Motioner i Andra kammaren, Nr 404

Motion 1917:404 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 404.

1

Nr 404.

Av herr Hellberg i Lycksele m. fl., om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition, nr 169, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lappamas rätt till renbete i Sverige.

Med anledning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 169 med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillåta vi oss anföra
följande:

Det har icke utan skäl påståtts, att ingen befolkningsdel i förhållande
till sin numerär förorsakat de svenska myndigheterna så mycket
besvär och lagstiftningsarbete som lapparna. Orsaken till detta förhållande
torde nog till stor del vara den, att lappfolket, vårt enda »underkuvade»
folk är spritt över så stort område och lever under så avsevärt
andra förhållanden än vi svenskar. Men en bidragande orsak till
att den s. k. lapplagen gång efter annan måst ändras och revideras,
utan att man likväl kommit till något resultat, som kan sägas vara
tillfredsställande, vare sig för de svenska myndigheterna eller lapparna
själva, torde nog vara den, att lapparna aldrig själva satts i tillfälle att
få framställa sin syn på saken och sina önskemål, när det gällt lapplagstiftningen.
Utredningen av s. k. lapplagsfrågor har alltid anförtrotts
enbart åt svenska ämbetsmän, och om lapparna verkligen någon
gång satts i tillfälle att höras över de framkomna förslagen, har detta
skett under sådana former, att därvid ämbetsmännens åsikter men icke
lapparnas kommit till synes. Detta kardinalfel vidlåder även den nu
föreliggande kungliga propositionen, som bland lapparna i Västerbotten
och Jämtland väckt stor oro, för att icke säga bestörtning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 saml. 180 käft. (Nr 404—405.) 1

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 404.

En grundlig revision av lapplagen är nödvändig, det är något
som erkännes både av lapparna själva och av de svenska myndigheter,
som ha med lapparna att göra. I Norge har man också just i år börjat
ifrågasätta en grundlig revision till lapparnas förmån av där gällande
lapplag, vilken även berör förhållanden, som äro gemensamma för
Sverige och Norge. Men i Norge har man, innan man gått till utarbetande
av något lagförslag, satt lapparna i tillfälle att vid ett lappskt
landsmöte i Trondhjem framkomma med sina önskemål angående lapplagstiftningen.
Och i det norska stortinget har man vid beviljande av
anslag till renskötselns främjande åberopat och tagit hänsyn till lapparnas
egna uttalanden vid detta landsmöte. På grundval av de önskemål,
som av lapparna framlades i Trondhjem, bebådas nu tillkomsten
av en ny lapplag i Norge. Denna lag skall reglera både inomrikiska
och mellanrikiska renbetesförhållanden. Då Sverige är tvunget att ingå
på förhandlingar med Norge för att ordna de mellanrikiska förhållandena,
torde det även vara lämpligt, att man i båda landen ordnade den övriga
lapplags frågan på samma gång, då denna lag, lapplagen, ju berör ett
enda folk, som är spritt på båda sidor om Kölen. Åtminstone borde
Sverige icke visa sig mindre rättvist och tillmötesgående mot sina lappar
än Norge mot sina. Det torde ej vara för mycket begärt av lapparna
i Sverige, när de fordra, att i likhet med vad som skett i Norge få
tillfälle att yttra sig över de lagförslag, som skola påtvingas dem.

Men vissa frågor i lapplagen äro, enligt den kungl. propositionen,
av så brådskande natur och ha så liten beröring med de förhandlingar,
som föras med Norge, att de redan nu böra avgöras. Dessa frågor äro
frågorna om lapparnas bosättning å kronomark samt frågan om, huruvida
en bofast lapp, som driver jordbruk i någon form, skall hava rätt
att innehava renar.

De svenska myndigheterna ha en mot de norska helt och hållet
motsatt uppfattning av de principer, som böra följas vid lapplagstiftningen.
Under det att de norska myndigheterna söka att på allt sätt
förhjälpa lapparna till att så snabbt som möjligt sätta sig in i de nuvarande
kulturförhållandena och anpassa sig etter dessa, vilja de svenska
myndigheterna med våld påtvinga lapparna en lag, som åstadkommer
en återgång till kulturförhållanden, vilka, vad Västerbotten och Jämtland
beträffar, ligga närmare ett hundra år tillbaka i tiden. Själva kärnpunkten
i den föreliggande frågan är, huruvida lapparna i Västerbotten
och Jämtland skola få fortfara att, såsom de nu gjort i 100 års tid och
därutöver, bo i ordentliga, timrade bostäder, eller om den urgamla
bostadsformen, kåtan, skall återinföras såsom enda, lagliga bostad för

Motioner i Andra kammaren, Nr 404.

de lappar, som fortfarande vilja ha rätt att idka renskötsel. De sakkunniga,
som haft frågans utredning om hand, ha ansett, att kåtan bör
vara den enda, lagligt tillåtna bostadsformen för den renskötande lappen.
Och i den kungl. propositionen talas också överallt endast om kåta, icke
om hus med fyrkantiga väggar.

