
jämlikt motsvarande äldre bestämmelser skall i gatan ingående allmän
väg ej inräknas i gatubredden. Staden erhåller alltså av tomtägarna ersättning
för mark till i gata ingående väg, om den är för automobiltrafiken viktig,
endast densamma icke är allmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223 till årets riksdag med förslag till lag örn
allmänna vägar m. m. innehåller den ändringen i hittills gällande rätt, att
städer, som äro väghållare, skola erhålla statsbidrag till byggande av vägar,
endast i den mån dessa äro allmänna. Härvid synes vara meningen att de
vägar, som äro för automobiltrafiken viktiga, skola förklaras för allmänna
och alltså någon principiell minskning av statsbidraget ej ske. Ändringen
skulle vara av formell natur och synes också bliva det i vad det gäller statsbidraget.
Däremot torde den komma att medföra högst reella ändringar i avseende
på städernas möjligheter att erhålla ersättning av tomtägarna för
kostnaderna för gatumark. Antalet och längden av allmänna vägar i städerna
ha varit relativt små, men efter ovannämnda ändring kommer en betydande
ökning att ske, varför ändringen alltså medför en väsentlig minskning av
berörda städer tillkommande gatumarksersättning. Slutligen medför ändringen
även en minskning i den tomtägarna åliggande skyldigheterna att bidraga
till kostnaderna för anläggning av gata, där sådan väg ingår, och alltså
en ökning av statens kostnader härför.

Att alla vägar, som hållas genom det allmännas försorg, betecknas såsom
allmänna, kan möjligen vara lämpligt och nödvändigt. Likväl synas icke
några skäl föreligga för att städerna på grund härav skulle erhålla minskning
i dem tillkommande gatumarksersättning utan någon motsvarande fördel.
Allt talar också för att dessa konsekvenser av ändringen icke observerats
och icke varit avsedda. Riksdagens principbeslut år 1942 rörande vägväsendets
förstatligande torde ej hava åsyftat en sådan ändring, bl. a. därför
att den ej på något sålt har någon betydelse för förstatligandet.

Grundprincipen i 45 och 46 §§ stadsplanelagen samt motsvarande äldre
stadganden äro dock, att städernas kostnader för gatumark skola inom vissa
gränser ersättas av tomtägarna. Undantagsbestämmelsen i 45 § örn minsk -

Motioner i Andra kammaren, nr 416.

ning av denna ersättningsskyldighet, när allmän väg ingår i gata ej överstigande
viss bredd, tillkom vid en tidpunkt, då de allmänna vägarna i städerna
voro mycket få och då de ansågos utgöra ”herrelösa” vägar. Förhållandena
hava emellertid sedan dess i grunden förändrats. Äganderätten till dessa
äldre allmänna vägar har börjat klarna, och, i vad det gäller alla nya allmänna
vägar, hava städerna (resp. vägdistrikten för inkorporerade områden)
haft att bekosta förvärvet av eller nyttjanderätten till erforderlig mark. Något
skäl till att tomtägarna skulle befrias från ersättningsskyldighet för mark till
i gata ingående allmän väg, när gatans bredd icke är större än den ersättningsgilla
bredden och staden haft utgift för markens förvärvande, föreligger
icke. Undantagsbestämmelsen har rätteligen avsett endast sådan mark,
örn vilken man icke kände till på vad sätt staden förvärvat densamma. Den
har därför, så som den blivit utformad, i många fall kommit att innebära en
orättvisa. På grund av den relativt ringa omfattning av de allmänna vägarna
synes förhållandet icke tidigare hava påpekats. Skola emellertid alla för automobiltrafiken
viktiga vägar i städerna förklaras för allmänna, inträder ett
starkt behov av en ändring av undantagsbestämmelsen.

Enligt cirkulärskrivelse den 11 januari 1943 från kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till länsstyrelserna i landet avses att redan under år 1943
alla de för automobiltrafiken viktiga vägarna skola förklaras för allmänna.

I ovannämnda proposition nr 223 föreslås viss ändring i 45 § stadsplanelagen.
Sistnämnda paragraf torde i stället för den föreslagna böra erhålla
följande ungefärliga lydelse:

”Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till
allmänt begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den
mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd,
motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna
hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg,
som tillfallit staden utan ersättning, eller ock vägmark, som staden jämlikt
23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägen ej inräknas
i gatubredden.”

Då denna ändring i 45 § stadsplanelagen givetvis även bör gälla köpingar
och municipalsamhällen, erfordras måhända viss redaktionell ändring i den
föreslagna 56 §.

Vid bifall till ovanstående förslag torde bestämmelsen i § 6 i den föreslagna
förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare, böra kompletteras, så att statsbidraget
till väganläggning minskas med fastighetsägarebidraget.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen vid prövningen av Kungl. Maj:ts förslag i samband
med frågan angående den statliga vägorganisationen m. m.

Motioner i Andra kammaren, nr A16.

ville besluta godkänna Kungl. Maj:ts ändringar, som ovan antytts.	förslag endast med
Stockholm den 22 maj 1943.
Olof Andersson,	Anders Andersson,	Eric Bladh.
Malmö.	Falkenberg.
Otto Holmdahl.	Karl Bergström.	Olof Nilsson,
		Göteborg.
Karl J. Nilsson,	Karl Ward.	John Bergvall.

Landskrona.

Ernst Eriksson Erik Hagberg,

i Stockholm. Malmö.