Motioner i Andra kammaren, nr 413 (Motion 1944:413 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

Nr 413.

Av herr Jacobson m. fl., angående utredning örn centralisering av förvaltningen
och fördelningen av utgående statsbidrag för nyodling,
m. m.

Som bekant är Norrland en jordbruksbetonad landsdel där exempelvis i Västerbottens
län 70 % och i Jämtlands län 67 % av hela befolkningen tillhöra jordbruket.
Brukningsdelarnas åkerareal är genomgående liten, men djurantalet per
odlad arealenhet är stort. Denna motsats utjämnas av den naturliga ängen (skogsslätt
ern), som spelar en mycket stor roll. Detta gör, att för framställning av en
viss mängd livsmedel åtgår mycket av den mänskliga arbetskraften, varigenom
produktionskostnaderna bli höga. En relativt stor del av-de framställda produkterna
åtgå för underhåll av själva jordbruksbefolkningen, och en relativt liten
överskottsproduktion kommer övriga befolkningsgrupper till godo.

En mycket stor procent jordbruk i Norrlands inland kan med hänsyn till
graden av sin försörjningsförmåga indelas i stödjordbruk och ofullständiga jordbruk,
och för båda är nyodlingsarbete aktuellt.

Stödjordbrukens ändamål är att giva innehavaren och hans familj en viss
grad av försörjning men den huvudsakliga försörjningen skall erhållas genom
annat arbete företrädesvis skogsarbete.

Ofullständiga jordbruk omfatta sådana brukningsdelar, vilkas ändamål är att
giva innehavaren och hans familj den huvudsakliga försörjningen från jordbruket,
men som av en eller annan anledning ej fullgöra denna uppgift. Stödförsörjningen
måste hämtas från andra näringsgrenar. Var gränsen går mellan
stödjordbruk och det ofullständiga jordbruket sammanhänger med graden av
försörjningsförmåga, vilket i sin tur är beroende av hur stor varje brukningsdels
odlade areal är. Samtliga jordbruk i Norrland ha dock ett problem gemensamt,
nämligen dragkraften och dess utnyttjande under hela året. Det ligger i
sakens natur att under den långa vintern dragkraften icke kan helt sysselsättas i
jordbruket. Dragama måste då ha den huvudsakliga sysselsättningen inom
skogsbruket antingen å egen eller annans skog.

De största grupperna stödjordbruk å enskild mark i Norrland äro småbruk,
egnahem och ägostyckningar. Stödjordbruken å kronomark äro kronotorp, odlingslägenheter,
skogstorp, kolonat, arrendelägenheter och fjällägenheter.

Stödjordbrukets ändamål är, som tidigare nämnts, att giva innehavaren och
hans familj en viss stödförsörjning, men den huvudsakliga försörjningen skall erhållas
genom skogsarbete. Härav framgår, att en av grundförutsättningarna för

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

stödjordbrukets berättigande är en ordnad arbetsmarknad, d. v. s. jämn tillgång
på inkomstarbete i skogarna.

Starka intressen finnas f. n. för att åstadkomma ett uthålligt .skogsbruk i
Norrland, men detta mål är ännu på långt när ej skönjbart. Norrlands skogsbruk
var tidigare ett skövlande av skogarna och är f. n. i stort sett ett enbart
skördande av virkestillgångama. Skillnaden är nyansartad. Arbetstillfällena
inom ett skogsområde äro som följd därav säsongbetonade inom den del av området,
där skörden pågår, men utebli i stort sett inom de områden, där skörden är
verkställd. Stödjordbrukets försörjningsmöjligheter bli i sådant fall ej en bisak,
ty vid ojämn och osäker skogsinkomst bör stödjordbruket trygga försörjningen.
Detta kan ske genom att den odlade arealen utökas. Tyvärr ha tusentals stödjordbruk
skapats i Norrland, varvid man stakat ut olämplig och en alltför lmapp
areal odlingsmark, och på detta sätt ha innehavarnas försörjningsmöjligheter
begränsats.

