Motioner i Andra kammaren, nr 409

Motion 1945:409 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 409.

1

Nr 409.

Av herr Brandt, angående översyn av gällande bestämmelser rörande
rätten till avdrag för periodiska understöd.

Enligt gällande skattelagar medgives avdragsrätt för periodiskt understöd
såsom allmänt avdrag, dock med den inskränkningen att sådant avdrag icke
får ske för vad som utgått till person i givarens hushåll och ej heller (där understödet
icke utgjort skadestånd) för vad som utgått till annans undervisning
eller uppfostran.

Avsikten med denna inskränkning i avdragsrätten torde varit att förebygga
möjlighet att mellan olika familjemedlemmar eller andra närstående uppdela
en persons inkomst för att därigenom minska verkningarna av progressiviteten
i beskattningen. Erfarenheten har emellertid visat, att denna inskränkning i
avdragsrätten icke varit tillfyllest för att förhindra en sådan strävan. Icke
så sällan händer nämligen att företrädesvis äldre, förmögna personer med
stora inkomster ge periodiska bidrag — gåvor — till stora belopp till sina barn,
även då dessa icke äro i behov därav för att täcka sina levnadskostnader, utan
tvärtom kunna äga betydande förmögenhet, vilken avsikten med gåvorna sannolikt
också varit att öka. Som stöd för detta påstående kan hänvisas till två
utslag i regeringsrätten, utslag, som samtidigt visa, att även den högsta skattemyndigheten
varit tveksam rörande tolkningen av ifrågavarande punkt i skattelagstiftningen.

I ett utslag 1938 underkände sålunda regeringsrätten avdrag för periodiska
bidrag, som en 77 års man med stor inkomst utgivit med vardera 20 000 kr. till
två av sina barn, vilka själva voro ägare av en förmögenhet på över en miljon
kr. I ett i stort sett analogt mål den 23 september 1942, nr 43, beslöt regeringsrätten
däremot medgiva bidragen i fråga. Det gällde då en fru K., som hade
en förmögenhet på 1 785 400 kr. och inkomster, uppgående till ett beskattningsbart
belopp till kommunen å 125 060 kr. och till staten 142 770 kr. Ilon hade
yrkat avdrag för periodiskt understöd till sina fyra vuxna barn med vardera
12 000 kr. siler sammanlagt 48 000 kr. Vartdera barnet hade självt eller tillsammans
med maken resp. makan en förmögenhet på över en halv miljon kr.

I målet yrkade regeringsrätten: »Enär med avseende å vad i målet förekommit
ifrågakomna belopp å tillhopa 48 000 kr. måste anses hava utgjort periodiskt
understöd, för vilka klaganden varit berättigad att vid taxering åtnjuta avdrag,
finner regeringsrätten skäligt att med ändring av kammarrättens utslag
nedsätta taxeringen till ''kommunal’ resp. statlig skatt med 48 000 kr.»

Hihang till riksdagens protokoll 1945. 4 sami. Nr 409—418.

1

2

Motioner i Andra kammaren, nr 409.

I intetdera av dessa mål voro bidragsmottagarna sålunda i behov av understöd,
och givarna själva betraktade bidragen också såsom gåvor, vilka de ägde
rätt göra avdrag för. Som framgår av regeringsrättens sistnämnda yttrande
och utslag är det nu prejudicerande fastslaget, att utbetalningar, som uppenbarligen
ha karaktären av rena gåvor, äro att betrakta såsom periodiska understöd,
såvida de regelbundet upprepas, en sak som också departementschefen
för övrigt uttalade i prop. nr 102/1927. Någon prövning av mottagarens behov
av understöd är sålunda icke avsedd att äga rum. Avdragsrätten för periodiska
understöd har sålunda använts och kommer att användas, om ingen ändring
i bestämmelserna kommer till stånd, till en inkomstöverflyttning — i själva
verket ett förskottsarv — och detta medför dels skatteflykt från vederbörande
kommun, i de fall bidragsgivarna bo i en annan kommun (och kanske med
lägre kommunalskatt), dels ock att tiotusentals kronor undandragas den statliga
beskattningen genom minskningen av progressiviteten, som ovan berörts.
Denna progressivitet stiger nu med icke mindre än 53,75 procent vid en inkomst
mellan 60 000 och 100 000 kr.

Av det anförda torde framgå att regleringen av avdragsrätten för periodiskt
understöd icke är tillfredsställande utan kräver en snar översyn för att eliminei’a
dylika konsekvenser. Som stöd för detta kan också hänvisas till 1936 års
skattekommittés betänkande rörande bl. a. de periodiska understöden. (S. O. U.
nr 47 år 1939.) Kommittén framhåller däri bl. a. att ur principiell synpunkt avdragsrätten
för periodiskt understöd icke borde sträcka sig längre än underhållsskyldigheten.
Detta skulle innebära en inskränkning av avdragsrätten i
två hänseenden, nämligen dels på så sätt att avdrag ej vore medgivet med
högre belopp, än som med hänsyn till omständigheterna kunde anses skäligt
och dels så tillvida att avdrag kunde medgivas för understöd, som utgått till
person, gentemot vilken givaren vore underhållsskyldig. Kommittén föreslog,
att därest bidraget uppenbarligen överstigit vad som med hänsyn till omständigheterna
kan anses hava utgjort skäligt underhåll, avdrag icke må medgivas
med högre belopp än som motsvarat sådant underhåll. Kommittén bortsåg
därvid icke från svårigheterna att skapa några allmängiltiga normer för skälighetsprövningen
men framhöll att hänsyn borde tagas — förutom till de
ekonomiska förhållandena hos givaren och mottagaren — till deras levnadsomständigheter
i övrigt. Sålunda torde avdrag icke böra medgivas för sådana
utbetalningar, som avsett att för mottagaren möjliggöra en i förhållande till
hans ställning och verksamhet hög levnadsstandard, ej heller medgiva avdrag
för understöd till person med någon mera avsevärd förmögenhet.

Däremot torde, som kommitterade vidare framhöllo, avdragsrätten för frivilligt
lämnade understöd icke borttagas. Den som frivilligt lämnar ett understöd
bör nämligen icke sättas i ett sämre läge än den, som endast fullgör sin
skyldighet.

Motioner i Andra kammaren, nr 409. 3

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl Majit
anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande rätten
till avdrag för periodiska understöd och att de förslag, vartill
kommande översyn föranleda, måtte föreläggas riksdagen.

Stockholm den 23 januari 1945.

Erik Brandt.