Orsaken till att det nu är en sådan brådska med att få dessa ändringar
i lapplagen fastställda är, att man vill söka åstadkomma den lagliga
grundvalen pcb. förutsättningen för införandet av ett nytt skolsystem för
lapparna, vilket system, om det genomföres, kommer att på ett våldsamt
sätt återföra Västerbottens och Jämtlands lappar till kulturförhållanden,
som för dem redan ligga långt tillbaka i tiden. Att denna skolreform
är lämplig för norrbottniska förhållanden är mycket troligt, men
i verkligheten äro förhållandena i Norrbotten högst olika förhållandena i
Västerbotten och Jämtland.

Inom Norrbotten stå lapparna ännu rätt allmänt på en efter svenska
förhållanden mycket låg kulturnivå. De äro naturbarn, som först på
senaste tiden kommit i mera intensiv beröring med den svenska kulturen.
Många, ja de flesta av de äldre lapparna i Norrbotten kunna ej tala
svenska. Deras skolväsen har varit sorgligt försummat. Undervisningen
har besörjts av s. k. lappkateketer, oftast människor, som ej haft någon
pedagogisk utbildning. Det har till och med hänt, att en kvinnlig
journalist tillåtits att experimentera såsom lappkateket.

Inom Västerbotten har den intensiva beröringen mellan svenskar
och lappar pågått sedan 1600-talet. Frändskaps- och blodsband ha
knutits mellan de två folken. Svenskan talas obehindrat av alla dessa
lappar och är även deras skriftspråk, ehuru lappskan alltfort talas lapparna
emellan, särskilt i allt som rör renskötseln. Västerbottens lappar ha
sedan århundraden insupit svensk kultur genom goda skolor. Just i
fråga om skolbildning ha Västerbottens lappar varit lyckligare lottade
än några andra av sina stamfränder, ja, än de svenska bofasta i dessa
trakter. Redan på 1600-talet flyttades den skytteanska lappskolan till
Lycksele och har sedan med stor framgång verkat bland lapparna i
Västerbotten. Såsom lärare tjänstgjorde under de första århundradena
dels pastor loci, dels särskilt förordnade prästmän och »scholemästare»
med akademisk examen, och sedermera såsom ännu i dag examinerade folkskollärare.
Den undervisning, som här meddelats lappbarn inom Västerbotten,
har varit så god, att det t. o. m. hänt, att barn från lappskolan
i Lycksele admitterats direkt till akademierna i Uppsala och Åbo. Under
senare tid ha lapparna i de s. k. missionsskolorna åtnjutit en utmärkt

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 404.

undervisning, ofta långt bättre än den, som kommit de svenska bofastes
barn till del.

Inom Västerbotten kan man sålunda säga, att lapparna lätt minst
lika god om icke bättre undervisning än svenskarna. Lappsk och svensk
kultur bar därför sammansmält i dessa bygder, såsom även folken sjalva
blandats, och detta har varit till stor fördel för landet. Lapparna ha
lärt av svenskarna, och svenskarna av lapparna. Förhållandet mellan
svenskar och lappar bär sedan långliga tider varit gott och är så fortfarande.
Vad som någon gång givit anledning till missamja, har vant
striden om ströängarna, men då denna tvistefråga nu löses i samband
med avvittringen, är detta gamla tvistefrö för alltid bragt ur världen.

Västerbottens och Jämtlands lappar äro i motsats till ISorrbottens
i allmänhet bofasta i den mening, att de äga timrade bostäder, blänga
äga också jordbruk. Och det har visat sig, att sådana lappar, som idka
både jordbruk och renskötsel, stå sig bäst och ofta bil smått förmögna.
Många exempel härpå kunna anföras. J. A. Fjellström i Tärna och Lars
Jansson i Fettj an äro blott namn ur högen. Flera rätt sa välmående
byar i sydlapplands fjällbygder ha ursprungligen brutits av lappfolk och
bebos nu antingen av ensamt lappar eller av lappar och svenskar i
broderlig endräkt. Så t. ex. Klimpfjäll, Lövberg, Röberg, Fettjan, Berkan
m fl byar i Vilhelmina. Det är med renskötselns hjälp dessa odlingar
tillkommit, och i vissa andra fall bär jordbruket vid för renskotseln
ogynnsamma år hjälpt lapparna från ruin och undergång Da det förut
kunde hända, att en lapp, när ogynnsamma omständigheter tillstötte,
kunde bli helt och hållet ruinerad inom loppet av eu enda vinter, ja,
kanske kortare tid, är detta nu omöjligt, där jordbruket finnes som stod.