Som det norrländska jordbruket i allmänhet ha dessa brukningsdelar sin
försörjningstyngdpunkt inom husdjursskötseln. Växtodlingen är till största delen
inriktad på foderproduktion, och inom husdjursskötseln intager mjölk- och köttproduktionen
främsta rummet.

Vid undersökning av stödjordbruk å kronomark inom Västerbotten, Jämtland
och Västernorrland har det visat sig, att djurantalet å varje stödjordbruk
i medeltal är tre till fyra kor, ett till två ungdjur samt å vissa stödjordbruk en
häst, detta oberoende av hur stor den odlade arealen är. Tre kor tyckas vara den
gräns, som ej gärna underskrides för att avsedd försörjning med mjölk och kött
skall erhållas. Meningen är, att stödjordbruket skall uppodlas, så att besättningen
skall kunna vinter- och sommarfödas med foder, skördat å stödjordbruket. Fyra
koenheter per brukningsdel äro, som tidigare nämnts, ungefärligt medeltal. För
att vinterföda dessa erfordras tre hektar odlad jord, och för att sommarföda
dem erfordras två heldar kulturbete. Således erfordras omkring fem hektar
odlingsmark för att stödjordbruket skall anses vara tillräckligt stort. Vid nyodling
av skogsmark är jordens kulturtillstånd som regel sådant, att man med
ekonomisk fördel icke kan uppnå större avkastning per arealenhet än vad ovan
angivits.

Mot ovanstående djurantal och arealsiffror göras följande invändningar. Om
husdjursskötseln intensifieras, så erfordras endast två högmjölkande kor för att
stödjordbruket skall fylla avsett ändamål. Som en direkt följd av detta lägre
djurantal erfordras givetvis mindre areal än vad ovan angivits. Dessa invändningar
bygga bl. a. på två förutsättningar, nämligen en välordnad arbetsmarknad
samt en ordnad vallodling, vilka båda f. n. lämna mycket övrigt att önska.
Dessutom bortser man från det viktiga faktum, att stödjordbruket bör kunna
lämna ett mindre födoråd till de gamla brukare, som finnas eller komma att
finnas å alla stödjordbruk. En felaktig planläggning överflyttar försörjningsansvaret
på det allmänna.

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

F. n. uppvisa tusental av dessa brukningsdelar följande bild: att de oftast
hava otillräcklig areal odlingsvärd mark till sitt förfogande; att den odlade
arealen är för liten för att foderbehovet skall kunna tillgodoses; att skogsslåtter
slås; att hö köpes; att skogsbete är det vanligen förekommande; att knapp och
otillräcklig utfodring är ett faktum både vinter och sommar.

Med ovanstående bild för ögonen inses lätt, varför djurantalet å varje brukningsdel
är fyra och icke två. Det grundar sig på det enkla faktum, att två nödutfodrade
kor ge otillräcklig avkastning i mjölk och kött. Försörjningsbehovet
motsvarar vad fyra kor kunna prestera. De sporadiskt återkommande arbetstillfällena
i skogarna och som följd därav det större försörjningsbehovet från
stödjordbruket göra, att ett komplex av problem uppkommit, som måste lösas i
rätt ordning. Odlingsfrågor och därmed sammanhängande problem utgöra de
livsviktigaste frågorna för tiotusentals stödjordbrukare.

För att möjliggöra nyodlingsarbete samt för att förstärka ofullständiga jordbruk
och förbättra stödjordbruk till ökad ändamålsenlighet utgå som bekant dels
bidrag och lån i olika former, nämligen: odlingsbidrag, stenröjningsbidrag, jordkörningsbidrag,
betesförbättringsbidrag, avloppsförbättringsbidrag och lån ur
jordbrukets maskinlånefond; dels från skogsvårdsstyrelsema: betesförbättringsbidrag;
dels från kungl, lantbruksstyrelsen: anslag till utdikning av vattensjuka
marker; och slutligen dels från kungl, domänstyrelsen: odlingsbidrag till odlingslägenheter
och skogstorp samt odlingsbidrag och lagg- och avloppsdiken å torvmark.

Som framgår av det anförda är det rätt väl ordnat med bidrags- och lånemöjlighetema.
I bestämmelserna ingår att odlingsbidraget icke får uppgå till
mer än 60 proc. av beräknad kostnad, när det gäller hushållningssällskapets bidrag,
samt högst 50 proc. av kostnaden, när det gäller kungl, domänstyrelsens
bidrag. Odlingskostnaden med nuvarande odlingsmetoder för såväl fast- som
myrmark torde ligga omkring ettusen kronor per hektar och däröver.

Odlingsarbetet kännetecknas av långsamhet, och bidragen hava icke den
effekt, de kunde ha. På grand av bidragstagarnas svaga ekonomiska ställning
kunna de ej genomföra odlingarna inom rimlig tid, ty bidragen giva dem icke
möjlighet att försörja sig och sin familj under pågående odlingsarbete. Det blir
mest under kortare mellantider, när inga andra arbeten finnas, som odlingsarbetet
återapptages. Hitintills har det tagit runt räknat tio år för att odla en
hektar och följaktligen kommer det att erfordras en mansålder, innan ett stödjordbruk
är färdigodlat.

Ovan relaterade förhållande anses av den tillfälligc betraktaren vara en förnuftig
planläggning. Odlingsarbetet utgör ett reservarbete, som absorberar den
lediga arbetskraften, och någon arbetslöshet uppstår följaktligen ej bland stödjordbrukarna.
Vid en närmare granskning av denna planläggning inses, att förutsättningarna
för att odlingsarbete skall bedrivas å stödjordbruken är en oordnad
arbetsmarknad och ett nödläge hos odlarna. För att kunna existera måste de.

Motioner i Avdra kammaren, nr 413.

handodla för en svältlön, när de ej kunna uppbringa annat arbete i fria marknaden.
Effekten är, som tidigare nämnts, ett hektar på tio år samt i bästa fall
ett färdigodlat stödjordbruk per mansålder och odlare. Det kan icke anses vara
förnuftig användning av mänsklig arbetskraft att i decennier sysselsätta dem
med stubbrytning och spadvändning för att odla ett hektar för en svältlön.
Samma arbete kan utföras på några dagar med maskin för omkring halva kostnaden.
Mera produktivt och ekonomiskt lönande arbete bör kunna erbjudas den
arbetsvilliga och framåtsträvande del av Norrlands befolkning, som är bunden
vid stödjordbruket.

De lån och bidragsformer, som nu erbjudas, äro splittrade, varför totalverkan
i stort sett uteblivit. Det räcker icke med indirekta stödåtgärder såsom
penningbelopp, utan stödåtgärderna måste vara direkta samt planläggas och ledas
på ett helt annat sätt än som hitintills varit fallet. Med de tekniska hjälpmedel,
som nu finnas och som komma att utvecklas, är det möjligt att inom ramen av
nu gällande bidrag på några dagar utföra största delen av odlingsarbetet på ett
hektar, d. v. s. stubbrytning, plöjning, harvning och delvis stenbrytning kunna
utföras med traktor. De återstående kompletteringsarbetena äro lätta att genomföra
för bidragstagaren, när han slipper att i åratal syssla med stubbrytning och
spadvändning för att odla en hektar. För att erhålla effekt av bidragen och för
att slutmålet, d. v. s. färdigodlade stödjordbruk, skall uppnås, måste arbetsmetoderna
anpassas efter en annan tidstakt. Traktordriften måste införas.

Vid bedömande av traktordriftens lönsamhet på en egendom ställs man inför
ett komplex av faktorer, som gripa in i varandra. Att i siffror fastställa dess betydelse
för lanthushållningens ekonomi är mycket svårt. Vissa traktorbestämmande
fajrtorer kunna konstateras, och de kunna tjäna som ledning vid bedömande av
lönsamheten.

Egendomens storlek bör vara sådan, att traktorn blir driftsekonomiskt berättigad,
d. v. s. man bör genom dess användning kunna göra rätt stora inbesparingar.
Detta kan ske på så sätt att man utbyter ett tillräckligt stort antal hästtimmar
mot traktortimmar och samtidigt minskar hästantalet. Det är nämligen dålig
ekonomi att låta hästarna stå på stall och låta traktorn utföra deras arbete.

I Norrlands inland finnes följaktligen endast ett fåtal jordbruk av den storleksordningen,
att traktorn blir driftsekonomiskt berättigad. Därför måste flera
brukningsdelar förena sig örn gemensam traktoranvändning. Maskinhållarsystem
tillämpas antingen med privat ägda eller också kooperativt ägda traktorer, men
de ha dock av olika anledningar hitintills icke visat sig kunna prestera önskvärda
resultat.

När det gäller nyodling, kan traktorarbete lämna ett snabbare, bättre och
billigare resultat än häst- eller manuellt arbete. Vid uppodling av försöksgårdar
samt vid iordningställandet av flygfält är maskinodling det enda tänkbara, men
när det gäller sammanlagt tusenfalt större arealer uppdelade på stödjordbruk,

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

då är traktordriften icke genomförd. Vid större odlingsföretag kan arbetsledning,
kontroll av arbetsförbrukning och arbetsresultat genomföras samt varaktig sysselsättning
beredas varje maskin. Traktorodling å stödjordbruk har icke visat sig
lämna tillfredsställande resultat, och arbetsresultaten motsvara i de flesta fall ej
kostnaden. För att kunna genomföra traktordrift vid uppodling av stödjordbruk
samt vid förstärkning av ofullständiga jordbruk måste enhetlig arbetsledning
ordnas, kontroll av arbetsförbrukning och arbetsresultat genomföras samt varaktig
sysselsättning garanteras varje maskin. Detta går icke att genomföra för
rimliga kostnader så länge odlings- och betesförbättringsbidragen utgå i penningar
i efterskott.

En person, som sysslat mycket med nyodlingen i Norrland, speciellt i Lappmarken
i egenskap av domänstyrelsens expert i fråga örn anläggning av kronotorp,
agronom Olof Eriksson, har utarbetat ett helt nytt system, när det gäller odlingsbidragen,
nämligen det s. k. OET-systemet (odling efter tid).

Detta system går helt enkelt ut på, att bidragen skola givas i form av effektiva
traktortimmar, efter av vederbörande förrättningsman upprättade förslag,
och arbetena skola utföras av röjningslag med specialutrustning och vana i dessa
arbeten. Vid dessa arbetsföretag måste man taga hänsyn till de olika intressegrupper,
som direkt eller indirekt äro bundna vid företaget. Som pris för att få
utnyttja deras förmåga, kunnighet och insats måste deras berättigade existenskrav
och vinstmöjligheter beaktas men även inkopplas, likriktas mot slutmålet
och kontrolleras. Bortser man från ett eller flera intressen, bliva åtgärderna
splittrade och okontrollerbara samt totalverkan uteblir, vilket betygsätter arbetssystemet
i fråga. Gången i OET-systemet är den, att bidragsgivaren lämnar
odlings- och betesförbättringsbidrag till odlaren i form av ett visst antal effektiva
traktortimmar. Under dessa timmar skall maskinhållaren utföra det av bidragsgivaren
planlagda arbetet. Bidragsgivaren ersätter maskinhållaren enligt avtalad
timlön med stöd av det tidskvitto, som odlaren lämnat. Det ligger i odlarens intresse,
att inom ramen av anslagna timmar tillförsäkra sig största möjliga
arbetsprestation. Odlaren har erhållit ett visst antal effektiva timmar i bidrag,
och han lämnar ej kvitto å andra timmar än dem, under vilka effektivt odlingsarbete
utförts av maskinhållaren. Bidragsgivaren behöver således ej betala annan
tid än den, under vilken effektivt arbete utförts av maskinhållaren, och har
således kontroll av att pengarna användas pä rätt sätt. Såvida maskinhållaren
utsättes för driftsstopp eller av annan anledning icke arbetar, får han finansiera
dessa timmar själv på vissa villkor. Genom att hans inkomst är direkt beroende
av effektivt arbete hos odlaren, ligger det i hans intresse att sköta maskinerna
väl samt att planlägga arbete och förflyttningar så, att största möjliga tid användes
till effektivt odlingsarbete. Odlarens huvudintresse är, att han erhåller effektiv
odlingshjälp, bidragsgivarens, att odlarens initiativ och medverkan utnyttjas.

F. n. handhaves nyodlings- och betesförbättringsverksamheten av hushåll -

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

ningssällskap, egnahemsnämnder, skogsvårdsstyrelser och domänstyrelsen. Dessa
myndigheters förrättningsmän ha oftast förrättningar inom samma by, men planläggningarna
ske enstaka, vanligtvis ej liktidigt och ej heller under samverkan.
Genom bl. a. splittringen och de långa avstånden ha de ej lyckats få något egentligt
grepp om frågorna. De ledande krafterna befinna sig 50—100 mil från verksamhetsområdet
och ha följaktligen svårt att bedöma de olika landsdelarnas
förhållanden och behov. Behovet av en i Norrland central jordbruksinstitution är
således påtagligt.

Som tidigare är nämnt, äro de flesta stödjordbrukare för fattiga att kunna utnyttja
bidragen. De, som genom köpe- och arrendekontrakt (arbetarsmåbrukare
och kronotorpare) åtagit sig en viss nyodling, äro påtagliga bevis för detta påstående,
ty de kunna som regel ej fullgöra sina åtagna förpliktelser inom bestämd
tid. Nyodlingsarbetet utföres med handkraft, och bidragen giva dem ej möjlighet
att kontinuerligt sysselsätta sig med odlingsarbete, ty timlönen blir i
bästa fall några ören per time. De måste försörja familjen med mera inkomstbringande
arbete med påföljd, att nyodlingsarbetet måste utföras på lediga stunder,
kvällar och nätter. Odling, d. v. s. skapandet av kulturbygd, är en grundförutsättning
för sund utveckling i Norrland och borde därför icke handhavas
på detta sätt.

Både 1936 och 1943 års norriandsutredningar förorda samstämmigt forcerad
nyodlingsverksamhet i Norrland med utnyttjande av maskinella hjälpmedel. Den
ekonomiska sidan av frågan har statsmakterna sörjt för i viss mån, men genom
splittringen av verksamheten på olika myndigheter, otidsenliga metoder, avsaknad
av arbetsledning samt penningbidrag i efterskott har, som nämnts, totalverkan
uteblivit. De nämnda myndigheterna ha andra viktiga arbetsuppgifter,
varigenom odlingsfrågoma blivit av i bästa fall andra ordningen.

P1ör att inom rimlig tid, helst inom tio år, och icke efter flera generationer
kunna komma till rätta med dessa för Norrland så livsviktiga och väldiga nyodlingsfrågor
är en omorganisation av nyodlingsverksamheten nödvändig. För
att uppnå effekt måste förutsättningar för maskindrift skapas. Som första förutsätting
måste arbetsföretag av tillräcklig storlek planläggas, enhetlig arbetsledning
införas, bidragen ej lämnas i pengar utan i effektiva traktortimmar, kontroll
av arbetsförbrukning och arbetsresultat genomföras. -Maskinerna skola arbeta
oberoende av under vilken myndighet stödjordbruket sorterar, och detta går
icke att genomföra, så länge verksamheten är uppdelad på olika myndigheter,
som planlägga spridda förrättningar under olika tider inom samma by. Den nya
organisationen bör skisseras på följande sätt. Kommunen sammanför stödjordbruk
i en eller flera byar till odlingsföretag samt ansöker hos lantbruksstyrelsen (ellerhelst
hos en i Norrland upprättad central jordbruksinstitution) om planläggning
och verkställighet av företaget. Lantbruksstyrelsen förordnar direkt eller genom
sin ^^representation förrättningsmän, som uppgör plan över företaget och lärn -

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

ilar bidraget i effektiva traktortimmar inom ramen av gällande statsbidrag.
Genom lantbruksstyrelsen dirigeras ett traktorlag till odlingsföretaget, och detta
traktorlag utför de planlagda arbetena samt står under ledning av förrättningsmannen,
som avsynar och betalar arbetet.

Motiveringen för kommunens deltagande är bl. a. den, att den står problemen
närmare och har lättare än andra myndigheter att sammanföra jordbruken
till arbetsföretag, att kommunen har direkt borgensintresse av att arbetarsmåbruken
uppodlas, att den har intresse av att goda försörjningsmöjligheter skapas
för kommunens innevånare, att den får taga konsekvenserna av nuvarande ofullständiga
försörjning i form av sjuk- och fattigvård i olika former. Kommunen
blir förmedlande organ, vars medverkan är värdefull, och bör utnyttjas i likhet
med vad som sker, när det gäller statliga bostadsförbättringar.

Nödvändigheten av lantbruksstyrelsens direkta medverkan ligger däri, att
den har fria händer att förordna lämplig förrättningsman för varje företag. På
så sätt delas icke anslagen upp emellan olika myndigheter inom ett arbetsföretag
inom samma by. Genom att förrättningsman förordas för varje arbetsföretag utövas
bättre kontroll av verkställigheten än för närvarande. 1937 års jordbruksräkning
visar, att nyodlingsverksamheten nästan avstannat inom vissa län trots
att nyodlingsbehovet är stort.

Genom att en förrättningsman svarar för planläggning, arbetsledning, kontroll
och avsyning av odlingsföretaget skapas förutsättningar för ett ekonomiskt
utnyttjande av moderna tekniska hjälpmedel.

Genom att odlingsbidraget lämnas i effektiva traktortimmar och ej i pengar
ha samtliga stödjordbrukare råd och möjlighet att utnyttja bidragen, dessutom
erhålles garanti för att bidragen nå fram till jorden och ej förslösas av andra
intressen. Bidragstagarens initiativ och företagaranda utnyttjas, ty det ligger
i deras intresse att söka utvinna största möjliga arbetsmängd inom ramen av anslagna
timmar. Likaså förhindras vinstintressen emellan bidragstagaren och
traktorläget, i stället uppstår samverkan. När det gäller penningbidrag, tar den
starkaste hem vinsten, i vanliga fall traktorägaren.

Omorganisationen av odlingsverksamheten, så att arbetseffekt och arbetsresultat
blivit bättre än f. n., är en viktig grundfråga för Norrland. Lösandet av
frågan ger utgångsläget för nytt framåtskridande, förutsättningar skapas för ett
bättre försörjningsläge, rationellare skogsbruk och en sundare utveckling av befolkningsfrågan
än f. n.

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning rörande dels en centralisering av förvaltningen
och fördelningen av utgående statsbidrag för nyodling,
dels en omläggning av bidragens användning på så sätt att — i

Motioner i Andra kammaren, nr 413.

stället för kontanta bidrag — effektiva traktortimmar i enlighet
med i motionen närmare angivna grunder (odling efter tid)
ställas till vederbörande bidragssökandes förfogande.

Stockholm den 23 februari 1944.

Uddo R. Jacobson.	C. 0. Carlsson, Bakeröd.	Evald Ericsson.
Lars Andersson.	Bertil Andersson.	Ivar Jansson, Kalix.
H. E. Nordström.	Alfred Åslin.	J. F. Grym.
And. Andersson, Gisselås.	Sigfrid Jonsson, Alsen.	Disa Västberg.
Sven Andersson i Vigelsbo.	E. Oskar Åkerström.	0. W. Lövgren.
Magnus Nilsson.	Gösta Skoglund.	P. L. Pson Orgård.
Jon. N. Jonsson.	Carl E. Johansson, , Tårp-	Verner Hedlund.
C.-D. Segerlund.	il. J. Andersson.	Nils A. Larsson, Östersund.
Anna Rönnebäck.	Eskil Eriksson i Sandby.	Elof Hällgren.

Edvin Gustafsson
i Bogla.

Einar Jokansson.