Motioner i Andra kammaren, nr 402 år 1960

Motion 1960:402 Andra kammaren

kammare
Andra kammaren
riksdag
tvåkammaren
session
lagtima
Antal sidor
3

Nr 402—409

Motioner i Andra kammaren, nr 402 år 1960

1

Nr 402

Av herr Johnsson i Skoglösa in. fl., om lån till vissa
torrlag gn in gsföre tag.

Genom beslut vid 1959 års riksdag har den kreditgivning till torrläggningsföretag
i form av lån ur den s. k. avdikningslånefonden, som under
decennier verksamt främjat genomförandet av såväl större som mindre
torrläggningsföretag, avvecklats och ersatts med statlig lånegaranti. Avvecklingen
kom till stånd trots det att den s. k. jordbruksanslagsutredningens
majoritet icke funnit sig kunna framlägga förslag om lånefondens
slopande utan att frågan därom varit föremål för närmare utredning. Från
skilda håll har vitsordats, att låneformen i fråga med dess smidigt fungerande
former för de beviljade lånens debitering och återbetalning visat sig
praktisk och lämplig särskilt vid större dikningsföretag med ett flertal delägare.
Statens säkerhet för lånets återbetalning utgjordes av en särskild
förmånsrätt i låntagarens fasta egendom. Lånefondsformen var därför arbetsbesparande
även på så sätt, att särskild förvaltning av säkerheten för
lånet icke behövde förekomma under lånets löptid.

En övergång till kreditgarantier skulle — därest inteckningssäkerhet
skulle ställas för lånet av varje enskild delägare i de ofta många tiotal
delägare omfattande dikningsföretagen -— innebära betydande besvär och
kostnader såväl för det allmänna som för enskilda.

Departementschefen ansåg emellertid ur jordbrukselconomisk och även
finansiell synpunkt betydelsefullt, att man även på de inre rationaliseringsåtgärder,
som dittills erhållit stöd från avdikningslånefonden, borde tilllämpa
samma bedömningsgrunder och samma administrationsformer, som
gällde för övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder och föreslog, att avdikningslånefonden
skulle slopas. Departementschefen uttalade emellertid,
att det för lånegarantigivningen möjligen kunde komma att uppslå vissa
praktiska svårigheter vid anordnandet av erforderlig säkerhet.

Många svårigheter har emellertid visat sig vara förenade med torrläggningsföretagens
finansiering medelst statlig lånegaranti och nackdelarna
är av sådan tyngd särskilt för de större dikningsföretagen, att en återgång
till finansiering av dylika större företag i form av lån ur en statlig fond
torde böra ske.

Till en början kan man konstatera, att den statliga garantien på intet
sätt också innebär garanti för att ett lån kommer att beviljas. Det har
under de gångna åren visat sig, att penninginrättningarna på grund av
iso 60 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 4 samt. Nr 402—409

Motioner i Andra kammaren, nr 402 år 1000

2

kreditrestriktioner, brist på medel o. s. v. icke kunnat tillgodose det föreliggande
behovet av rationaliseringslån mot statlig garanti; bristen bär
enligt verkställda beräkningar årligen rört sig om åtskilliga miljoner kronor.
Denna brist måste antagas bli än större, när nu även dikningsföretagen
skall konkurrera med övriga rationaliseringsåtgärder om medel inom icke
utökad lånegarantiram och vid ytterligare skärpta kreditrestriktioner. För
ett dikningsföretag, som ofta omfattar flera tiotal intressenter, är det nödvändigt,
att alla delägares lånebehov kan tillgodoses samtidigt. Att penningmarknaden
icke alltid kan uppfylla detta krav framgår av vad nyss sades.
Lånegarantiformen innebär vidare, åtminstone sådan den nu är utformad,
att delägarna måste ställa individuella säkerheter för beviljade
lån oftast i form av inteckning. Det arbete, som under sådana förhållanden
åsamkas lantbruksnämnder och domstolar för utfärdande och granskning
av gravationsbevis och inteckningar, pantförskrivningsåtgärder för överhypotek,
relaxer, etc. torde bli många gånger större än det besvär i form av
vissa anteckningar i fastighetsböckerna som skulle äga rum jämlikt avdikningslånebestämmelserna.
Härtill kommer att lånegaranti icke kan beviljas
ägare till fastighet, vars belåning understiger den s. k. bottenlångivningen.