Västerbottens och Jämtlands lappar anse därför, att de ej hora
berövas den »modus vivendi», som de själva genom lång och delvis aven
mycket bitter erfarenhet funnit bäst för sig. De anse, att renskotseln
mycket väl kan förenas med jordbruk, där det sker på ett förståndigt
och efter förhållandena lämpat sätt, och de hänvisa därvid t. ex. pa
Norge, där samtliga lappar — utom ett fåtal i Karasjokk och Kautokeino
— äro bofasta i den mening, att de ha timrade bostäder. 1 allt
fall begära de att åtminstone få tillfälle att göra sina röster horda, innan
eu la ° stiftas, som ställer dem i valet mellan att övergiva den torva,
de och deras fäder under hård kamp med en karg natur brutit ur odemarken
eller att överge sin renhjord, det käraste och värdefullaste lappen
äger, och varom han i en av sina sånger sjunger: »denna egendom ar

för lappen det som tänder livets flamma». .

Det torde här ej vara lämpligt att ingå på teoretiska och veten -

£>

Motioner i Andra kammaren, Nr 404.

skapliga diskussioner angående de riktlinjer, som böra följas i lapppolitiken.
Eu sak torde dock stå klar för alla, och det är, att det blott
innebär en enkel gärd av rättvisa mot vårt enda underkuvade folk, om
den svenska riksdagen ger detta folk tillfälle att, innan lagen avgöres,
yttra sig över denna lag, som på det mest ingripande sätt berör ej
blott hela lappfolkets ekonomi utan även lapparnas säregna, efter naturförhållandena
avpassade kultur. Den enklaste rättfärdighetskänsla bjuder
också, att lapparna måtte få tillerkännas rätt att framför svenskarna
betraktas såsom sakkunniga i lapp frågor.

Från samtliga lappbyar inom Västerbottens och Jämtlands län
har genom utsedda ombud gjorts framställning om, att lapparna måtte
få tillfälle att vid ett allmänt lappmöte i Östersund framkomma med
sina önskemål och synpunkter, innan revisionen av lapplagen företages.
Lapparna själva framhålla därvid, att det ju endast kan vara till nytta
för lagförslaget, att det på så sätt före antagandet blir granskat av dem,
som närmast skola drabbas av denna lag. Mycken bitterhet och mycken
misstro kan därigenom avvärjas de båda folken emellan. Förarbeten för
ett dylikt allmänt lappmöte i Östersund ha redan påbörjats bland lapparna,
och redan den 27 juni detta år komma Västerbottens och Jämtlands
lappar att mötas i Fettjan, Dikanäs kapell i Vilhelmina socken,
för uppgörande av program för detta möte.

Vi önska sålunda för närvarande avslag å ifrågavarande proposition
för att giva lapparna tillfälle att vid ett stort, allmänt lappmöte
i Östersund senast under förra hälften av januari månad 1918 få avgiva
yttrande över densamma. Vid mötet i fråga böra lappfogdarna samt
representanter för länsstyrelserna i de nordligaste länen åläggas att närvara
dock utan rätt att deltaga i förhandlingarna, som skola ledas av
en av lapparna själva utsedd* förtroendeman. När på så sätt lapparnas
önskemål utrönts, må ärendet ånyo föreläggas riksdagen.

Med anledning av vad vi sålunda härovan allt som allt anfört, få
vi föreslå,

att riksdagen ville för närvarande avslå omskrivna
Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 169.

Stockholm den 18 april 1917.

E. F. Hellberg i Lycksele. Ing. Bergman. Ant. Wikström.

Olof Jonsson. J. B. Sundström. W. Bäckström. Per Norm.

J. Behn. Johan Olofsson. Oscar Osberg. Emil Molin, Dombäcksmark.

6

Motioner i Andra hammaren, Nr 404.

Axel Modig. Gustaf Olsson, Ramsta. Enok Runefors.

J. Henry Erikson i Uppsala. Thure Widlund. K. W. Skareen.
C. Winberg. Swen Jönsson.

I motionens syfte instämma:

O. W. Stenudd. Oskar Lundgren, Wendelsberg. P. J. Persson.
G. W. Hansson i Gärda. Magnus Bengtsson. A. L. Johansson.
K. M. Andersson, Milsmaden. C. Johanson, Gäre. J. P. Igel.
Alfred Persson. C. Edor Anderson, Knapasjö. K. A. Borg.

Josef N. Ericsson. Helge Bäcklund.

E. C. Kropp. Nils Olsson i Rödningsberg.

J. A. Ingvarson.
Ernst Liljedahl.
Carl O. Strid.
Fabian Månsson.
Algot Törnkvist.

A. J. Bärg.
Alfred Bolander.
Öl. Olsson i See.

II. E. Nordström.
G. W. Källman.
Erik Röing.
Carl Sjögren.
Herm. Carlson.
Aug. Larsson.
Nils Ohlsson.
Ernst Lindley.

J. Persson i Västervik.
C. J. Ericsson, Arboga.
Adolf Janson.
Gustaf Johansson.
Christian Ericson.
Wilhelm Björck.
Rob. Karlsson.
Karl Kahlström.

E. Eurén.

Aug. Sävström.