Motioner i Andra kammaren, nr 415 (Motion 1952:415 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 415.

Nr 415.

Av herx- Johnsson i Skoglösa, om viss ändring i lagen om rätt
till fiske.

Enligt 5 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske må i enskilt vatten
fiske bedrivas endast av jordägaren eller av den som enligt avtal, urminnes
hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger
rätt därtill.

Som ett undantag från denna regel stadgas i 11 § samma lag, att vid Blekinge
läns södra kust (väster om Torhamns udde) varje svensk medborgare
må med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej understigande
300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd eller, där
den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför
denna djupkurva. Med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, samt
med långrev och tobisnot är fisket fritt ända intill stranden. I fråga om
Skånes östra och södra kuster må jämlikt 12 § varje svensk medborgare
fiska i enskilt vatten med rörligt redskap.

Före ikraftträdandet av 1950 års fiskelag var den enskilda fiskerätten vid
rikets ost- och sydkust i fråga om annat fiske än strömmingsfiske icke underkastad
någon vidare begränsning än som följde av de allmänna stadgandena
om rätt för envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården
och i havsbandet samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs
fiska med rörliga redskap. I sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande
med förslag till fiskelag m. in. anförde emellertid fiskerättskommittén, att
härutöver borde meddelas särskilda föreskrifter till förmån för frifisket
vid — förutom Gotland — södra blekingekusten samt Skånes östra och
södra kuster.

Beträffande Skånes östra och södra kuster förordade kommittén, att allt
fiske med rörligt redskap skulle bli fritt överallt ända intill stranden. Detta
förslag tillstyrktes praktiskt taget enhälligt av remissinstanserna.

Vad åter angår Blekinge läns södra kust framhöll kommittén, att motsättningarna
mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallande skarpa.
Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och icke strandägande
fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade huvudsakligen
garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemässiga förhållandena
vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanorna växlade
starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde någon mera utpräglad
tendens hos desamma med undantag för fisket med större fasta
redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden även från strandägarhåll
syntes dock framgå, att fiske med rörliga redskap till på senare

Motioner i Andra kammaren, nr 415.

år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdarna och över huvud
på något avstånd från land.

Därjämte anförde kommittén, att det för en stor del av den icke strandägande
fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja
även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett
totalt frigivande av sådant fiske på många håll innebära ett alltför stort avsteg
från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämplig
avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt ute på fjärdarna,
närmare bestämt på större avstånd än 300 meter från stranden, medan
däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskilda fiskerätten i
strandvattnet. I enlighet härmed föreslog kommittén att vid Blekinge läns
kust väster om Torhamns udde varje svensk medborgare skulle äga fiska
med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock att i vatten, som låge
mindre än 300 meter från stranden eller — där den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup ginge längre ut — innanför denna djupkurva,
den fria fiskerätten allenast skulle avse fiske med nät och tobisnot.

Detta kommitténs förslag blev föremål för delade meningar bland remissinstanserna.
Departementschefen ansåg för sin del att de därvid uttalade
farhågorna att förslaget skulle få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet
förödande nätfiske av tillfällighetsfiskare voro överdrivna. Å andra
sidan var han ej beredd att tillstyrka, att rätten till fritt fiske skulle ytterligare
utvidgas. Han förklarade sig därför biträda kommitténs förslag.

Tredje lagutskottet anförde för sin del i denna fråga, att de lokala sedvanor,
som obestridligen förelåge, icke hade den territoriella omfattning,
att på dem lämpligen borde byggas allmänna regler om frihet för envar att
i enskilt vatten bedriva fiske med rörliga redskap över huvud eller med
vissa slag av sådana redskap.

De sedvanor, som sålunda anförts till stöd för de i 11 § fiskelagen intagna
stadgandena rörande fisket vid Blekinge läns södra kust, äro emellertid
starkt växlande. Kommittén har i samband därmed framhållit, att spåren
efter den gamla danska rättsuppfattningen om fiskets frihet för alla på det
hela taget göra sig mindre starkt gällande i fråga om denna kust än vad
fallet är beträffande Skåne och västkusten. Därvid har emellertid kommittén
tillika understrukit, att de fria sedvanorna levt kvar på många håll,
framför allt i länets västra del från trakten av Karlshamn till skånegränsen.
På sistnämnda sträcka har sålunda fritt fiske med rörligt redskap förekommit
i betydande omfattning.

Som redan nämnts är det för en stor del av den icke-strandägande blekingska
fiskarbefolkningen tvivelsutan ett livsvillkor, att det fria fiskets
ställning ej försvagas. I fråga om den västra delen av länets sydkust synas
sedvanorna medge en större frihet än vad fallet är beträffande den övriga
delen av denna kust med dess av skärgård betingade särskilda förhållanden.
Ur skilda synpunkter torde det därför vara väl motiverat alt jämställa
åtminstone kuststräckan mellan gränsen till Skåne och Mörrumsåns
mynning med Skånes östkust, som likaledes saknar skärgård. Otvivelaktigt

Motioner i Andra kammaren, nr btö.

torde en sådan lösning bättre motsvara de tidigare förhållandena i denna
trakt och bli till utomordentligt gagn för fiskarbefolkningen där.

Med anledning av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring
av fiskelagen, att varje svensk medborgare äger att fiska
med rörligt redskap i enskilt vatten vid Blekinge läns södra
kust å sträckan mellan Mörrumsåns mynning och gränsen
mot Skåne.

Stockholm den 26 januari 1952.

Harald Johnsson
i Skoglösa.