Motioner i Andra kammaren, Nr 405 (Motion 1917:405 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 405.

Nr 405.

Av herr Hage m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 169, med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 169 med förslag
till lag angående ändring av vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige har herr Hellberg i Lycksele
m. fl. väckt en motion, vari påyrkas, att propositionen för närvarande
måtte av riksdagen avslås. Som motiv för detta yrkande har bland
annat framförts, att lapparna ej fått mera allmänt yttra sig om de framlagda
förslagen, som mycket kännbart beröra deras livsförhållanden.

Undertecknade finna för sin del, att detta herr Hellbergs m. fl.
yrkande med dess motivering är fullt berättigat och se alltså helst, att
Kungl. Maj:ts förslag vid denna riksdag avslås. Men då vi kunna tänka
oss möjligheten av att, trots detta, Kungl. Maj:ts förslag kan komma
att i en eller annan form antagas av riksdagen, så kunna vi icke underlåta
att här framföra vissa ändringsyrkanden i förslaget, för den händelse
detta mot förmodan skulle bli i huvudsak antaget av riksdagen.

Dessa ändringsförslag gälla bestämmelserna rörande bofastas rätt
inom Norrbotten att äga renar och överlämna dessa till lappar för
skötande. Den inskränkning, som i lagförslaget föreslagits i rätten för
dessa bofasta att äga renar, har som bekant påyrkats bland annat i en
motion av herrar Lindhagen och Hage. Motionen tillkom huvudsakligen
på grundvalen av det faktum, att i en del fall bofasta, välsituerade storbönder
i spekulationssyfte slagit under sig renhjordar av upp till tusentals
renar, vilka gratis beta på statens mark. För att förekomma en
sådan fortsatt utveckling tdlkom den riksdagsskrivelse, som nu resulterat

8 Motioner i Andra hammaren, Nr 405.

i vissa ändringsyrkanden i den föreliggande kungl. propositionen.
Emellertid förefaller det som om sistnämnda proposition gått val långt,
då man föreslagit siffran 20 som ett maximum för bofastas rättighet
till reninnehav. Av sid. 30 i den knngl. propositionen framgår visserligen
att man i allmänhet, då man från befolkningens sida yttrat sig
om denna sak, varit ense om att en inskränkning bör ske, men att man
samtidigt på de flesta håll inom länet uttalat sig för, att maximisiffran
för bofastas reninnehav bör sättas betydligt högre än till 20. Ett
sättande av siffran vid talet 20 torde nämligen nästan kunna betecknas
som ett sätt att göra renskötseln till något tämligen betydelselöst för de
bofasta. Och för en sådan ståndpunkt har riksdagen ej uttalat sig, då
den förut yttrat sig i denna fråga. Tvärtom har lagutskottet betonat,
att det »icke ansåg lämpligt att lagändringen ginge så långt, att de
nuvarande bestämmelserna helt och hållet upphävdes och de bofasta sålunda
fullständigt frånkändes rätten att äga andra renar än dragrenar.
Inom Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarna av iorneälvens
flodområde men även annorstädes, levde nämligen i ganska stort
antal nybyggare, av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden
stodo lapparna nära och för vilka renskötseln ägde en mycket stor betydelse.
Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava åtminstone
det mindre antal renar, som för deras torftiga bärgning kunde vara erforderligt,
syntes utskottet icke riktigt. Aven ur synpunkten av upprätthållandet
av ett gott förhållande mellan lapparna och de bofasta
vore lämpligt, att åt de senare inrymdes en dylik begränsad befogenhet.
Utskottet ansåge därför, att frågan borde lösas genom en begränsning

av de bofastas renägarskap.» . .

Tao-er man hänsyn till detta uttalande samt i övrigt till de yttranden,
som framkommit från befolkningen i denna fråga, torde man ha
anledning något öka siffran 20. Yi vilja härmed föreslå siffran 50 som
ett lämpligt maximibelopp. Vi hänvisa härvidlag till det uttalande i
den kungl. propositionen (sid. 30), där det heter: »De flesta (av de som
hörts i frågan) hava ansett, att maximisiffran för reninnehav borde utsträcka
sig åtminstone till 50, 100, 150 eller 200 renar». Vi utgå da
därifrån, att bestämmelserna formuleras så att man ej kan genom innehav
av 50 djur per medlem av en familj eller på annat sätt neutralisera be Man

kan också ha anmärkning att göra mot att övergångstiden
till de nya bestämmelsernas tillämpning gjorts väl kort. Det oaktat
skola vi ej göra något yrkande på denna punkt. Emellertid kan det
befaras, att en inskränkning i rätten för de bofasta att ha renar, om

Motioner i Andra kammaren, Nr 405.

reduceringen skall ske inom eu mycket kort tid, kan åstadkomma en
alltför stor nedgång i det samlade antalet renar inom Norrbotten. Yi anse,
att en sådan betydande plötslig reducering ej är önskvärd. Här finnes
nämligen en för dessa bygder — och i nödfall även för hela landet —
betydelsefull köttreserv, som ej bör utnyttjas annat än i sista hand. Det
kan ej vara nationalekonomiskt fördelaktigt att så kraftigt och på en
gång decimera en viss boskapsstam, som alldeles givet har en viss betydelse
för landets näringsliv. Talet om att betets knapphet motiverar
en sådan reducering torde även vara något överdrivet.

Med hänsyn härtill vilja vi föreslå, att Kungl. Maj:t utarbetar ett
förslag i avsikt att förhindra en sådan allmän nedslagning av renar,
som kan befaras. Ett sätt att tillgripa för vinnande av detta mål vore
att söka medverka till ett överförande av de renar, som vid förordningens
ikraftträdande annars skulle slaktas, från stora bofasta renägare till
lappar, och borde härvidlag särskilt sådana lappar ifrågakomma, som
förut haft hand om de bofastas renar, eller i allmänhet fattiga och
mindre bemedlade lappar. Det ifrågasättes alltså anslag från staten att
utdelas som lån för detta ändamål, och vilja vi i det sammanhanget
erinra om, att inom Jämtland finnes en fond, »Jämtländska lappväsendets
fond», varur lån för detta ändamål gives. Åvenså beslöt 1913 års riksdag
att anslå 6,000 kronor till lån åt fattiga eller mindre bemedlade lappar
inom Norrbottens och Västerbottens län för inköp av renar.

Med hänvisning till ovanstående yrkas alltså,

att riksdagen måtte för närvarande avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 169.

Skulle emellertid riksdagen redan i år i huvudsak
bifalla nämnda proposition, hemställes,

l:o) att riksdagen måtte besluta ändra § 36 2:a
punkten 4:e raden till följande lydelse: »dock må ej
för sådan renägare djurens antal överstiga femtio —
— —» samt

2:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och
för en kommande riksdag framlägga förslag till
sådana anordningar — statslånefond eller dylikt —
varigenom man från statens sida kunde medverka därtill
att lappar, helst mindre bemedlade eller fattiga
sådana, kunde få övertaga så många som möjligt av
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 180 käft. (Nr 404—405.) 2

Motioner i Andra hammaren, Nr 405.

de renar, som ej kunde få behållas av bofasta, sedan
ett visst maximiantal fastställts för bofastas rätt till
reninnehav.

Stockholm den 20 april 1917.

Ernst Båge.

Linus Lundström. O. W. Stenudd. Axel Lindström.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.