Även om staten skulle kunna eftergiva kravet på säkerhet för sin lånegaranti,
synes sådana nackdelar ändock vidlåda garantilåneförfarandet för
torrläggningsföretag, särskilt om det i företaget ingår ett större antal
tvångsvis anslutna delägare, att låneformen kommer att mista praktiskt
värde.

Enligt vattenlagen är nämligen en fastighetsägare, som mot sin vilja
tvingats in i ett företag, icke skyldig att deltaga i kostnaderna för företaget
till högre belopp än som motsvarar den båtnad, som han får genom företagets
utförande. Det har i praktiken visat sig, att genomförandet av större
dikningsföretag hl. a. på grund av penningvärdets fortgående förändring
ofta blivit dyrare än som beräknats, och att kostnaderna överstigit den beräknade
båtnaden. Någon möjlighet att ålägga icke-sökande ansvar till
högre belopp än båtnaden torde icke kunna föreligga. Den merkostnad, som
i nyss nämnt fall uppstår, måste sålunda betalas av den eller de fastighetsägare,
som varit sökande till företaget. Skulle nu — sedan lånegaranti
beviljats och lånebeloppet utbetalats — en delägare med en delaktighet av
60 % och tillika sökande till företaget icke kunna genomföra företaget,
vars kostnad kanske uppgår till 110 % av båtnaden på grund av att han
råkat på obestånd, kan merkostnaden lagenligt icke slås ut på icke-sökandedelägare
och förlusten på företaget torde i dylikt fall sålunda till större eller
mindre del komma att stanna på staten, eftersom den icke kan taxeras ut
på övriga delägare i företaget. Vid avdikningslåneformen kunde ett dylikt
förhållande icke uppstå, enär ju — samtidigt med att lånet eller viss del
därav lyftes — staten erhöll säkerhet i fastigheten före i fastigheten in -

Motioner i Andra kammaren, nr 402 år 1960 3

tecknad gäld. Helt naturligt blir riskerna för sökande-delägarna framdeles
så stora, att svårigheter att få även önskvärd dikning genomförd kan uppstå.
Vid avdikningslåneformen är statens risk — med hänsyn till det läge,
som ett avdikningslån erhåller (under alla övriga inteckningar) — nära nog
ingen. Indrivningsförfarandet är också synnerligen enkelt (det sker via
skattsedeln) och förorsakar obetydligt besvär i förhållande till den apparat,
som måste igångsättas vid indrivning av lån mot statlig garanti, låt vara
att huvudparten av detta arbete åligger penninginrättningarna.

Företag, som igångsatts under åren 1957—1959 och sökt såväl bidrag
som lån men på grund av 1959 års indragningsbeslut icke kunnat erhålla
lån ur avdikningslånefonden, kommer ofta i en mycket svår situation.
Arbetena har igångsatts under den tysta förutsättningen att lån skulle erhållas.
Då sedermera avdikningslånemöjligheterna icke förefinnes och en
del fastigheter i dikningssamfälligheten är belånade intill den övre gräns,
inom vilken ytterligare lånegaranti kan erhållas, finnes inga möjligheter för
markägaren, att lånevägen kunna fullgöra sina skyldigheter gentemot företaget.
Starka skäl synes därför tala för att bibehålla avdikningslånefonden
åtminstone i en reducerad omfattning för att utnyttja denna till redan
påbörjade företag.

Från lantbruksstyrelsen har inhämtats, att till statsverket inflyter årligen
i annuiteter å redan beviljade lån ur avdikningslånefonden omkring
2 500 000 kronor. Detta belopp synes lämpligen böra kunna ställas till
Kungl. Maj :ts förfogande för att i enlighet med tidigare för avdikningslån
gällande bestämmelser ställas till förfogande för utlåning till torrläggningsföretag,
som genom 1959 års indragning av lånefonden kommit i särskilt
besvärliga omständigheter.

Med stöd av ovanstående får vi sålunda hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att de annuiteter, som under
två år erlägges för redan beviljade lån från den år 1959 indragna
avdikningslånefonden, får av Kungl. Maj :t utnyttjas
för lämnande av lånemedel till företag, där det finnes anledning
förmoda, att säkerhet icke i tillfredsställande utsträckning
kan erhållas för erforderliga lånegarantier enligt de gällande
bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.

Stockholm den 26 januari 1960

Harald Johnsson
i Skoglösa

./. Onsjö Henry Brandt Harry Wahrendorff

i Sätila

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket