Motioner i Andra kammaren, nr 412 (Motion 1951:412 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 412.

Nr 412.

Av herr Birke m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
33, med förslag till förordning angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt).

I proposition nr 33 föreslås införandet av en s. k. investeringsskatt avseende
beskattningsåret 1951. Förslaget innebär i princip att den vissa skattskyldiga
tillkommande rätten till fri avskrivning å inventarier respektive
varulager tillfälligt upphäves.

Rätten till fri avskrivning i fråga om maskiner eller andra för stadigvarande
bruk i rörelse avsedda inventarier medgavs vissa juridiska personer
genom beslut av 1938 års riksdag. Förslag härom hade framlagts av
1936 års skattekommitté, vilken även behandlat frågan om aktiebolagsbeskattningen
över huvud taget. Kommittén hade härutinnan föreslagit, att
den tidigare progressiva bolagsbeskattningen till staten skulle ersättas med
en proportionell statsskatt å 10 %>. Trots att denna skattesats i förhållande
till den nuvarande var synnerligen låg, ansåg kommittén behov föreligga
av rätt till fri avskrivning. Det ansågs bl. a., att en sådan rätt skulle underlätta
en rationalisering inom industrien. Genom att möjlighet bereddes företagen
att — i stället för att dela ut hela årsvinsten — bilda dolda reserver,
skulle företagen kunna konsolidera sig, vilket ur olika synpunkter ansågs
vara till nytta, icke minst ur samhällsekonomisk synpunkt.

För närvarande är skattesatsen för aktiebolag vid den statliga beskattningen
40 °/o, d. v. s. icke mindre än fyra gånger så hög som den i 1936 års
skattekommitté ifrågasatta. Det säger sig självt att behovet av en fri avskrivning
då också är betydligt starkare. I själva verket torde det förhålla
sig så att näringslivet kunnat bära den nuvarande, enormt höga statsbeskattningen
endast tack vare de föreliggande möjligheterna att i viss mån
förskjuta beskattningen till framtiden. Vi vilja i detta sammanhang erinra
om att tillskyndarna till 1947 års beslut om en höjning av bolagsskatten
försvarade denna under hänvisning just till rätten till fri avskrivning. Under
riksdagsdebatten fastslogs också det ovillkorliga sambandet mellan den
förhöjda skattesatsen för aktiebolagen och rätten till fri avskrivning från
skilda håll, bl. a. från representanter för majoriteten inom bevillningsutskottet.
För vår del kunna vi med nuvarande skattesatser icke medverka
till ett beslut om inskränkning i rätten till fri avskrivning. Den verkliga
anledningen till överinvesteringar — där sådana må ha förekommit — är

Motioner i Andra kammaren, nr 412.

otvivelaktigt den höga företagsbeskattningen. Vill man åstadkomma en
effektiv begränsning av onödiga investeringar, är det bästa sättet härför
att bolagsskatten sänkes.

Det enda i propositionen anförda skälet för införandet av en investeringsskatt
är önskemålet att begränsa de investeringar, som finansieras med företagens
egna medel. Förslaget har alltså icke i och för sig tillkommit i
syfte att öka statens inkomster. Det bör då icke heller bedömas från annan
utgångspunkt än den först angivna.

Det kan ifrågasättas, huruvida den föreslagna investeringsskatten kommer
att få någon egentlig betydelse i kampen mot inflationen. Den tvekan
vi härutinnan hysa innebär icke, att vi betrakta frågan om investeringarnas
storlek såsom helt betydelselös. Med de nuvarande leveranssvårigheterna
på de allra flesta av näringslivets områden måste man emellertid räkna med
att avtal om leverans under 1951 såväl av inventarier som av varor i mycket
betydande utsträckning måste ha kommit till stånd i god tid före ingången
av året. I den mån dessa beställningar effektueras under 1951, är
detta beroende av förhållanden, på vilka den nu ifrågasatta investeringsskatten
icke kan öva något inflytande. I detta avseende föreligga visserligen
vissa dispensmöjligheter. De härtill knutna villkoren äro emellertid
sådana att de endast under speciella förhållanden undantaga den skattskyldige
från den föreslagna förordningens verkningar. Investeringsskatt
kan sålunda komma att utgå, även om den skattskyldige saknar möjlighet
att inhibera planerade investeringar. Det angivna syftet med investeringsskatten
blir i dessa fall helt förfelat, och skatten kommer för den skattskyldige
endast att framstå som en ny pålaga.

I de fall investeringsskatten över huvud taget kommer att verka investeringsbegränsande
är den, såsom också påtalats från ett flertal remissinstanser,
i lika hög grad ägnad att motverka önskvärda som icke önskvärda
investeringar. Det förefaller oss anmärkningsvärt, att den här berörda
kritiken endast delvis beaktats av departementschefen. Särskilt påtagligt
framstår detta i departementschefens uttalanden om vilka fall som enligt
hans mening böra komma in under reglerna om dispens. Det anses sålunda
enligt propositionen vara uteslutet att under dessa regler draga in samtliga
de fall, då lagerökning eller nyanskaffning av inventarier kan var önskvärd
ur beredskapssynpunkt. I en tid då en betydande beredskapslagring
måste betraktas såsom ytterst nödvändig vill man sålunda med en speciell
skatt bestraffa dem som tillgodose detta önskemål. Ett sådant förfaringssätt
anse vi uppenbart orimligt. Särskilt synes oss detta gälla handelns och hantverkets
utövare, som med det föreliggande förslaget även i övrigt skulle
komma i en ogynnsam ställning. Vi syfta närmast på att jämförelseåret
fastlåsts till en period då importsvårigheter m. m. hade en i många avseenden
avgörande betydelse för varulagrets storlek samt på att möjlighet till

Motioner i Andra kammaren, nr 412.

avskrivning som icke medför investeringsskatt är helt utesluten vid lagerökning.

Vi anse icke behövligt att här ytterligare upprepa den kritik, som framförts
från remissinstanserna och som i stora delar icke kunnat vederläggas
av departementschefen. Vi vilja endast framhålla att en urskiljningslös
begränsning av investeringarna i längden kan vara ägnad att motverka
önskemålet att få samhällsekonomisk balans. Det förhåller sig otvivelaktigt
så att de efter kriget företagna investeringarna verkat synnerligen gynnsamt
på produktionsresultatet. I detta avseende vilja vi erinra om att produktionsökningen
under år 1950 beräknats till icke mindre än 5 °/o. För år
1951 räknas i nationalbudgeten med en varulagerökning på 200 miljoner
kronor och med övriga investeringar på 300 miljoner kronor. Då något
sparande härutöver icke förutses i nationalbudgeten, framstår det såsom
angeläget att icke alltför mycket motverka företagssparandet.

Under åberopande av det här anförda hemställa vi,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
33 med förslag till förordning angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt).

Stockholm den 20 februari 1951.

E. Birke. Einar Hceggblom. Jöns Nilsson.

Ernst V. Staxcing. Albert Larsson,

Karlstad.